Gott Nytt År

Vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Umgås med era nära och kära och ta hand om varandra.

Kramar

2010

Då är det snart ett nytt år. År 2010 började bra för oss. Vi skulle få vårt första barn och var spända och förväntansfulla. Det nya året firades in i Thailand tillsammans med min familj. Jag och syrran hade varsin stor mage. Det var många diskussioner om hur tätt barnen skulle födas och vad det skulle bli.

I februari fick jag havandeskapspenning. Det var mycket efterlängtat pga mina fogbesvär och frekventa sammandragningar.

I mars låg jag i en hängmatta på vår balkong under dagarna och njöt av vårsolen och läste massor med böcker. Allt var klart inför bebisen ankomst. I vårt  sovrum stod en bäddad spjälsäng och väntade. Alla bebiskläder var tvättade och sorterade. Jag hade ett litet hopp om att bebis kanske skulle välja att titta ut lite tidigare än vid 40 fulla veckor pga de täta sammandragningarna jag hade.

24:e mars blev jag orolig. Bebis hade varit ovanligt stilla och svarade inte på mina knuffar. Vi åkte in för kontroll och allt såg bra ut. Lättade åkte vi hem. Jag sa åt bebis att den inte får skrämma mamma och pappa på det sättet igen. 26:e mars var bebis helt stilla. Ingen knuff, ingen rörelse alls. Åkte in och fick det värsta besked man kan få. På några sekunder förvandlades det bästa året i vårt liv till det värsta. 28:e mars föddes den finaste gossen i världen, vår älskade ängel. Lucas.

Tiden efteråt känns väldigt suddigt. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Nu har det gått nio månader. Ofattbart att man kan överleva förlusten av sitt barn. Det borde vara omöjligt men vi och alla andra änglaföräldrar är bevis på att det går. Men det tar tid. Och glömmer och går vidare det gör man aldrig. Man lär sig bara leva med sorgen och saknaden.

Mitt i allt köpte vi hus och det svarta året blev lite ljusare då jag blev gravid igen. Men med graviditeten kom även skuldkänslorna, rädslan och oron. Känslan av att svika Lucas. Tankar om missfall. Tankar om hur det kommer att sluta. Samtidigt med dessa känslor har jag ändå kunnat njuta av att vara gravid igen. Jag gillar min stora mage, jag njuter av varje rörelse där inne och jag fascineras återigen av vilket mirakel det är som sker där inne. Men jag märker även att jag blir mer orolig i takt med att magen växer.

Jag har under tiden som gått lärt mig mycket om människors beteende, insett vilka som är våra sanna vänner och lärt mig uppskatta nya saker i livet. Jag har även analysera mig själv, hur jag fungerar och beter mig. Jag har bearbetat och bearbetar fortfarande sorgen. Jag har fått nya vänner och tagit del av många änglaföräldrars öden. Allt på gott och ont.

Nu hoppas vi att år 2011 blir ett ljusare år. Att allt går bra och Lucas får bli storebror till en levande lillasyster eller lillebor. Att vi också får uppleva det "vanliga" föräldrar gör. Hoppet är det sista som försvinner. Vi tar med oss hoppet in i det nya året.

Tack alla fina människor runt oss som stöttat, lyssnat och orkat ta del av vår stora sorg. Ni betyder mycket för oss. Ni finns i våra hjärtan för alltid, vi glömmer er aldrig. Utan er skulle sorgen varit ännu större av bära. Nu hoppas och önskar vi att ni även får dela den kommande glädjen med oss.

Ett stort tack också till er som orkat läsa och kommentera bloggen. Det har betytt mer för mig än ni kan ana.

En systemkamera

Nu har vi köpt en nikon D3100. Oj, vad det ska plåtas nu. Har många människor runt mig att terrorisera nu då min mamma, styvpappa och syster med familj är här över nyårshelgen! :-) Kul! Hoppas det blir mycket fina kort att lägga upp här i framtiden. Har ju lovat att lägga ut lite bilder på huset så det ska väl snart kunna ordnas.

Bilden är från cyberphoto.se

Tungviktare

Ultraljudet idag gick bra. Lilla pyret växer så det knakar. Dagens uppskattade vikt: 1246g (-0,7%). Uppskattad vikt för dryga två veckor sedan: 806g (-9,3%). Undras om det är all julmat och allt julgodis som gjort det?! :-) Flödet i navelsträngen var fint och den lille rörde sig som den ska. Den ligger på tvären, tänk att det finns utrymme för det än. 28 hela veckor är nu gjorda och dagen då vi kommer att få se vår älskade närmar sig med stormsteg. Längtar fruktansvärt mycket just nu!

Jobb

Räknade nyss dagar. 3 dagar kvar att jobba detta år. YES! Men det bästa är att jag bara har 14 dagar kvar att jobba före jag får havandeskapspenning!! Om den blir beviljad förstås men det borde den bli...

Imorgon är det inbokat ultraljud. Spännande att se hur mycket den lille vuxit sen sist!

Julafton

Gårdagen började inte så bra. Vi for till graven tillsammans med Jimmies bror och hans fru. När vi kommer dit upptäcker vi att någon klampat rakt över Lucas grav och klivit sönder en av änglarna. Inte roligt. Den var inte översnöad. Den syntes bra och ändå har någon trampat sönder den. Så otroligt respektlöst. Tårarna bara sprutade. Har lagt ner så mycket tid och omtanke på graven och så klampar någon bara över allt utan att tänka sig för. Så gör man väl inte. De hade inte ens brytt sig om att lägga alla delar tillsammans i en hög och visa att det kanske var ett misstag som de var ledsna över. Tur att det visade sig att alla delar går att limma ihop igen utan att det syns allt för mycket. Men ändå, det är inte det materiella det handlade om... Som om julafton inte var svår nog ändå.

Tur att resten av julafton blev lyckad. Vi åt god mat, öppnade julklappar och hade riktigt trevligt. Klockan 15.00 tände vi ett tomteljus för vår älskade ängel.

GOD JUL

Vill bara önska alla en riktigt GOD JUL. Vi ska göra vårt bästa för att få en fin jul men det är klart att saknaden blir extra stor en helg som denna. Imorgon blir det besök vid graven. Då ska vi tända massor av ljus och så ska Lucas få en liten tomte. Han måste ju också få lite julfint.

Bh-problem

Var ju på Twilfit och shoppade bh:ar för några veckor sedan. Köpte två stycken som kändes bra. Tyvärr köpte jag med bygel. Problemet nu är att de skaver mot min mage när jag sitter. Antingen är det min mage som vuxit mycket eller så är det tyngdlagen som påverkar mina växande tuttar. Tror tyvärr att det är en kombination av båda... Förhoppningsvis får jag användning av bh:arna efter graviditet och amning.

Barnmorskebesök

Var på MVC igår. Allt såg bra ut. Mitt blodvärde har stigit till 131 så jag slipper järntabletter! Trots alla kakor och allt julgodis som slunkit ner under min bakningsnoja så håller sig blodsockret fint. Magen växer som den ska, ligger exakt på medellinjen. Med Lucas låg jag ovanför, speciellt från början av mätningarna. Har haft en känsla av att jag inte har lika stor mage nu. Från början drog den iväg men det är inte så konstigt med tanke på hur tätt det är mellan graviditeterna. Men den har stagnerat och växer i lugn och fin takt nu. Jag kanske inte behöver åka skottkärra in till förlossningen! :-) Flj låg runt 145 spm.

På måndag är det dags för ultraljud. Alltid lika roligt att se den lille, speciellt då allt sett bra ut hittills.

Suck

Läste en insändare i dagens VK. En undersköterska som skriver att sjuksköterskor minsann har delegerat ut alla sina arbetsuppgifter åt undersköterskor och själva bara sitter och pratar med varandra och dokumenterar ibland. Står även att sjuksköterskor inte behöver jobba lika mycket storhelger som undersköterskor. Denna undersköterska hävdar att hon jobbat inom vården i 30-40 och därför kan hon säga att det är exakt såhär det fungerar inom vården. Hennes insändare är ett svar på en insändrare från 8/12 som jag tyvärr inte läst.

Jag blir så less när jag läser sånt här. Det inkluderar även sjuksköterskor som hävdar att undersköterskor inte gör något. Skriver man som ovanstående om något av yrkena så har man inte mycket koll överhuvudtaget. Jag började som undersköterska, läste vidare till sjuksköterska och sedan till barnmorska. Jag har jobbat inom alla tre yrkena och jag kan säga att det är lika mycket jobb inom alla kategorierna, det är endast arbetsuppgifterna som skiljer sig åt mer eller mindre. Men dit jag vill komma är att hur ska vi kunna förvänta oss att våra yrken ska värderas högre om vi inte ens kan värdera våra egna kollegor? Om vi inte ens kan uppskatta och respektera våra kollegor hur ska då andra kunna uppskatta och respektera det vi gör? 

Tur att de flesta inte har sådana extrema åsikter, då skulle det inte vara roligt att jobba inom vården. Men det är synd att det är såna som syns i media och smutskastar våra yrken. Nä, visa uppskattning istället så kanske politikerna till slut förstår att vi alla är vikiga och att vi alla behövs.

