Den här dikten hittade jag på den starkaste stjärnan. Den tillägnar Sofie till alla som inte längre finns här hos oss.
"Jag finns inte, men ändå kan du känna mig
Jag syns inte, men ändå blickar jag ned på dig...
Du hör inte längre mitt skratt, men ändå ler jag
Du kan inte känna min hand på din kind, men ditt hjärta inombords, det rör jag...
Vi delar inte längre samma hus, men tillsammans bor vi i din själ...
Känner du att jag vakar över dig, att jag bara vill dig väl?
Jag kan inte längre känna vindens sus, men jag finns i det dånande havets brus.
Allt som är DU, det är JAG
Allt som var VI, det finns nu i dina andetag
Vid juletid, kommer jag med skrattet och med glädjen
Kan du se mig gnistra där bakom tomtesläden
I gröten är jag mandeln du söker
Och på trappen är jag den virvlande askan från cigarren som morfar röker
Jag har ingen inslagen gåva att ge till er i år, endast min kärlek och fina minnen av mig ni denna julen får
Ja, min gåva är så mycket mer, ty min själ- ja hela MIG det giver jag till ER...
Endast en sak vill jag ha tillbaka...
Det är att ni tar hand om er själva, och fortätter att över varandra vaka...
Och när ni den starkaste stjärnan ser på himlen blänka
Lova då att ni på mig tänka..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar