Tack!

För de flesta är det viktigt med samhörighet. Att kunna identifiera sig med olika grupper och ha någonstans man känner sig hemma. När Lucas dog tillhörde jag inte längre gruppen av gravida men inte heller gruppen av "normala" småbarnsföräldrar. Jag blev en änglamamma. En grupp det inte är lätt att tillhöra. Alla bär vi på en stor sorg. Många vet inte hur de ska bemöta oss, kanske av rädsla för att såra eller göra fel. Dessutom finns det inte många av oss, vilket egentligen är bra, men det gör det svårare för oss som grupp. Svårare att hitta andra i samma situation som man kan identifiera sig med och dela erfarenheter med. Då är det bra att internet finns. Här har jag kommit i  kontakt med många andra änglaföräldrar. Jag har läst bloggar och livsöden. På samma gång som jag tycker det är sorgligt att andra går igenom samma öde så är jag lättad över att vi inte är ensamma. Det finns andra som vet vad vi går igenom. På deras bloggar har jag kunnat känna igen mig i det de skriver. Fått bekräftelse på att jag inte är ensam och tokig som känner och tycker på ett visst sätt. Ni har hjälpt mig mycket i mitt sorgearbete. För det är jag evigt tacksam. Så alla änglaföräldrar som skriver och delar med sig, ett stort tack!