Så sant

"Vi lever i en kultur där lycka och framgång är vår strävan och vår sociala kontaktkod. Om man pratar om sorg och elände är man svår att ha med att göra, eftersom vi inte är vana att prata, dela känslor och dela erfarenheter i dessa djup"

Kristina Grahn i tidningen spädbarnsfonden nr 3

Olika verkligheter

Än en gång slog det mig hur konstigt mitt liv har blivit. Såg en statusuppdatering (av en nybliven mamma) på facebook: "Måste ut och köpa blöjor i snön, blää". Min statusuppdatering igår borde då ha varit "Måste skotta bort all snö, som går upp till knäna, från min sons grav, blää"...  Ni kan ju gissa vilket av ovanstående jag hellre hade gjort. Snacka om att vi lever i olika verkligheter.  Och snälla missförstå mig inte. Jag har förståelse för att barnföräldrar tycker vissa saker är mer eller mindre jobbiga, saker som jag längtar efter att få uppleva. Och man har rätt att tycka det är jobbigt. Men ibland blir det jobbigt för mig. Idag högg det till i mitt hjärta. Jag vill ha sömnlösa nätter, blöjbyten, ömma bröst och barnskrik. Förstå så härligt att ha ett barn som kan skrika och gråta. Jag skulle göra vad som helst för det...

Snöyra

Idag är jag glad att jag tog mig hem helskinnad från jobbet. Genast efter jag slutat for jag till graven och skottade bort några hundra kubik snö. Snacka om att himlen öppnat sig senaste dygnet. Många gravar är igensnöade och gravstenarna begravda under all snö. Spöket laban syns inte från vägen men när man går längs den uppskottade stigen så ser man honom till slut. Lika glad som vanligt! Efter besöket på kyrkogården började den livsfarliga resan hem. Är nog första gången sedan vi flyttade som jag önskat att vi bodde närmare stan än de 3 mil vi nu har. Snön vräkte ner och försämrade sikten. Inte nog med det så yrde bilarna upp ännu mera snö. Det enda jag såg för all snörök var svaga bakljus på bilen framför, bakljusen försvann varje gång vi mötte en bil för då yrdes ännu mera snö upp. Livsfarligt. Det var bara att hålla avståndet och hoppas att bilen framför inte skulle behöva tvärnita för då hade det smällt. Fanns inte en chans att se något. Är tacksam övet att resan hem gick bra och utan missöden. Inte alla som har samma tur i detta väder. Så alla ni som ska ut på vägarna, tadet lugnt. Det är bättre att komma fram sent än inte alls!

Hmmm...

Har suttit och funderat på det här med att förlora ett barn. Vilka likheter och skillnader finns det när det gäller tankar, känslor och omgivningens reaktion om man förlorar ett lite äldre barn vs ett barn i magen. Det  känns som att det går åt mycket kraft till att få bekräftat från omgivningen att man faktiskt förlorat ett barn när barnet dött i magen. Känns som att en del inte tycker det är lika hemsk som när ett barn som har levt utanför magen dör. Många änglaföräldrar (inklusive jag och Jimmie) går omkring och funderar över vad man ska svara om man t.ex får frågan om man har barn. Funderar de som mist äldre barn över det också? Om någon som förlorat ett äldre barn läser detta så berätta gärna hur ni upplevt/upplever det. Jag är väldigt nyfiken på hur det är och om någon har en teori om varför så är ni välkomna att dela den.

Bakningsförbud

Nu har jag totalt bakningsförbud. Det är fullt i frysen och jag har inga fler lådor att lägga allt det goda i. Så här kommer bilderna på det jag gjorde idag och nu blir det inge mer förrän allt är uppätet.

Mandelmums. Tack Maria för receptet!



Rocky Roads

Juldikt till alla änglar

Den här dikten hittade jag på den starkaste stjärnan. Den tillägnar Sofie till alla som inte längre finns här hos oss.

"Jag finns inte, men ändå kan du känna mig

Jag syns inte, men  ändå blickar jag ned på dig...

Du hör inte längre mitt skratt, men ändå ler jag

Du kan inte känna min hand på din kind, men ditt hjärta inombords, det rör jag...

Vi delar inte längre samma hus, men tillsammans bor vi i din själ...

Känner du att jag vakar över dig, att jag bara vill dig väl?

Jag kan inte längre känna vindens sus, men jag finns i det dånande havets brus.

Allt som är DU, det är JAG

Allt som var VI, det finns nu i dina andetag

Vid juletid, kommer jag med skrattet och med glädjen

Kan du se mig gnistra där bakom tomtesläden

I gröten är jag mandeln du söker

Och på trappen är jag den virvlande askan från cigarren som morfar röker

Jag har ingen inslagen gåva att ge till er i år, endast min kärlek och fina minnen av mig ni denna julen får

Ja, min gåva är så mycket mer, ty min själ- ja hela MIG det giver jag till ER...

Endast en sak vill jag ha tillbaka...

Det är att ni tar hand om er själva, och fortätter att över varandra vaka...

Och när ni den starkaste stjärnan ser på himlen blänka

Lova då att ni på mig tänka..."



Julfest

Har haft en liten julfest här ikväll. Ett gäng glada tjejer som alla jobbat på samma avdelning en gång i tiden. Synd att några inte kunde komma. Alla hade med sig lite gott fika, det fanns massor på bordet. Bara att välja och vraka. Vi körde också klappjakten. Alla hade med sig tre paket till ett totalt värde av 100kr. Sen var det bara försöka få sexor på tärningen. Den som fick en sexa, fick ett paket att öppna. När alla paket var utdelade och öppnade började den stressiga delen av leken. Under en viss tid skulle man försöka slå sexor igen. Fick man en sexa så fick man sno ett paket av någon annan. Det kan alltså sluta hur som helst. Tur att alla fick med sig åtminstone en present hem. Har kört denna lek under några år och jag brukar få gå hem utan. Är tydligen inte bra på att slå sexor. Men roligt är det!

Tack alla goa och glada för en trevlig kväll.

Jippie!

Idag är det exakt fem veckor innan jag får gå på havandeskapspenning. Jippie. Nedräkningen kan börja. Om försäkringskassan beviljar det vill säga. Hade inga problem när jag väntade Lucas men man vet ju aldrig. Tycker att det hittills gått bra att jobba 75%. Klart att jag känner att det blir tyngre och tyngre men jag har inte lika mycket sammandragningar och fogbesvär som förra gången. Hoppas det håller i dig och att det inte strular med FK.

Inget snitt

Tror jag glömde berätta att vi vid ultraljudet i fredags fick bekräftat att moderkakan inte längre är ett problem. Den har snällt följt med livmodern uppåt så det blir inget snitt pga föreliggande moderkaka! Gissa om jag är glad!! :-)

Blommor

Har varit på den lokala blomsteraffären ikväll  och gjort blomgrupper. Kul var det, har inte gjort nåt sånt tidigare. Har ju blivit riktig pysslig av mig på slutet. Undras om det är hormonerna som gör det och om det försvinner då bebben kommit. Hoppas inte. Gjorde två stycken och ska ge bort båda. Roligt att ha gjort presenterna själv.

Smyckade även krukan på denna



Besök

Idag har jag haft tre bebisar och deras mammor på besök. Det gick bra. Kändes inte speciellt jobbigt. Det är klart att jag saknade Lucas och tänkte att det egentligen skulle ha varit fyra bebisar här. Det är ofrånkomligt. Så är det i alla situationer med barn. Men på något sätt så har jag accepterat min lott, det är såhär livet ser ut för mig. Jag kan sitta hemma och tycka synd om mig själv eller försöka göra det bästa av situationen. Jag väljer det sista alternativet.  Men tro mig, vägen hit har varit allt annat än lätt!

Tack!

För de flesta är det viktigt med samhörighet. Att kunna identifiera sig med olika grupper och ha någonstans man känner sig hemma. När Lucas dog tillhörde jag inte längre gruppen av gravida men inte heller gruppen av "normala" småbarnsföräldrar. Jag blev en änglamamma. En grupp det inte är lätt att tillhöra. Alla bär vi på en stor sorg. Många vet inte hur de ska bemöta oss, kanske av rädsla för att såra eller göra fel. Dessutom finns det inte många av oss, vilket egentligen är bra, men det gör det svårare för oss som grupp. Svårare att hitta andra i samma situation som man kan identifiera sig med och dela erfarenheter med. Då är det bra att internet finns. Här har jag kommit i  kontakt med många andra änglaföräldrar. Jag har läst bloggar och livsöden. På samma gång som jag tycker det är sorgligt att andra går igenom samma öde så är jag lättad över att vi inte är ensamma. Det finns andra som vet vad vi går igenom. På deras bloggar har jag kunnat känna igen mig i det de skriver. Fått bekräftelse på att jag inte är ensam och tokig som känner och tycker på ett visst sätt. Ni har hjälpt mig mycket i mitt sorgearbete. För det är jag evigt tacksam. Så alla änglaföräldrar som skriver och delar med sig, ett stort tack!

Sparkar

Inatt är första gången jag vaknat av att bebis sparkat! Hade vänt mig på vänster sida vilket tydligen inte uppskattades av den lille. Vilket liv det blev. Det var sparkar, boxningar och kullerbyttor. Jag vaknade när h*n fick in en ordentlig spark mot revbenen. AJ. Men så otroligt skönt att känna att det är full fart på den lille igen. Jag vände mig och somnade om med ett leende på läpparna! Så vill jag ha det varje dag/natt.

Julgodis

Knäck

Fudge

Artikel om att förlora ett barn

Berättade tidigare om en artikel om en änglafamilj. Artikeln publicerades aldrig på nätet men nu har Sandra, mamman i familjen, scannat  in arikeln från VK och lagt ut den i en blogg. Klicka HÄR om ni vill läsa artikeln.

Som vanligt igen

Idag känns det som vanligt i magen. Liten har varit livlig och sparkat ordentligt. Oron har släppt. Skönt. Har varit på promenad i skogen och t.o.m då fick jag en och annan spark. Hoppas det inte blir ngn fler dag med samma oro som igår. Det var inte en rolig dag.

Ängeln

Det var några av er som undrade var mina föräldrar köpt ängeln med plats för gravljus. De köpte den på Nisses i Västerås. Idag såg jag den på Önska här i Umeå. Hoppas ni som vill ha en likadan hittar den där ni bor.

