Produkter att testa
13 år sedan
lördag 25 september 2010
Inget missfall
Vid några tillfällen har jag fått höra "beklagar missfallet". Vad svarar man på det? Jag har inte fått missfall. Lucas var inte ett missfall. Han var en bebis som skulle ha klarat sig om han fötts levande. En bebis som vägde 2295g och var 49 cm lång. Vet att andra som drabbats också fått höra samma sak. Tror en del människor att det bara är en cellklump i magen som sen helt plötsligt förvandlas till ett barn under förlossningen? Det gör ont att en del klassar vår son som ett missfall. Han var definitivt inget missfall. Han är vår son som tyvärr dog och vi blev änglaföräldrar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja fy vad arg jag skulle bli, jag tror tamejtusan jag skulle fråga att är du obildad eller bara dum ändå om du tror att han/hon var ett missfall? Men jag förstår också hur ont de gör och att man inte alltid orkar.
SvaraRaderaKram
ja, jag känner igen det där... människor alltså. Tur att de flesta är fina och omtänksamma.
SvaraRaderaJag hittade dig via Tonci. Vi förlorade vår förstfödda, en dotter i februari och är i dag gravida i vecka 16 + 3. Å jag förstår att du möter utmaningar som jag inte gör i och med ditt yrke...
Hur som helst, vi verkar vara en liknande situation. Hur tycker du att det är med oron i den här graviditeten?
Men jag tror ofta det där beror på ren okunskap att man säger så där, inte av elakhet eller så. Om jag skall vara ärlig, så hade jag kanske av klumpighet kunna säga att ni har råkat ut för ett sent missfall. Nå, kanske inte nu när jag har läst din blogg, men innan. Man vet liksom inte så mycket om såna här fall - i alla fall inte vad man skall kalla det. Jag menar, jag sku aldrig nånsin vilja göra dig illa till mods, men jag hade kanske inte vetat bättre. Trevlig söndag!
SvaraRaderaAnna: Jag har blivit ställd och inte vetat vad jag ska svara. Mumlat något och gått iväg.
SvaraRaderaArne: Vi ska ha ganska samtidigt då! Så roligt att höra om fler änglaföräldrar som väntar ett syskon! :-) Hittills tycker jag inte att jag varit speciellt orolig. Inte mer än när jag väntade Lucas. Men det är klart att tankarna kommer och man undrar om det ska gå hela vägen denna gång. Tror att oron kommer när jag närmar mig samma vecka som Lucas dog i. Hur går det för dig med oron?
Linn: Kan tänka mig att det är så. Man vet inte så mycket för människor tycker ofta att det är obehagligt att prata om. Även vi som drabbats. Tycker det behövs pratas om mera, visa att detta faktiskt händer, då skulle många klumpiga kommentarer och annat beteende kanske förändras. Då kanske inte folk skulle gå omvägar när de ser en och inte heller undvika att titta på en.
Kramar
Självklart är han er son!! <3
SvaraRaderaJust den kommentaren har jag faktiskt inte fått.(peppar peppar, man har ju annars fått höra det mesta) Tror säkert också att det beror på okunskap och att man inte alls vet vad det handlar om, hur det känns att förlora det man älskar mest av allt.
Men det sårar tyvärr inte mindre för det...
Vi fick ofta höra "tur att han aldrig hann leva, då hade det ju vart jobbigare" Andra kommentarer som man blev mållös av var "när nästa barn kommer, kommer ni tycka att detta var bra, för annars hade ni ju inte fått nästa barn" "men det var ju inte ett barn??" I början blev jag så otroligt ledsen och visste inte alls vad jag skulle säga, gick ofta hem och grät. Nu bemöter jag faktiskt varje kommentar, berättar hur vi känner och hur vi upplevde det. Men det tog ett tag innan jag kände mig stark nog, hoppas att du också kommer dit! Det känns så mycket bättre om man orkar bemöta och berätta, istället för att gå hem och må dåligt...
kramar!
Jag tycker det går sådär... jag drömmer mycket mardrömmar.
SvaraRaderaJag har börjat känna rörelser som jag ändå inte är säker på är det... fast det är klart...starkare och tydligare blir dem för var dag. Men jag är inte hysterisk...
Ser fram emot ultraljuden... fast det är ju ingen garanti för något.
Som ni skriver så vill många änglaföräldrar att "vi andra" Ska kunna prata med er och inte ta omvägar, men hur ska man våga om man då så lätt stöter sig med änglaföräldrarna om man inte råkar veta vart gränsen går på cellklump/missfall till en förlust av ett barn? Till exempel...
SvaraRaderaHåller helt med Linn.
SvaraRaderaMammaV: Så bra att du orkar bemöta komentarerna. Jag tror det är det som behövs för att sprida kunskap om vad det egentligen handlar om!
SvaraRadera