Älskade Lucas

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.

Författare: Okänd

Jobba igen?

Gårdagen var jobbig, mycket tankar som snurrade runt i huvudet. Tårarna kom lätt. Det är väl så det kommer att vara ett bra tag till. Upp och ner, bättre och sämre dagar. Det är det som gör mig orolig inför att börja jobba. Vad händer om jag inte klarar av det och börjar gråta inför patienterna? Hur ska jag svara på frågan om jag har barn? Vill ju berätta att jag har en son. Känns som att jag "förnekar" honom om jag säger att jag inte har barn. Samtidigt så vet jag att det kommer följdfrågor om hur gammalt barnet är. Varje gång jag hittills berättat vad som hänt för någon som inte vetat, har jag börjat gråta. Och hur tar föräldrarna emot sådan information? De kanske redan är rädda att något ska hända deras barn och då blir det plötsligt så verkligt att sådana saker faktiskt händer... Många frågor som dyker upp och jag har ingen aning om hur jag ska/kommer att beté mig. Det är verkligen en nackdel att jag har det yrke jag har just nu. Förhoppningsvis kommer jag att kunna vända allt som hänt mig/oss till något positivt och kunna dra fördel av det i mitt yrke men nu känns vägen dit lång. Oändligt lång.

Jag är inte det minsta orolig när det gäller mina kollegor. Jag vet att jag/vi har stort stöd bland dem och de kommer att ha förståelse för mig och min situation på jobbet. Dock vill jag inte bli en belastning. När jag var gravid på slutet, före havandeskapsledigheten, kände jag mig mer som en belastning än en resurs och det var jobbigt. Jag är inte van att känna mig långsam och otymplig och jag hatar att be om hjälp "bara" för att jag t.ex. får ont av att göra det själv. Nu är ju situationen annorlunda men det skulle inte förvåna mig om jag inte orkar ha hand om en del av patienterna för att jag inte är tillräckligt stark psykiskt och då är det mina kollegor som drabbas istället... Jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Detta hinner kanske ändras innan jag börjar jobba. Är sjukskriven maj ut. Under denna period ska jag ta mig till jobbet och prata med mina kollegor och känna hur det känns att vara tillbaka där allt det hemska började, och där jag födde vår lille ängel. Utifrån det får jag gå vidare, börja arbetsträna och succesivt öka arbetstiden tills jag kan jobba heltid igen.

Det är inte bara mitt yrke som är jobbigt i processen att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att vara inställd på att vara hemma och ta hand om sitt barn i över ett år och sedan inse att det inte blir så är också en stor omställning. Det kräver tid att ställa om sig och acceptera att alla de planer vi haft inte kommer att bli av. Det känns ändå som att jag redan kommit en bit i den processen. Jag tror att den jobbigaste biten kommer att vara att ta hand om blivande och nyblivna föräldrar. De ska få/har fått de vi inte fick, en lycklig familj.

Jag har aldrig trott att jag någonsin, på allvar, skulle tycka att jag valt fel yrke. Jag har kämpat så hårt för att få min barnmorskelegitimation (som alla andra barnmorskor också gjort)och nu kommer jag på mig själv att ibland önska att jag jobbade med något annat. Ett yrke utan kontakt med andra människor vore så enkelt... Jag hoppas verkligen att jag ska kunna få bort dessa tankar. Jag vet ju hur glad och stolt jag känt mig över att vara barnmorska...

En månad av sorg och saknad

Idag är det en månad sedan vår älskade ängel föddes. Vi köpte lyktor och en blomma. Lade detta vid graven och tände ljus, ett från mamma och ett från pappa...

"Din kind ej mer
jag smeka kan
ej trycka dina händer.
Du kommit till ett
annat land
där inget ont dig händer"

Saknar dig, vår älskade, älskade son

Stjärnan Lucas

Några av våra vänner har namngett en stjärna efter Lucas. Vi har fått koordinationerna för att kunna hitta den. Tårarna rann när vi fick certifikatet på posten igår. Vår älskade ängel har en alldeles egen stjärna!

"Till minne av er lille son har vi namngett en stjärna på himlen. För alltid ska den lysa för Lucas."

"Jag är den stjärna som lyser stark och klar, jag är ljuset inom dig som alltid stannar kvar."

Tack för den underbara presenten!

BP 27/4

Idag är den dag som Lucas var beräknad att födas och imorgon är det en månad sedan han föddes... Många speciella dagar nu. Imorgon ska vi försöka se om vi hittar några fina lyktor och blommor att lägga vid graven. Vill att det ska bli sommar och att tiden ska gå så det kan börja växa gräs och blommor vid graven, ser inte så fint ut nu med all sand och jord. Vi ska göra det till en fin plats för Lucas och troligen kommer han att få en mycket speciell gravsten. Kommer att bli så fint där med dammen nedanför i sommar.

Å ena sidan känns det som att tiden flyger iväg och å andra sidan känns det som att tiden står still nu. Dagarna flyter ihop och jag får inte mycket gjort, helt plötsligt är det helg igen. Men jag vill att tiden ska gå snabbare av många skäl. Vill att det ska kännas lättare och inte göra lika ont när jag tänker på Lucas. Vill också ha ett barn hos mig, vill spola fram tiden tills den dagen är kommen.