Turbulent dag

Idag är första dagen jag varit orolig på allvar. Riktigt orolig. Bebis var så lugn i magen. Blev ett besök på förlossningen och spec mödravården. Körde CTG-kurva och ultraljud. Allt såg fint ut. Toppenbra flöde i navelsträngen och det lilla hjärtat tickade på som det ska. Fick även fina 3D bilder på den lille. Måste faktiskt erkänna att jag tycker det ser ut som en tjej på bilderna...

Jobbig dag dock med mycket känslor inblandade. Förberedde mig på det värsta när vi for in till förlossningen. Vilken skräck det var. Går inte att beskriva hur lättad jag kände mig när vi såg att den lille hade det bra i magen. Nu under kvällen har h*n gjort allt för att bevisa att allt är bra. Livlig som tidigare och starka sparkar. Snäälla låt mig inte bli så här orolig igen. Allt kommer tillbaks, minnen från när vi fick veta att Lucas inte längre levde. Skräcken, rädslan, tomheten, overklighetskänslan. Hur världen rasade samman. Jag vill aldrig återuppleva det igen. Aldrig.

Sammandragningar

Skulle ha varit på träff med spädbarnsfonden ikväll. Gravida igen och de som vill bli gravida igen skulle träffas. Beslöt mig för att stanna hemma då jag efter jobbet kände av mycket och ganska regelbundna sammandragningar. 3-4/10 minuter men ganska korta. Så jag lade mig och sov en stund istället och när Jimmie väckte mig så hade sammandragningarna försvunnit. Skönt. Skulle de ha hållit på mycket längre skulle vi ha åkt in för kontroll. Har inte haft så mycket sammandragningar denna gång så när de helt plötsligt blir så regelbundna så börjar jag ju fundera över varför de kommer nu. Troligen var det kroppens sätt att säga att jag måste ta det lite lugnt. Jag ska lyssna på den och gå och sova nu. En lååång natts sömn är det jag behöver! Godnatt!!

Graven

Detta hade mamma och styvpappa köpt till Lucas grav. Under dagen har de varit och lagt dit den. Tror det blev jättefint!

Rörelser

Det går inte att beskriva med ord hur skönt det är när det är full fart i magen. Varje rörelse är guld värt. Idag har varit en dag med extra mycket rörelser och jag njuter av varje spark, knuff och kullerbytta. Så fort bebis rör på sig så läggar jag min sambos händer på magen om han är i närheten. Jag vill att han också ska känna vår bebis röra sig, känna att h*n mår bra för tillfället iallafall. Det gäller att njuta och ta till vara varje ögonblick. Man vet aldrig vad framtiden för med sig. Hur det än går så har vi haft fördelen att ha två levande och växande bebisar i min mage. Först Lucas och nu lillebror/syster. Det är som en annan änglamamma skrev; "jag är hellre mamma till en ängel än inte mamma alls". Jag håller med. Jag har fått uppleva att ha ett barn i magen, känna barnets rörelser, föda ett barn och se hur mitt barn ser ut. Det är jag tacksam över. Det är inte alla som får uppleva det. Nu är min största önskan att mitt änglabarn ska få bli storebror till ett levande barn och att jag även ska få höra mitt barns röst och se dess ögon.

Besök

Idag kommer mamma, styvpappa, moster och hennes man på besök!!! Äntligen nån att bjuda allt gofika åt. :-)

Trodde bebben skulle krypa ut genom magen inatt. Vilket liv det var och vilka sparkar. Gjorde t.o.m ont ibland. Och jag låg och njöt.... Lycka!

Dagen i bilder

Saffransskorpor

Lussekatter

Walnut Brownies

Hasselnötstoppar

Ett syskon

Inatt drömde jag att Lucas blev storebror. Han fick en lillebror. Får se om det stämmer eller om Jimmie har rätt. Det roliga med drömmen var att jag var helt säker på att det skulle vara en tjej och sa nån kommentar i stil med följande; "men Jimmie har ju sagt att det är en tjej". Tror jag blir ganska påverkad av att Jimmie kallar bebis för hon hela tiden.

Dagen

Idag har jag gjort massor, fast ändå inte... Började dagen med en promenad i skogen med käre sambon. Tittade på hackspettar och annat mysigt. Sedan julpyntade vi ute med lite ljusslingor och skrev alla julkort! Sambon gjorde middag och jag har bakat Peanutbutter Cupcakes och gjort pepparkaksdeg. Så ni kan gissa vad vi ska göra imorgon! Mmmmums. Har gått runt och plockat med olika saker hela dagen men ändå känns det som att jag inte gjort mycket och kunnat njuta av en ledig dag tillsammans med Jimmie.

Bebis har varit wild and crazy vilket gillas starkt av mamma och pappa. Börjar känna mer och mer när h*n rör sig nu också, alltså inte bara sparkar, utan när den vänder och vrider på sig. Härligt. Tagit bilder på magen idag också. Dock tycker jag inte att magen växt supermycket sen förra fototillfället, den har liksom bara växt uppåt. Det trycker mycket mot magsäcken nu och jag märker att mina matportioner blir mindre. Lika bra det så kanske vikten håller sig också, äter nog tillräckligt ändå... Älskar ju mat och godsaker och bättre blir det inte med bakningsnojan jag drabbats av.



Ni kan ju själva avgöra om ni tycker att magen vuxit sen sist...

Mastigt. Tänkte försöka göra mini cupcakes av dessa nästa gång för jag tror inte det är många som orkar med en hel. Bara jag då men ingen är väl förvånad över det... :-)



Twilfit och Tajmahal

Är nyss hemkommen från en trevlig kväll med kollegorna. Först shopping på Twilfit. Blev två nya Bh:ar. Mycket välbehövligt. Kan inte vara nyttigt att växa så mycket och så fort som mina tuttar gör just nu... De kommer att explodera när mjölken rinner till efter att bebis tittat ut. Efter shoppingen var det middag på Tajmahal. Mycket gott. Min kära kollega som förlöste Lucas fick känna lilla busfröet sparka. Inte illa då det är sällsynt att andra får känna. Full fart där inne men när någon lägger handen på magen så blir det stilla. Nu är det soffan och mys med sambon som gäller.

Nu är det jul här i vårt hus...

Trots att vi inte har något stort hus så är jag helt slut efter att ha städat halva dagen. Men nu har vi julfint här. Myysigt. Vet inte vad det är i år men jag njuter så otroligt mkt av att det snart är jul. Trodde det skulle vara jobbigt med tanke på att vi denna jul skulle ha haft Lucas med oss. Kanske är det nya huset som gör det. Är så mycket roligare att pynta ett hus än en lägenhet! Imorgon blir det pepparkaksbakning. Jimmie har stora planer på hur pepparkakshuset ska se ut, får se hur resultatet blir. Är ingen höjdare på det.

På söndag blir det träff med spädbarnsfonden. Ser alltid fram emot träffarna. Tyvärr kan jag inte alltid vara med då jag jobbar skift men i helgen är jag ledig! :-)

Ha en trevlig helg alla!

-20

Undrar om jag fryser fast då jag går utanför dörren. -20 grader nu och jag som inte får på mig mina täckbyxor... Brrr. Kan jag inte få stanna hemma och mysa framför en brasa istället?

Ultraljudet

Vi var ju på ultraljud idag. Allt såg fint ut. Flödet i navelsträngen var bra, livlig bebbe och en bebbe som växer som den ska. 688g skattades vikten till idag. En riktigt tungviktare börjar det bli! :-) Som vanligt vägrade h*n att samarbeta när bilder skulle tas men en något bättre bild än senast fick vi. Vi som hade chansen att få 3D bilder idag men då passade lilla pyret på att lägga händer och fötter framför ansiktet... Hotade med indragen veckopeng men det brydde sig h*n inte om. Vet väl att det enda vi bryr oss om är att h*n är frisk och lever och mår bra. Tids nog får vi bilder. Skönt att även kunna se när den lille rörde på sig. Gick därifrån med lätta steg och resten av dagen har humöret varit på topp!

Efter ultraljudet for vi till graven och skottade bort all snö som kommit. Lade dit den nya ängeln och tände ljus. Så fint och fridfullt där nu med all snö.

Dagens

Dagens bästa läste jag på Tjuvlyssnat.se idag:

En man ~55 läser högt ur en tidning för sin fru ~50.
Mannen: Kvinnor använder 30 000 ord per dag medan män använder 15 000.
Kvinnan: Anledningen måste vara att vi kvinnor måste upprepa allting för män.
Mannen: Va?

Snart iväg

Skulle inte ha hjälp till med snöskottningen igår... Känner av mina fogar idag. Men det var så skönt att jobba lite med kroppen och jag tog det lugn, sopade mest av trappen. Jimmie ville inte att jag skulle hjälpa till med skottningen så jag lovade honom att inte gnälla om jag fick ont, det är bara att hålla god min och låtsas som ingenting!

Ska snart iväg på ultraljud. Idag ska den lille viktuppskattas. Kul att få en uppfattning om hur stor/liten pyret är. Bebben håller på att värma upp inför visningen med sparkar och kullerbyttor. Undras om vi lyckas få med oss en bild på något annat än den lilles rumpa idag? Med tanke på uppvärmningen så tvivlar jag på det! :-)

Helgen som gått

Då är vi nyss hemkommna från en trevlig långhelg hos min familj i Finland. Har haft fullspäckat program med bl.a shopping på stan, träff med en annan änglafamilj, lillajulsfirande och besök på två julmarknader. Mycket trevligt har det varit. Saknar min familj så fruktansvärt mycket ibland och jag önskar att vi inte bodde så långt ifrån varandra. Men det var ju mitt eget val att flytta till ett annat land på både gott och ont.

