Hmmm...

Har suttit och funderat på det här med att förlora ett barn. Vilka likheter och skillnader finns det när det gäller tankar, känslor och omgivningens reaktion om man förlorar ett lite äldre barn vs ett barn i magen. Det  känns som att det går åt mycket kraft till att få bekräftat från omgivningen att man faktiskt förlorat ett barn när barnet dött i magen. Känns som att en del inte tycker det är lika hemsk som när ett barn som har levt utanför magen dör. Många änglaföräldrar (inklusive jag och Jimmie) går omkring och funderar över vad man ska svara om man t.ex får frågan om man har barn. Funderar de som mist äldre barn över det också? Om någon som förlorat ett äldre barn läser detta så berätta gärna hur ni upplevt/upplever det. Jag är väldigt nyfiken på hur det är och om någon har en teori om varför så är ni välkomna att dela den.