Framtiden

Då har 22 hela veckor passerat. Bara en vecka kvar nu tills det finns en möjlighet att bebis överlever om den av någon anledning skulle födas. Fortfarande en busig bebis i magen. Jag njuter av varje rörelse. Varje dag hoppas jag och ber en liten bön att det ska gå bra denna gång. Jag är fortfarande inte orolig att något skulle vara galet nu men jag är orolig då jag tänker längre fram. Slutet av graviditeten är det som skrämmer mig mest för det var då det hände. Har inte tänkt så mycket på hur det skulle vara om vi får ett barn som lever denna gång. Men hur länge finns oron där? Kommer vi att vara rädda för plötslig spädbarnsdöd, att bebis sätter något i halsen, ja listan kan göras lång. Tror nog att alla föräldrar är mer eller mindre oroliga och rädda om sina barn men kommer vi att bli överbeskyddande? Tiden får utvisa. Ett steg i taget. Steg nummer ett: Att få ett levande syskon till Lucas.