När vi kom hem väntade snöskottning. Ca 40 cm hade landat på vår gård under tiden vi varit bortresta. Nu är det verkligen full vinter här och det är så myysigt! Älskar när det är en ordentlig vinter med mycket snö. Hoppas bara att det håller i sig.

Nu har jag plockat fram julsakerna och imorgon blir det julpyntning. Orkade inte ta itu med det före vi for då vi ändå skulle vara borta hela helgen. Men nu ska även vi få det lite julfint.

Idag har det varit en speciell dag. Det är åtta månader sedan vår älskade lilla ängel föddes. Kan fortfarande inte förstå att tiden rusat fram så fort. Ibland känns allt så overkligt, som om det hemska inte hänt. Önsketänkande kanske. Har inte hunnit vara till graven idag men imorgon ska vi åka dit och skotta bort all snö och tända ljusen i lyktorna. Köpte även en ny ängel i Finland som förhoppningsvis håller för kylan. Den får stå där tills det blir sommar och sol igen. Då ska jag måla den andra ängeln fin igen och lägga dit.  Såg att en annan änglafamilj lagt små tomtar på sin ängels grav och det var så sött. Kanske lägger vi också en tomte hos Lucas om vi hittar någon fin.

Sist men inte minst, håll tummarna för Katarina och Cristofer imorgon. Då ska de göra en ny kontroll av deras lilla bebis hjärta. Hoppas så innerligt att läkaren såg fel förra gången!

Ultraljud

Idag är det exakt ett år sedan vi såg Lucas sprattla runt i min mage på rutinultraljudet. Idag är det också exakt 8 månader sedan det konstaterades att han inte längre levde.  Två ultraljud gjorda på samma datum men i olika månader och med så olika känslor inblandade...

Tankar

Visst är det konstigt att sånt som borde inge hopp ibland kan göra tvärtom. Varje dag på mitt jobb ser jag många lyckliga nyblivna familjer. Det borde inge hopp. Men ibland känns det som att om alla dessa människor lyckas så kommer vi att misslyckas. Någon kommer alltid att drabbas och om det inte är någon av alla dessa människor så kommer det att bli vi... Inte alltid jag tänker så men ibland kommer dessa mörka tankar och känslor krypande. Missförstå mig inte, jag vill inte att någon annan ska drabbas heller för ingen är värd att gå igenom ett sånt helvete. Men avundsjukan finns fortfarande långt inne och ibland visar den sitt fula tryne. Jag ser andra människor få det vi också skulle ha haft. Det är jobbigt. Men jag försöker klamra mig fast vid hoppet och oftast lyckas jag med det. Tror att det är oerhört viktigt att man, trots allt som händer, har kvar hoppet. Det sägs ju att hoppet är det sista som försvinner... Ofta när dessa tankar kommer smygande så är det en liten i min mage som ser till att ge mamma några starka sparkar! Kanske är det någon som känner att mamma behöver det just då...

Bättre dag

Har haft en mycket bättre dag idag. Lugnt med patienter och jag pratade med cheferna och redde ut situationen igår. Skönt. En sten föll från mitt hjärta. Dessutom kom en kollega och kramade om mig och gav mig en chokladkaka. Hon hade läst mitt inlägg igår och ville pigga upp mig och visa att det finns människor som bryr sig om mig. Jag har världens finaste kollegor! Blev riktigt rörd av hennes omtanke. Nu sitter jag och äter choklad under tiden jag skriver. :-) Tack fina du!

Efter jobbet var det barnmorskebesök. Allt såg bra ut. Bebben var lite mer samarbetsvillig idag, den sparar väl allt krut till ultraljudet på måndag. :-) Lillhjärtat slog med 153 spm. Även om jag känner mycket rörelser så är det skönt att höra hjärtat ticka på.

Innan vi åkte hem for vi en sväng förbi graven. Vi har köpt en liten spade att skotta upp vägen till gravstenen. Kan ju komma en hel del snö här. Spaden  fick vi användning för idag. Så behändigt med en spade som kan ligga i skuffen hela tiden och som är lätt att använda. Skulle se lite makabert ut om vi gick omkring med en stor skyffel på kyrkogården... Är så mysigt där nu med all snö. Tog dock inga bilder då vår kamera tar så dåliga bilder i mörker. Måste köpa ny!

Tuff dag

Haft en skitdag idag. Grinade halva dagen på jobbet. När tårarna väl kom trodde jag aldrig att de skulle ta slut. Funderade tom om jag skulle vara tvungen att gå hem men det lugnade ner sig till slut. Kan inte gå in på orsaken till varför tårarna kom. Hoppas verkligen att jag ska orka jobba tills jag förhoppningsvis får havandeskapspenning. Är ju bara två månader kvar. Men mitt psyke blir inte stabilare i takt med att magen växer. Det går upp och ner men jag känner att jag blir känsligare ju längre tiden går. Försöker verkligen tänka positivt och det fungerar ganska bra så länge allt annat i livet är bra och stabilt. Men minsta lilla kommentar som kan tolkas på fel sätt kan få allt att brista, speciellt när jag är på jobbet.

Dessutom upptäckte vi en stor repa på vår nya, fina bil idag. Den fanns definitivt inte där i fredags när Jimmie tvättade bilen. Repan är så stor och djup att den idiot som åstadkommit den inte kan ha undgått att märka det. "Snälla" människor det finns som skiter i att meddela ägarna vad de gjort. Har förståelese för att det sker olyckor men har ingen förståelse för de idioter som smiter från platsen... Så ett surt slut på en sur dag. Hoppas på en bättre dag imorgon efter en god natts sömn.

En dag på stan

Haft en ledig och bra dag idag. Snurrat runt på stan med en vän och snackat skit. Härligt. Tack vännen för sällskapet! Köpte ett sällskapsspel till oss själva så i helgen ska det spelas! :-)

Nu har 23 hela veckor gått. Om det lilla busfröet skulle få för sig att titta ut nu så finns det en chans att h*n överlever. Men naturligtvis vill jag att h*n stannar kvar där inne men skönt att veta att det finns en liten chans iaf.

Drömmar

Drömmer ofta nu. Inatt drömde jag en otäck dröm. Drömde att jag fick åka och kolla bebis hjärtljud. Samtidigt var det en läkare där som sa att det inte ser bra ut. Att bebisen kan dö när som helst. Inte konstigt att jag sov som en kratta efter det. Och sen upp och jobba tidigt imorse. Bläää... Tur att liten är lika busig som vanligt.

Dagens positiva är uppvaktningen jag fick när jag kom hem. Ute fanns tända marshaller. När jag kliver in genom dörren så ser jag att fotbadet är framtaget och iordningställt. På bordet står ett stort glas julmust och en skål med Dumle. Sen är det bara att sitta med fötterna i blöt och vänta på att middagen ska bli klar. Kan det bli mycket bättre efter en arbetsdag? Tror inte det! :-)

Karatekid

Sitter nu och njuter av ett busfrö i magen. Riktiga karatekickar. Det är så roligt när Jimmie också känner sparkarna ordentligt. Tänk att en 500 grammare kan kännas så mycket... :-)

Förresten, om ni träffar på en badboll med broddar på fötterna och en spark framför sig så är det bara jag som är ute på en liten prommis. Som sagt, känner mig som Agda 95 år ibland. Men halka och slå mig, det lär jag inte göra!

Humörsvängningar

Känner att jag börjar bli påverkad av alla hormoner och det finns även en spänning i kroppen. Att inte veta hur denna graviditet kommer att sluta tär på mig. Men, som jag skrivit tidigare, så är jag inte orolig för pyret i magen just nu. Det är full fart där inne men så var det med Lucas också fram tills det otänkbara inträffade. Det är tankarna på framtiden som tär. Hoppet finns men det finns alltid ett "tänk om". Känner att jag börjar bli lättstressad och lättretlig igen. Har även tvära känslokast. Går inte saker som jag tänkt mig så tänder jag på alla cylindrar och blir tvärarg, andra gånger börjar jag nästan gråta för ingenting. Börjar bli påfrestande på jobbet då man måste kunna kontrollera sina känslor och uppträda proffessionellt. Jag klarar av det men jag får uppbåda all min vilja ibland. Jag är rädd att det är mina kollegor som får snäsiga svar ibland och då mår jag dåligt av det. Vill ju definitivt inte såra någon bara för att jag inte är på topp. Nu har jag i alla fall två hela lediga dagar att vila upp mig på innan det blir helgjobb.

Hmmm...

Trenden fortsätter. Idag fick jag visa leg när jag köpe två trisslotter... Vad händer? Kanske är det vattnet i nya byn som är föryngrande eller några som behöver glasögon!! :-)

Bussen

Stod och lutade mig mot bussen och tog av mig mina broddar (är livrädd att halka och landa på magen), tog mig mödosamt in i bussen med min stora mage. Kände mig som Agda 95 år. Bad om en enkel biljett. Busschauffören frågade om jag skulle ha ungdomsbiljett... He made my day! :-)

En underbar men omöjlig dröm

Inatt drömde jag om Lucas. Han var några år gammal och vi hade så roligt. Lucas hade även fått en lillasyster och vi var en lycklig liten familj. Ville aldrig vakna upp ur drömmen. Det var första gången jag drömt om en levande Lucas. Inte så konstigt att jag drömmer om honom nu, jag tänker mycket på honom under dagarna. Går igenom allt som hänt, försöker minnas varje liten detalj. Minns hur jag och min sambo satt och studerade magen på kvällarna då han var som mest aktiv. Magen for hit och dit, såg ut som det gick vågor på magen, och min sambo undrade om det inte gjorde ont. Aldrig trodde vi då att en så livlig bebis inte skulle få komma levande till denna värld. Nu är det ett syskon i magen som är ännu livligare och allt vi kan göra är att hoppas att det går bra denna gång. Jag känner mig så maktlös. Jag kan inte påverka hur det går. Ingen kan påverka hur det går. Helst av allt skulle jag vilja att någon kunde lova att det kommer att gå bra, att Lucas syskon får leva och må bra. Men det är omöjligt. Statistiken talar ju för att det kommer att gå bra denna gång men har man, som vi, prickat in 0,3-0,4% risk så känns statistiken som ett hån. Statistik berättar inte vem som drabbas. Och livet är inte rättvist. Detta säger mig att vi visst kan drabbas igen... Men hoppet finns kvar.

Det här med orättvisa slog mig med stor kraft igår. Loggade in och såg att en änglamamma hade skrivit. Hon har två änglar i himmelen, två små flickor som inte fick leva pga en hjärtsjukdom. Nu väntar de sitt tredje barn. De går hos en hjärtspecialist och igår upptäckte han att deras bebis hjärta är ansträngt och att den med 90% säkerhet har en hjärtmuskelsjukdom. I nuläget går det inte att säga om det är samma som deras döttrar dog av. Dessutom finns ett läkage mellan hjärtats höger kammare och höger förmak. Jag hoppas så innerligt att han har fel, att det inte alls är något större fel och att deras barn får leva. INGEN ska behöva förlora ett barn och allra minst tre barn. Så alla ni där ute, håll tummar och tår för Katarina, Cristofer och deras bebis!

Bläää

Hittade några konstiga kryp på båda mina orkideér. Visade sig vara ullöss. Tydligen är dessa små ulliga saker ytterst svåra att få bort och man kan få kämpa i månader... Funderar allvarligt över att kasta blommorna istället. Blomskötsel är inte min grej, de får vara glada om de får vatten. Men den ena orkiden fick vi i samband med Lucas död och den vill jag ju gärna ha kvar, speciellt eftersom den fått knoppar igen och snart slår ut i blom. Jag får väl göra ett försök, suck...

Framtiden

Då har 22 hela veckor passerat. Bara en vecka kvar nu tills det finns en möjlighet att bebis överlever om den av någon anledning skulle födas. Fortfarande en busig bebis i magen. Jag njuter av varje rörelse. Varje dag hoppas jag och ber en liten bön att det ska gå bra denna gång. Jag är fortfarande inte orolig att något skulle vara galet nu men jag är orolig då jag tänker längre fram. Slutet av graviditeten är det som skrämmer mig mest för det var då det hände. Har inte tänkt så mycket på hur det skulle vara om vi får ett barn som lever denna gång. Men hur länge finns oron där? Kommer vi att vara rädda för plötslig spädbarnsdöd, att bebis sätter något i halsen, ja listan kan göras lång. Tror nog att alla föräldrar är mer eller mindre oroliga och rädda om sina barn men kommer vi att bli överbeskyddande? Tiden får utvisa. Ett steg i taget. Steg nummer ett: Att få ett levande syskon till Lucas.

Bakningsnojan fortsätter

Då kan jag summera helgens bakresultat: fyra olika sorters småkakor, två olika sorters småskorpor (saffran och kardemumma) och två olika sorters muffins. Nu är jag trött och min baklust är för tillfället stillad. Fast mera muffins skulle inte skada, är ju så lätt och snabbt att svänga ihop. Kanske i slutet av veckan då jag är ledig.

Jimmie blev bjuden på kladdkakemuffins med vispgrädde och hallon, dagen till ära.

Farsdag

Gjorde i ordning en frukostbricka och gick sedan in till Jimmie och sjöng. Gav honom också en farsdagspresent. Han är ju trots allt pappa men på ett annorlunda sätt. Vi pratade om denna dag på förhand. Minns ju hur det var när det var morsdag. Det var en jobbig dag (eller två jobbiga dagar då morsdag firas olika veckor i Finland och Sverige). Men det var så nära inpå Lucas död. Nu har det gått mera tid och vi har kommit längre i vår sorgeprocess. Vi kom överens om att vi firar som vi skulle ha gjort om Lucas funnits hos oss. Klart att det ändå är en jobbig dag. Saknaden och sorgen är stor. Jag tänker på det som kunde ha varit, borde ha varit. Tänk att få väcka honom med frukostbricka, present och en liten bebis att gosa med...

Nu bär det av till graven för att tända ljus.

Keenan Cahill (Feat. 50 Cent) - Down On Me

Den här killen är ju hur kung som helst! :-)

http://www.youtube.com/watch?v=Dwimc4cvUmQ

Huset

Vårt fina hus täckt i snö!



Snööööö

Gissa om jag blev förvånad då jag klev upp för en stund sen. Igår kväll, inte en snöflinga och i dag ligger det ett tjockt, vitt lager på marken. Och mer kommer det! Hoppas denna snö får vara kvar och att vi får en VIT jul! Härligt med snö. Om jag inte var så rund så skulle jag gå ut i min egen lilla trädgård och göra en snöängel!:-)

Suck

Ja, vad ska man säga... Att det inte finns mycket rättvisa i denna värld visste vi ju redan, men allvarligt... http://www.expressen.se/nyheter/1.2206522/bebis-dog-i-tvattmaskin

Lycka

Har fått veta att en änglamamma är gravid igen! Så glad jag blev av den nyhet.  Är tidigt än men jag håller allt jag har för att det ska gå bra och att deras ängel snart får en lillasyster/lillebror!!

Bakdag

Idag har jag bakat. Och som jag har bakat... Resultatet blev fem olika sorters småkakor och chokladmuffins med Mascarponeglasyr. Mums. Haft besök av en vän under kvällen som fick agera provsmakare.

Har också hunnnit ta en prommenad med en granne idag. Fogarna höll hela vägen. Känns lite mer nu men inget jämfört med hur det var igår och förrgår. Hade svårt att gå och haltade fram. Kändes som någon stack knivar i fogarna på mig för varje steg. Måste ha varit en rolig syn, en haltande badboll!! :-)

Bildbevis på alla kakor

Chokladmuffins med Mascarpone och vitchoklad

Måste passa på att tacka min pappa för det fina, stora bakbordet. Nu är det invigt!!

Mariakyrkan

Idag var vi på minnesgudstjänsten och det var riktigt fint. Jobbigt men fint. Fina dikter och sånger. Och många ljus som brann för våra älskade barn som inte får vara här hos oss. Sorgligt. Ett helt rum fyllt av människor som drabbats av samma hemska öde och deras anhöriga och vänner. Tror lilla pyret i magen kände på sig att mamma var ledsen och försökte uppmuntra och påminnna om att det finns hopp för en ljusare framtid. Vad skulle jag göra utan den lille där inne? Om jag fick önska mig en enda sak som skulle gå i uppfyllelse (utom att barnen inte skulle behöva dö, förståss) så skulle jag önska att ALLA änglaföräldrar skulle få levande syskon. Jag vet ju att det finns många som kämpar för att bli gravida och varje dag så skänker jag dem en tanke och hoppas att de ska lyckas.

Alla helgons dag

Var förbi graven och tände ljus ikväll, efter att jag slutade jobbet. Var så vackert där med alla ljus och marshaller som brann... men så jobbigt att behöva tända ljus för vår son en dag som denna.  Saknaden är stor idag. Tände även ljus från min familj som bor så långt härifrån och inte kan åka dit och tända själva.

Imorgon är det minnesgudstjänst. Nu känns det som att det kommer att bli en fin men jobbig stund.

Dagen

Har kommit till en insikt idag. En gravid Ann-Louise bör INTE besöka systemet för att inhandla vin. Började må riktigt illa då jag stod mitt bland alla flaskor och skulle försöka hitta vin till kvällens middagsgäster. Blev till slut ett snabbt val och jag hoppas gästerna blir nöjda. Själv håller jag mig låååångt bort från alkohol...

Dagens YES är att jag äntligen har kommit mig för att boka tid hos min frisör. Skäms för att säga det men det är 6 månader sen jag senaste satte saxen i håret... Tycker nästan synd om min frisör som ska reda upp kråkboet!

Dessutom har jag nu inhandlat nästan alla julklappar för i år. Tycker jag borde få medalj!

Busungen passar på att ge mig ordentliga kickar under tiden jag skriver, tolkar det som en hälsning till alla ni som läser!

VK

När jag läste VK idag såg jag en artikel om ett par som förlorat sin dotter i magen. Blev glad över att det uppmärksammas i dagstidningen. Folk behöver se att det händer och prata mer om det, tror jag iaf. Hittar dock inte artikeln på nätet men om jag hittar den under dagen så lägger jag ut en länk.

Besök

Började dagen med att baka. Har efter det haft besök av fina vänner och deras små sötnosar. Tycker det går riktigt bra att träffa mina vänners bebisar. Jag kanske inte gosar lika mycket med bebisarna som jag gjorde innan Lucas men det känns inte jobbigt. Det är jag mycket glad över. Att det vänt och jag kan glädjas med mina vänner.

Har bokat resa hem till Finland i slutet av november och jag ser mycket fram emot att träffa lille Edwin. Och Moa såklart. Har hänt så mycket i hans utveckling sen senast jag såg honom så det ska bli riktigt roligt att se vad han kan nu. För tillfället känns det faktiskt inte alls jobbigt. Ser fram emot att se när han "irriterar" storasyster och snor hennes saker, kan se det framför mig. :-) Läängtar hem till älskade familjen...

Minnesgudstjänst

På söndag kl 14.00 är det minnesgudstjänst i Mariakyrkan i Umeå. Gudstjänsten ordnas i samarbete med spädbarnsfonden och de som vill att deras barns namn ska läsas upp får anmäla det. Det kommer att tändas ljus, läsas dikter och sjungas. Efteråt blir det fika. Låter som att det kan bli en fin minnesgudstjänst. Jag jobbar men har lyckats ordna så att jag kan gå lite tidigare så länge det inte är överfullt. Hoppas, hoppas, hoppas att det är lugnt på BB, skulle bli mycket ledsen om jag inte kunde gå.

Bm

Igår var det besök hos barnmorskan. Allt såg bara fint ut och den lille var lika vild som vanligt. Hördes hur den rörde på sig och hjärtljuden svischade bara förbi. Till slut fick bm fatt i krabatens hjärtljud en liite längre stund och de låg då runt 152-158 spm. Roligt att få bekräftat att bebben mår bra hittills. Blir spännande längre fram hur mkt jag ska hållas vaken under nätterna, börjar nämligen ana ett mönster i vakenhetsperioderna. Mest bök i magen är det sena kvällar och nattetid! Fast jag bryr mig inte om jag så ska vara sömnlös alla nätter i flera veckor bara den lille mår bra! Det är värt det många gånger om.

Är förresten frisk nu och tillbaks på jobbet. Härligt! :-)

Halvvägs

Då var vi halvvägs in i graviditeten!Så konstigt det känns. Har verkligen varit en bra första halva. Hoppas det fortsätter på samma sätt. Att vi vågar hoppas och tro och att min oro håller sig på samma nivå som nu.

Förresten, nu börjar vi komma i ordning så förhoppningsvis får ni snart se foton från insidan av huset! :-)

Härligt!

Först och främst så tror jag nu att jag kan friskförklara mig själv. Efter att ha sovit dag och natt i 1 1/2 vecka var det en befrielse att orka gå runt på stan, och inhandla diverse saker till huset, idag. Jippie!

Nummer två, jag (eller vi) har gjort ett stort framsteg idag. Var på barnens hus för att inhandla julklappar i morse. När jag stod där och tittade på kläder såg jag en body och ett par byxor som jag ville köpa till pyret i magen. Trodde Jimmie skulle lägga benen på ryggen och blankt vägra MEN det gjorde han inte. Känns bra att vi har vågat göra första inköpet till bebben. Betyder ju att vi ändå, någonstans, vågar hoppas på ett levande barn.

Busfröets första kläder som inte varit planerade till Lucas först.

Bytte lite blommor vid graven, de i krukan hade blivit så fula

Lika glad som alltid, trots regn och snöslask

Jag = Elefant?

Känner mig mer och mer som en elefant. Innan vildingen i magen är född har jag varit gravid i ca 18 månader av de senaste 20, med endast ett uppehåll på två månader. En elefant är dräktig i 22 månader. Ni ser, jag är inte långt efter. Skillnaden är att jag under den tiden kommer att ha fått två barn medan en elefant endast får en unge. Nog är det allt bra att en normal graviditet inte varar längre än nio månader för människor. För tillfället känns det bra och jag njuter av varje dag. Känner mig stolt över min växande mage och jag älskar att känna den lille röra sig där inne. Otroligt att en krabat på ca 250g kan vara så stark! Men jag undrar hur jag kommer att känna i slutet. 18 månader är en lång tid och med de begränsningar min kropp har under tiden så lär jag vara ganska nedbruten kroppsligt sett. Jag och min sambo har pratat om detta och kommit fram till att om det skulle gå illa även denna gång så måste min kropp få en vilopaus. Jag skulle nog inte klara av en tredje graviditet på så kort tid, oavsett hur mycket jag än skulle vilja. Redan nu flåsar och flämtar jag för minsta lilla ansträngning och min rygg har sett sina bästa dagar.

Nä, det skulle vara lättare att vara hund. De är dräktiga endast 60-63 dagar. Då skulle min graviditet redan vara över och vi skulle få njuta av det lilla livet! :-)

Äntligen

Strålande väder ute och jag känner mig pigg och nästan helt frisk. Fortsätter det så här så kan jag nog jobba på måndag! Härliga dag! Tror jag ska vagga mig runt vårt lilla kvarter så jag får lite frisk luft i mig. Känns positivt idag. :-)

v. 19+3

Ungefär samma storlek på magen som jag har nu hade jag i v. 23 med Lucas... och ja, jag vet att rumpan är lika stor som magen men det ska det bli ändring på när bebben kommit ut och jag är klar med amningen.

VC

Var förbi VC idag. Blev sjukskriven till 5/11. Hostan har åter attackerat mig och nu fick jag Cocillana utskrivet. Crp var bra så ingen antibiotika i nuläget, vill ju helst undvika det också. Men jag kan ju inte fortsätta att vara sjuk hur länge som helst. Börjar känna mig riktigt uppgiven och less nu. Orkar inte vara sjuk längre. Finns så mycket att dona med i huset men ingen ork till det.  Tur att vi hann få vår nya soffa innan jag blev sjuk, mycket bekvämare än den gamla! Fast den lär väl vara utsliten innan jag blir frisk igen... :-S

Kanske...

Jag börjar se ett ljus i tunneln. Gårdagen var inte rolig, sov i princip hela dagen. Idag känns det bättre, fortfarande trött men jag har återfått hoppet om att bli frisk snart. Hoppeligen slipper ni snart mina inlägg om förkylningen. Hoppas jag snart ska orka skriva om annat!

Till alla änglar

Det fortsätter...

Skulle ha haft middagsgäster idag men då jag fortfarande inte är frisk så blev det inget. Det var Jimmies bror med familj som skulle ha kommit men då hans fru är infektionskänslig så blev det inget. Synd men inte värt att riskera något.

Har känt mig lite bättre igår och idag men fortfarande har folk svårt att känna igen min röst och jag får grymma hostanfall mellan varven. Tur jag är ledig morgon så får vi hoppas att jag orkar jobba på tisdag.

Orkade ta mig en sväng till graven. Lade dit granris och tände ljus. Så vackert med snön.

Myyys

Snö och kyla ute

Värme och mys inne



Rudolf med röda mulen

Det är så jag ser ut nu. En fin och svullen näsa som lyser röd som ett lingon. Och om möjligt är jag ännu mer däckad idag. Det verkar som jag har åkt på en långdragen förkylning. Var förbi apoteket en sväng nyss. Apoteket i denna by är inte stort och jag kände mig som en riktig smittohärd när jag stod där och trängdes bland andra kunder. De flyttade längre och längre bort från mig när jag stod där och hostade och snörvlade. Skulle jag också ha gjort. Tur det gick relativt fort så jag snabbt kunde ta mig  ut i den friska luften och hosta.  Men nu vill jag bli frisk!

Moa vs Edwin

Syrrans lille Edwin har börjat ta sig framåt. Detta innebär bekymmer för storasyster Moa. Lillebror har nämligen börjat sno hennes saker vilket inte uppskattas. Vanliga kommentarer hemma hos syrran nuförtiden:
- Bebin får int ta Moas saker heller!!
- Bebin får int sätt Moas saker i munnen heller!!
- Ajabaja bebin!!
Och tydligen är det två starka viljor det handlar om. Ska bli kul att se in real life.

Jag hoppas att vi också någon gång har liknande scener som utspelar sig hemma hos oss mellan våra barn...

Sköönt!

Fick veta av syrran att allt gått bra hittills för hennes kompis och att bebben mår, efter omständigheterna, bra. Skönt att kunna andas ut och vara glad för deras skull istället för orolig. Helt klart dagens bästa nyhet!

Dagens sämsta är jag jag fortfarande är däckad av förkylningen. Verkar hålla i sig läänge. Min nya bästis är en kopp rykande het honungsvatten.

Håll tummarna!

Imorgon kl 09 ska syrrans kompis snittas i v. 29+5. Jag skrev ju om henne tidigare och de har kunnat hålla kvar bebis i magen tills nu. Men imorgon är det dags. Håll tummarna nu att bebis mår bra när den tittar ut!

Hemma

Ligger sjuk hemma i soffan idag. Håller nästan på att hosta upp lungorna mellan varven. Halsontet fortsätter och huvudet sprängs snart i småbitar. Har varit en ganska trist dag tills jag läste nedanstående. That made my day!

(klicka på bilden för att få den större)

Man ska nog inte tolka allt bokstavligen!

Livligt

Har varit på utbildning hela dagen vilket har inneburit mycket sittande. Det har inte uppskattats av den lille. Så fort jag lutat mig framåt har det blivit liv i magen. En liten fisk som sprattlat runt hejvilt därinne. Däremot blir det nog inte förväntad effekt för den lille, jag har ju bara njutit av sprattlandet. Dessutom kände jag den första sparken idag! Lillebror eller lillasyster börjar växa till sig och bli stark. :-)

Dagen har flytit på ganska bra. Imorse var jag helt igentäppt i hela huvudet och halsontet har hållit mig vaken stor del av natten. Trodde inte jag skulle palla hela dagen på jobbet men det gick. Kändes ganska bra mitt på dagen men nu håller jag på att bli sämre igen. Bara att fortsätta kurera och gå och sussa.

AJ

Nu känns det som om någon slagit mig i skallen med en stekpanna. Halsen känns svullen och jag har ont i öronen. Tror det är dagas att krypa till kojs och hoppas på att det känns bättre imorgon... Vill INTE vara sjuk!

Spädbarnsfonden och halsont

Var på möte med spädbarnsfonden igår. Alltid lika givande att prata med andra drabbade. Visade sig att en till änglamamma är gravid och är beräknad 10 dagar efter mig! Skoj! Och fler är det som försöker, blir kanske babyboom kommande år. Skulle vara riktigt trevligt om det blev så.

Mindre trevligt är att jag vaknade flera gånger inatt pga jag hade ont i halsen. Imorse kunde jag knappt prata eller svälja för den delen. Under dagen har jag kurerat mig med flera koppar te. Synd att jag inte kan dricka Finrexin då jag är gravid. Det är grejer det. Hoppas det blir bättre för nu väntar 4 dagars jobbande. Fast jag börjar morgondagen med utbildning, behöver troligen inte prata så mycket så det ska säkert gå bra.

