2010

Då är det snart ett nytt år. År 2010 började bra för oss. Vi skulle få vårt första barn och var spända och förväntansfulla. Det nya året firades in i Thailand tillsammans med min familj. Jag och syrran hade varsin stor mage. Det var många diskussioner om hur tätt barnen skulle födas och vad det skulle bli.

I februari fick jag havandeskapspenning. Det var mycket efterlängtat pga mina fogbesvär och frekventa sammandragningar.

I mars låg jag i en hängmatta på vår balkong under dagarna och njöt av vårsolen och läste massor med böcker. Allt var klart inför bebisen ankomst. I vårt  sovrum stod en bäddad spjälsäng och väntade. Alla bebiskläder var tvättade och sorterade. Jag hade ett litet hopp om att bebis kanske skulle välja att titta ut lite tidigare än vid 40 fulla veckor pga de täta sammandragningarna jag hade.

24:e mars blev jag orolig. Bebis hade varit ovanligt stilla och svarade inte på mina knuffar. Vi åkte in för kontroll och allt såg bra ut. Lättade åkte vi hem. Jag sa åt bebis att den inte får skrämma mamma och pappa på det sättet igen. 26:e mars var bebis helt stilla. Ingen knuff, ingen rörelse alls. Åkte in och fick det värsta besked man kan få. På några sekunder förvandlades det bästa året i vårt liv till det värsta. 28:e mars föddes den finaste gossen i världen, vår älskade ängel. Lucas.

Tiden efteråt känns väldigt suddigt. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Nu har det gått nio månader. Ofattbart att man kan överleva förlusten av sitt barn. Det borde vara omöjligt men vi och alla andra änglaföräldrar är bevis på att det går. Men det tar tid. Och glömmer och går vidare det gör man aldrig. Man lär sig bara leva med sorgen och saknaden.

Mitt i allt köpte vi hus och det svarta året blev lite ljusare då jag blev gravid igen. Men med graviditeten kom även skuldkänslorna, rädslan och oron. Känslan av att svika Lucas. Tankar om missfall. Tankar om hur det kommer att sluta. Samtidigt med dessa känslor har jag ändå kunnat njuta av att vara gravid igen. Jag gillar min stora mage, jag njuter av varje rörelse där inne och jag fascineras återigen av vilket mirakel det är som sker där inne. Men jag märker även att jag blir mer orolig i takt med att magen växer.

Jag har under tiden som gått lärt mig mycket om människors beteende, insett vilka som är våra sanna vänner och lärt mig uppskatta nya saker i livet. Jag har även analysera mig själv, hur jag fungerar och beter mig. Jag har bearbetat och bearbetar fortfarande sorgen. Jag har fått nya vänner och tagit del av många änglaföräldrars öden. Allt på gott och ont.

Nu hoppas vi att år 2011 blir ett ljusare år. Att allt går bra och Lucas får bli storebror till en levande lillasyster eller lillebor. Att vi också får uppleva det "vanliga" föräldrar gör. Hoppet är det sista som försvinner. Vi tar med oss hoppet in i det nya året.

Tack alla fina människor runt oss som stöttat, lyssnat och orkat ta del av vår stora sorg. Ni betyder mycket för oss. Ni finns i våra hjärtan för alltid, vi glömmer er aldrig. Utan er skulle sorgen varit ännu större av bära. Nu hoppas och önskar vi att ni även får dela den kommande glädjen med oss.

Ett stort tack också till er som orkat läsa och kommentera bloggen. Det har betytt mer för mig än ni kan ana.