Bra fundering!

Fick denna kommentar på mitt inlägg "inget missfall":

"Som ni skriver så vill många änglaföräldrar att "vi andra" Ska kunna prata med er och inte ta omvägar, men hur ska man våga om man då så lätt stöter sig med änglaföräldrarna om man inte råkar veta vart gränsen går på cellklump/missfall till en förlust av ett barn? Till exempel... "
Anonym

Jag står fortfarande fast vid att det är bättre att komma fram och prata med oss än att undvika oss. Jag tror inte att vi är mer lättstötta än andra som förlorat en närstående. Men jag tror att det är svårare att bemöta oss som förlorat ett barn och speciellt då barnet dött i magen. Under en väldigt lång tid har det varit något som man inte pratade om, varken drabbade eller andra. Det har varit tabu. Man skulle glömma och gå vidare. Många föräldrar fick aldrig se sitt/sina barn och en del vet heller inte vilket kön barnet/barnen hade. Det är så tragiskt. Nu vet man att drabbade inte mår bra av att "glömma" och förtränga men det pratas fortfarande inte mkt om det i samhället. Trots att jag är barnmorska och vet att det inträffar och har läst om det så tänkte jag inte på att det finns så många änglaföräldrar. Det låter ju så lite med 0,3-0,4% som drabbas men det innebär att det är ca 500 barn/år som föds döda.  Förut räknades barn som dödfödda från 28 fullgångna veckor men detta ändrades 2008-06-30 och innefattar nu alla som föds döda från 22 fullgångna veckor. Om Lucas dött efter förlossningen så skulle troligen ingen ifrågasatt om det varit ett barn eller ett missfall...

Precis som Linn skrev i sin kommentar så tror jag också att det handlar om okunskap och jag tror att mycket beror på det som varit. Både drabbad och andra har fortfarande svårt att prata om det och då blir det ofta svåra situationer man hamnar i. Men vågar man fråga och drabbade vågar/orkar prata om det så tror jag det blir bättre. Jag förstår också att klumpiga kommentarer inte sägs för att såra. Personligen har jag inte fått så många kommentarer som jag känt mig sårad av. Utöver kommentarerna om missfall så kan jag bara minnas ett annat tillfälle som sårade mig och det var då en kvinna jämförde mitt barns död med när hennes kaninungar dog. Detta fick jag höra några få dagar efter att jag fött Lucas. Även om djur betyder väldigt mycket för en del människor så anser jag att man inte kan jämföra kaninungar med min son! Men även här tror jag att det handlade om en person som var nervös och inte visste hur hon skulle beté sig. Men det som sårat mig allra mest är när personer går omvägar och vägrar titta på mig. Då känner jag mig pestsmittad.

Jag tror att de som möter drabbade kan försöka tänka på hur man bemöter människor som förlorat vuxna närstående. T.ex finns det de som fått höra att det var lika bra att barnet dog i magen, barnet var ju ändå sjukt. Men, säger man så åt en person som förlorat en närstående i någon sjukdom? Nä, man beklagar att personen var tvungen att bli sjuk och dö. Vi försöker tänka på att för vår sons skull var det det bästa, om han överlevt hade han inte fått ett fullvärdigt liv och nu slipper han lida. Men det innebär inte att vi tycker att det var det bästa som kunde ha hänt. Det bästa som kunde ha hänt är att han aldrig fått hjärnblödningen och fått vara frisk och vid liv!

Sen är det väldigt individuellt hur man vill bli bemött. En del vill inte prata om det, andra (som jag) pratar om det så fort de får chansen. Men man kan alltid fråga om det är ok att prata om det om man känner sig osäker. Det löser många pinsamma situationer, tror jag. Om jag sitter och diskuterar förlossning, graviditet med någon så pratar jag om mina erfarenheter. Jag pratar om Lucas som en del av mitt liv. Berättar att vi besökt graven, planterat blommor där, visar bilder. Kanske är det jobbigt för en del men det är mitt sätt att hantera förlusten. Känner jag att personen framför mig tycker det är jättejobbigt då pratar jag om annat. Men min son är en stor del av mitt liv, min sorg och den jag är idag och därför kommer jag alltid att prata om honom.

När det gäller gränsen mellan missfall och förlust av ett barn tror jag den varierar från fall till fall. Personer upplever det olika. Men jag tror att det är viktigt att bekräfta de drabbades åsikt. Även många av de som fått tidiga missfall upplever det som en förlust av ett kommande barn. Jag tror att många av de som fått "missfall" (enligt definitionen i Sverige) runt v. 20 tycker det är sorgligt att deras barn inte räknas som ett barn av lagen. Jag tror det är bra att veta att det finns barn som fötts i v. 23 som överlevt!

Jag hoppas ni förstår hur jag menar och att jag kunnat hjälpa er med att våga bemöta drabbade! Ni är välkomna att fråga mer. Men kom ihåg att detta är min synvinkel, jag kan inte prata för alla dom som mist ett barn. Andra änglaföräldrar är också välkomna att skriva vad de tycker är viktigt att tänka på i bemötandet!