Besök i trädgården

Nu är min sambo glad! Imorse kom han inrusandes i sovrummet och ropade "vakna, vakna". Yrvaket undrade jag vad stod på. Det visade sig att vi hade två rådjur som stod och mumsade i vår trädgård. Nu är han helt lyrisk och han var tvungen att ringa svärmor och berätta att vi har rådjur hos oss och att det smäller minsann högre än deras harar! :-)

Inte världens bästa bild. Den är tagen innifrån med blixt men det syns ju vad det är iaf.

Fest

Är nyss hemkommen från en 30-årsfest. Jimmie är kvar och partajar men trötta jag for hem och nu väntar sängen. Det var många nya och trevliga människor som vi träffade. Och när man träffar nya människor, spciellt när man har en växande mage, så kommer frågan om antal barn. Vi har sen tidigare bestämt att säga som det är, att det är nr två som är i magen. Ibland slutar det med det men ofta kommer följdfrågan "hur gammal är första?". Numera har jag inga problem med att berätta, jag vet att jag inte bryter hop utan kan sakligt förklara vad som hände. Ikväll fick jag berätta många gånger. En kille som frågade blev väldigt berörd av vår historia och fällde några tårar. Han hade många frågor vilket gladde mig. Att han vågade fråga är stort. Sen när vi pratat klart om Lucas sa han "jag är glad att du orkade berättade vad som hänt för mig". Det värmde mitt hjärta!

Nej se det snöar...

Årets första snö faller nu! Är så mysigt att sitta i huset och titta ut. Tror dock inte jag tycker det är lika mysigt då jag ska gå till tågstationen. Det blåser nämligen en del också. Nu är det bara att vänta på våren för när den första snön smälter i vårsolen blir Lucas storebror! :-)

Var föbi graven i söndags, som vanligt, och det var så härligt höstväder! Starka färger i gult och rött! Det var så fint att titta på Laban och Labolina som stod mitt bland alla färger och smilade åt alla som gick förbi. Åtminstone jag blev lite gladare!

Orsak till blödningarna?

Glömde ju berätta att vi fick en trolig orsak till mina blödningar tidigare i graviditeten. Det är så att min moderkaka sitter lite lågt och då kan man blöda lite. Den är inte helt föreliggande men en liten del kan vara det, lite tidigt att säga än. Får se senare vid ultraljuden jag kommer att göra. Om den är föreliggande när det närmar sig förlossning så kommer det att bli snitt, det ser jag verkligen inte fram emot. Jag är inte förlossningsrädd men jag gillar däremot inte tanken på snitt! Jag ryser när jag tänker på att någon ska skära i mig. Men så länge bebis mår bra så ska jag nog ta mig igenom ett snitt också om det behövs! Bara att hoppas att min moderkaka sköter sig snyggt och jag får föda vaginalt!

Nomineringar

Fick ju två bloggawards för ett tag sen och med dem följde några uppgifter:

Man ska kopiera bilden & visa att man fått den (check)

Tacka & länka personen man har fått den av (check) 

Nominera 7 andra bloggare & länka till dem

Berätta 7 fakta om dig själv (check)

 

Bara en sak kvar att göra då, nominera 7 andra bloggar. Här kommer de:

 

Veronica- Mamma till ängel Astrid

Tonci- Nybliven mamma till ängeln Andor

Alexandra- Mamma till Felicia och ängeln William

Malin- Jimmies brors fru som skriver om kampen mot cancern

Linn- Skriver om det mesta, ligger nu på sjukhus och kämpar för att deras lilla barn i hennes mage ska överleva

Joanna- Skriver om sin längtan efter barn och om kampen att bli gravid genom IVF

Sofie- Berättar om sin son Victor, som förlorade kampen mot sin cancer för drygt ett år sen, och om Victors lillasyster Vilma som föddes efter Victors död. Det är tack vare Victors och Vilmas föräldrar föräldrar vi hade möjlighet att få en så fin gravsten åt Lucas. Det kommer jag att vara evigt tacksam för!

Tack

Tack alla fina som hållit tummarna och som glädjs med oss!

Kramar till er!

YES!

Allt såg bra ut på ultraljudet!! Det var minsann en livlig krabat där inne. Inte stilla 5 sekunder. Fick inga bra bilder pga allt sparkande och snurrande men det är jag bara glad över. Någon som visade att h*n mår bra. Läkare såg det hon behövde se för att kunna säga att allt ser bra ut och det räcker för min del. Härligt! Nu vet läkaren vad det är för sort men vi ville inte veta. Min käre sambo försökte lura läkaren att försäga sig men tji fick han! Han är en sån som alltid letar fram julklapparna i förtid, öppnar dem och slår in dem igen. Men detta ska förbli en hemlighet tills det lilla livet behagar titta fram! Nästa ultraljud blir 29/11, är då i v. 24.

Ja, just det, beräknat datum för den lille är 20/3 2011, enligt sista mens var det 13/3 men jag var förberedd på att det skulle skjutas fram en bit.

Ultraljud

Håll tummarna för oss imorgon. Ultraljud kl 10.00! Och jag är nervös. Jag känner ju att det är ett litet liv i magen som rör sig men jag förknippar ultraljud med när vi fick veta att Lucas inte längre levde. Det är som att jag är inställd på dåliga nyheter. Vill inte ha fler dåliga nyheter nu, vill bara få ett friskt och levande barn! Snälla, kan vi inte få det!?

Jobb, jobb, jobb...

Har jobbat idag igen. Känns att det är mer jobb nu. Igår, när jag var ledig, låg jag i soffan och slötittade på TV hela dagen. Orkade inte göra något. Benen kändes som bly och hjärnan hade tagit ledigt. Slut i hela kroppen idag igen. Tur att jag blir bortskämd av Jimmie som fixade middag. Fick hallonmousse till efterrätt också! Nu är jag mätt och belåten och ska gå och sova.

Får se om jag klarar av att jobba 75%. Ska jag ligga helt utslagen när jag kommer hem efter jobbet och på mina lediga dagar så går det ju inte.

Livet i magen är det full fart på. Varje gång jag och Jimmie sitter och pratar och någon av oss uttrycker oro så sprattlar det till i magen ordentligt. Som om någon vill berätta att h*n mår bra. :-) Det är jag tacksam över! Snart får vi se det lilla livet på ultraljud också. Och litet är det, ca 100-150g är vikten och längden runt 14 cm. Men visst är det fantastiskt då man tänker på att befruktningen skedde för ca. 15 veckor sedan och var då endast två celler som smälte samman! Snacka om att det går undan där inne.

Avundsjuka

Inom loppet av några veckor har två nära vänner fått barn. Det har gått bra vilket jag är glad över men samtidigt kommer avundsjukan. Den jobbiga avundsjukan. Jag ser ju det vi gick miste om. De fick det vi också skulle ha och det gör ont. Saknaden är extra stor nu. Jag hoppas att vi en dag får samma lycka. Att Lucas får bli storebror till ett levande barn. Önskar att avundsjukan en dag försvinner för gott för det är inte roligt att gå omkring och vara avundsjuk på sina vänner. Men jag kan inte hjälpa det. Den bara kommer över mig. Trots det fortsätter jag kämpa, jag vill träffa mina vänner trots att det gör lite ont. Jag vet att det kommer att bli lättare för varje gång. Och jag vill inte att min sons död ska komma emellan mig och mina vänner. Då skulle hans liv och död bli förknippat med det och då tror jag att allt skulle bli ännu jobbigare.

Jag hoppas att ultraljudet på måndag visar att allt är bra och att vi är ett steg närmare att få ett friskt och levande barn!

Änglakompis

Läste i tidningen att Lucas fått en till liten änglakompis. En flicka som inte fick leva mer än 23 dagar... Sorgligt. Blir så ledsen varje gång, jag vet ju vilket helvete föräldrarna går igenom nu. Barn borde inte dö, ska inte dö...

Tiden rusar

Idag går jag in i v. 17 (16+0) och om exakt en vecka är det dags för ultraljud. Tiden bara flyger iväg. Tycker nästan tiden går snabbare nu än då jag var gravid med Lucas. De flesta brukar ju säga att tiden går fortare när man väntar barn nummer två. Jag har alltid tänkt att det beror på att man är så upptagen med att ta hand om nummer ett men jag undrar om en del av det har att göra med att man redan genomgått en graviditet. Det är inte lika nytt. Fast, för vår del, kan det ju också handla om att vi har haft fullt upp med flytt och renovering. Kanske det börjar gå långsammare när vi kommit i ordning och inte är lika sysselsatta. Tiden får utvisa hur det blir. Jag är då tacksam över att det gått fort hittills. Tänk, om fyra veckor är vi halvvägs till målet. Skönt!

Döden

Då har föräldrarna åkt hem. Det har varit riktigt trevligt att ha dom här. De tog flyget imorse i blåsten. Jag kunde inte somna om förrän de hörde av sig efter landningen. Har blivit så otroligt rädd att det ska hända mina nära något. Speciellt Jimmie. Kan bli orolig bara för att han ska åka till eller från jobbet. Dessutom får jag dödsångest ibland. Blir rädd att jag aldrig ska vakna efter att jag somnat. Döden har blivit så verklig, så nära, sen Lucas dog. Kan mitt eget barn dö i min mage så kan vem som helst dö, när som helst. Så har det alltid varit förstås men jag har inte tänkt på det på samma sätt som jag gör nu. Började läsa boken "Plötslig spädbarnsdöd" av Elisabeth Magnusson igår och det var skönt att få bekräftat att jag inte är ensam om min dödsångest och rädsla att mina nära ska råka ut för något. Det är tydligen ganska vanligt när man förlorat sitt barn. Gäller bara att fortsätta kämpa emot och inte låta känslorna ta över helt och hållet. Inte så lätt alltid men det ska gå!

