Fullt ös

Nu är det full fart med målande och fixande. Dagarna flyger förbi. Finns inte tid till tankar och känslor just nu. Säkert på både gott och ont. Kommer säkert med full kraft efter att allt lugnat ner sig.

Pratade nyss med Jimmie om att det snart är dags för ultraljud. Dagen närmar sig med stormsteg. Ju närmare vi kommer desto mer oroar jag mig. Förra gången såg allt bra ut. Men senaste gången jag var med om ett ultraljud så blev det konstaterat att vår bebis inte längre levde. Inte längre hade ett hjärta som slog. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var jag jättenervös när en kompis skulle göra ultraljud. Hur nervös kommer jag inte vara när det är dags för oss. Men samtidigt så kan jag inte påverka någonting. Och då är det inte lönt att oroa sig heller. Men, det är inte så jag fungerar. Jag är en människa som oroar mig och som är nervös från och till. Så länge det inte tar över mitt liv så är det väl ok. Det roliga är att många gånger när jag känner mig orolig så känner jag en liten fisk i magen! :-) Det verkar vara någon därinne som inte vill att mamma ska vara orolig. Skönt!