Tårar av glädje

När jag läst detta ville tårarna inte sluta rinna! Fick vänta en bra stund innan jag vågade ringa Jimmie och berätta. Om jag ringer dit och gråter tror han ju förstås att det blivit missfall eller att något annat hemskt har hänt. Men i detta fall var det tårar av glädje. Blev så rörd av omtanken Malin S visat! Tack fina du, you made my day!!

"I helgen har vi en konsert i Kramfors med min kör. Vi har bland annat en sång som heter "Andetag". Googlade runt lite på den och såg bland annat att en änglamamma skrivit ner texten på den till sin dotter. Jag vill tillägna Lucas den sången i helgen. Kram!"

Här kan ni läsa texten som änglamamman skrivit ner på sin blogg:
http://tillminneavminangel.bloggagratis.se/2009/03/29/1533417-till-min-lilla-angel-volund-andetag/

Här kan ni lyssna på sången:
http://www.youtube.com/watch?v=wxCrJIoh6-A

Besök

Imorgon kommer min mamma och styvpappa på besök! Jippie!! Ska bli kul att höra vad de tycker om vårt nya hus. Dom har inte heller varit här sen vi fick gravstenen så de har bara sett bilder. Nu får de se den på riktigt. Ska också bli kul att höra vad de anser om min mage, de har ju inte sett mig på länge. Härligt med besök hela helgen.

Bra fundering!

Fick denna kommentar på mitt inlägg "inget missfall":

"Som ni skriver så vill många änglaföräldrar att "vi andra" Ska kunna prata med er och inte ta omvägar, men hur ska man våga om man då så lätt stöter sig med änglaföräldrarna om man inte råkar veta vart gränsen går på cellklump/missfall till en förlust av ett barn? Till exempel... "
Anonym

Jag står fortfarande fast vid att det är bättre att komma fram och prata med oss än att undvika oss. Jag tror inte att vi är mer lättstötta än andra som förlorat en närstående. Men jag tror att det är svårare att bemöta oss som förlorat ett barn och speciellt då barnet dött i magen. Under en väldigt lång tid har det varit något som man inte pratade om, varken drabbade eller andra. Det har varit tabu. Man skulle glömma och gå vidare. Många föräldrar fick aldrig se sitt/sina barn och en del vet heller inte vilket kön barnet/barnen hade. Det är så tragiskt. Nu vet man att drabbade inte mår bra av att "glömma" och förtränga men det pratas fortfarande inte mkt om det i samhället. Trots att jag är barnmorska och vet att det inträffar och har läst om det så tänkte jag inte på att det finns så många änglaföräldrar. Det låter ju så lite med 0,3-0,4% som drabbas men det innebär att det är ca 500 barn/år som föds döda.  Förut räknades barn som dödfödda från 28 fullgångna veckor men detta ändrades 2008-06-30 och innefattar nu alla som föds döda från 22 fullgångna veckor. Om Lucas dött efter förlossningen så skulle troligen ingen ifrågasatt om det varit ett barn eller ett missfall...

Precis som Linn skrev i sin kommentar så tror jag också att det handlar om okunskap och jag tror att mycket beror på det som varit. Både drabbad och andra har fortfarande svårt att prata om det och då blir det ofta svåra situationer man hamnar i. Men vågar man fråga och drabbade vågar/orkar prata om det så tror jag det blir bättre. Jag förstår också att klumpiga kommentarer inte sägs för att såra. Personligen har jag inte fått så många kommentarer som jag känt mig sårad av. Utöver kommentarerna om missfall så kan jag bara minnas ett annat tillfälle som sårade mig och det var då en kvinna jämförde mitt barns död med när hennes kaninungar dog. Detta fick jag höra några få dagar efter att jag fött Lucas. Även om djur betyder väldigt mycket för en del människor så anser jag att man inte kan jämföra kaninungar med min son! Men även här tror jag att det handlade om en person som var nervös och inte visste hur hon skulle beté sig. Men det som sårat mig allra mest är när personer går omvägar och vägrar titta på mig. Då känner jag mig pestsmittad.

Jag tror att de som möter drabbade kan försöka tänka på hur man bemöter människor som förlorat vuxna närstående. T.ex finns det de som fått höra att det var lika bra att barnet dog i magen, barnet var ju ändå sjukt. Men, säger man så åt en person som förlorat en närstående i någon sjukdom? Nä, man beklagar att personen var tvungen att bli sjuk och dö. Vi försöker tänka på att för vår sons skull var det det bästa, om han överlevt hade han inte fått ett fullvärdigt liv och nu slipper han lida. Men det innebär inte att vi tycker att det var det bästa som kunde ha hänt. Det bästa som kunde ha hänt är att han aldrig fått hjärnblödningen och fått vara frisk och vid liv!

Sen är det väldigt individuellt hur man vill bli bemött. En del vill inte prata om det, andra (som jag) pratar om det så fort de får chansen. Men man kan alltid fråga om det är ok att prata om det om man känner sig osäker. Det löser många pinsamma situationer, tror jag. Om jag sitter och diskuterar förlossning, graviditet med någon så pratar jag om mina erfarenheter. Jag pratar om Lucas som en del av mitt liv. Berättar att vi besökt graven, planterat blommor där, visar bilder. Kanske är det jobbigt för en del men det är mitt sätt att hantera förlusten. Känner jag att personen framför mig tycker det är jättejobbigt då pratar jag om annat. Men min son är en stor del av mitt liv, min sorg och den jag är idag och därför kommer jag alltid att prata om honom.

När det gäller gränsen mellan missfall och förlust av ett barn tror jag den varierar från fall till fall. Personer upplever det olika. Men jag tror att det är viktigt att bekräfta de drabbades åsikt. Även många av de som fått tidiga missfall upplever det som en förlust av ett kommande barn. Jag tror att många av de som fått "missfall" (enligt definitionen i Sverige) runt v. 20 tycker det är sorgligt att deras barn inte räknas som ett barn av lagen. Jag tror det är bra att veta att det finns barn som fötts i v. 23 som överlevt!

Jag hoppas ni förstår hur jag menar och att jag kunnat hjälpa er med att våga bemöta drabbade! Ni är välkomna att fråga mer. Men kom ihåg att detta är min synvinkel, jag kan inte prata för alla dom som mist ett barn. Andra änglaföräldrar är också välkomna att skriva vad de tycker är viktigt att tänka på i bemötandet!

6 månader

Idag är det 1/2 år, 6 månader sen vår ängel föddes. Vår fina, fina Lucas. Då trodde jag aldrig att jag skulle leva denna dag. Jag trodde jag skulle dö av sorg. Jag lever fortfarande men jag kämpar, mer eller mindre, varje dag för att kunna fortsätta framåt. För att läka och bearbeta. För att hitta ett sätt att lära mig leva med förlusten av vår son. Och på något ofattbart sätt blir det lättare. Sorgen kommer alltid att finnas men den ändrar karaktär med tiden. Idag är dock saknaden stor. Om han hade fått leva hade vi haft en 6 månaders bebis med allt det innebär. Istället har vi minnen och en grav.

Älskar dig för alltid!

Gäsp

Har idag bestämt mig för att försöka jobba 75% i oktober. Får se hur det går. Är osäker på om jag klarar av det men om det inte går är det bara att gå ner i tid igen. Då har jag försökt i alla fall.

Har jobbat förmiddag idag och jag är helt slut. Sov dåligt, mycket drömmar. Och så upp kl 05.30. Ingen bra kombination. Har dessutom haft en sprängande huvudvärk sedan lunchtid. Har sovit/vilat sen jag kom hem och nu bär det av i säng igen. Får nämligen tillbaks huvudvärken så fort jag kliver upp och rör på mig. Nästan så man skulle kunna tro att jag fått spinalhuvudvärk, utan EDA. Hoppas på en piggare dag imorgon! Natti, natti!

Inget missfall

Vid några tillfällen har jag fått höra "beklagar missfallet". Vad svarar man på det? Jag har inte fått missfall. Lucas var inte ett missfall. Han var en bebis som skulle ha klarat sig om han fötts levande. En bebis som vägde 2295g och var 49 cm lång. Vet att andra som drabbats också fått höra samma sak. Tror en del människor att det bara är en cellklump i magen som sen helt plötsligt förvandlas till ett barn under förlossningen? Det gör ont att en del klassar vår son som ett missfall. Han var definitivt inget missfall. Han är vår son som tyvärr dog och vi blev änglaföräldrar!

Fullt ös

Nu är det full fart med målande och fixande. Dagarna flyger förbi. Finns inte tid till tankar och känslor just nu. Säkert på både gott och ont. Kommer säkert med full kraft efter att allt lugnat ner sig.

Pratade nyss med Jimmie om att det snart är dags för ultraljud. Dagen närmar sig med stormsteg. Ju närmare vi kommer desto mer oroar jag mig. Förra gången såg allt bra ut. Men senaste gången jag var med om ett ultraljud så blev det konstaterat att vår bebis inte längre levde. Inte längre hade ett hjärta som slog. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var jag jättenervös när en kompis skulle göra ultraljud. Hur nervös kommer jag inte vara när det är dags för oss. Men samtidigt så kan jag inte påverka någonting. Och då är det inte lönt att oroa sig heller. Men, det är inte så jag fungerar. Jag är en människa som oroar mig och som är nervös från och till. Så länge det inte tar över mitt liv så är det väl ok. Det roliga är att många gånger när jag känner mig orolig så känner jag en liten fisk i magen! :-) Det verkar vara någon därinne som inte vill att mamma ska vara orolig. Skönt!