Känns extra jobbigt ibland då det är många runt oss som antingen fått eller ska få barn. Jag är naturligtvis glad för deras skull men ibland känner jag ett sting av avundsjuka, det var ju detta vi också skulle få. En liten familj. Istället blev vi en änglafamilj. Hur många gånger har jag inte undrat hur livet kan vara så grymmt och orättvist... Varför får vi inte ha vår lille ängel hos oss?

4 veckor

Idag är det 4 veckor sedan vår älskade Lucas föddes. Vi for till graven och tände ljus, jobbigt. Kan inte förstå att det är min son som ligger där. Det har varit fyra jobbiga veckor. Dagarna har avlöst varandra och ibland vet jag inte vad jag har gjort under dagen. Det känns som man kliver upp, tar den dagliga promenaden, och sedan går och lägger sig igen. Nu är jag dock förbjuden att promenera och träna överhuvudtaget då min rygg havererade i torsdags. Hade tur och fick akuttid på rygg och ledkliniken samma dag. Visade sig att mitt bäcken låst sig totalt och att min rygg är i ganska dåligt skick efter graviditeten. Ska dit igen på måndag, hoppas det är bättre då. Vill ju så gärna promenera då det är den enda rutin jag haft nu.

I fredags var det begravning, exakt fyra veckor efter att vi fick det hemska beskedet. Det var tungt och väldigt känslofyllt men begravningen var så fin. Min kollega sjöng psalmen "Du lilla barn" och låten "Tears in heaven" av Eric Clapton. Efter begravningsakten inne i kapellet bar min sambo den lilla kistan till platsen där Lucas skulle begravas och så sänkte han och vaktmästaren ner kistan i marken. Sedan slängde alla ner varsin röd ros i graven och där ute sjöng vi psalmen "Tryggare kan ingen vara". Jag ville aldrig gå därifrån, ville inte lämna min son ensam i den kalla marken.

Vill tacka för alla sms, mail, kort, blommor och gåvor. Vi är väldigt tacksamma över att vi inte är ensamma i den svåraste tiden i våra liv.

Lilla Önskebarn

Sov lilla vän, ja blunda nu
somna och snart så drömmer du.
Spinn vackra drömmar av kärlekens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn.
En liten ängel tar din hand
följer dig in i drömmens land.
Spinn vackra drömmar av godhetens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn.
Sov lilla vän, på himmelen
blinkar små stjärneljus än.
Spinn vackra drömmar av sanningens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn

Författare: Okänd

Efter förlossningen

Efter att vår lilla son Lucas fötts fick vi ha honom hos oss så länge vi ville. Barnmorskan mätte och vägde honom. Han vägde 2295g och var 49cm lång. Hon hjälpte oss klä på honom de kläder vi själva valt ut och tagit med. Han blev så fin i sina kläder. Dessa kläder kommer han också att begravas i.

Vi tog många foton vilket vi är glada över. Vi har nu förstorat några av fotona och dessa står nu framme tillsammans med en liten ängel som en vän skickade oss. Barnmorskan tog hand och fotavtryck och klippte en liten hårlock att ha som minne. Vi har också sparat nummerbanden som jag och Lucas fick. Vi kommer att göra en minnesbok av allt detta, bilder från ultraljudet, min gravida mage och begravningen. Det känns extra viktigt att ha fina minnen att titta på då vi inte får ha honom hos oss.

Mina föräldrar kom dit och fick se och hålla honom. Jag tror det betydde mycket för dom att få komma dit och hålla sitt barnbarn. Dessutom känns det viktigt för mig, det är fler som har sett honom och som kan minnas honom. Tyvärr kunde inte min syster komma hit då hon var gravid och snart skulle föda. Jag vet att hon så gärna skulle ha velat vara här och se och hålla honom men jag vet att hon var med oss i tankarna.

Eftersom jag mådde bra efter förlossningen kunde vi fara hem då vi kände oss redo. Innan vi for hem fick vi följa Lucas till patologen. Jag åkte rullstol och höll honom i min famn. Att lämna honom där är det svåraste jag har gjort. Jag ville ju bara få ta hem min son, amma honom och ta hand om honom. Nu var vi tvungna att lämna honom i ett kallt rum hos främmande människor. Hur kan livet vara så grymt?

Under hela vår vistelse på förlossningen blev vi väl omhändertagna av personalen. För mig kändes det tryggt att det var mina kollegor som hade hand om oss, det var personer som jag känner och som jag vet är duktiga. Dessutom kändes det bra att de känner mig och vet hur jag är och hur jag uttrycker mig. Att jag kände mig trygg fick även min sambo att känna sig trygg. Vi är båda överens om att det inte kunde ha blivit bättre. Min sambo tycker att jag har så fina arbetskamrater och det gör mig stolt. Jag förstår att situationen måste ha varit jobbig för dom och att ändå kunna ta hand om oss så bra är otroligt starkt. Tack för att ni gjorde våra minnen så fina!

Tankar runt förlossningen

Många har frågat hur det kändes att behöva gå igenom en vanlig förlossning. För mig var det inget måste, det fanns inget annat alternativ, jag ville föda den normala vägen. Kanske har det med mitt yrke som barnmorska att göra. Jag vet att kroppen mår bäst så. Efter förlossningen var jag snabbt på benen igen och har kunnat ta dagliga promenader nästan från dag ett. Efter ett kejsarsnitt är det inte säkert att det hade varit möjligt, dessutom skulle jag troligen haft mycket mer ont. Samtidigt så har jag aldrig haft en tanke på att föda med kejsarsnitt i vanliga fall så varför skulle detta ändra på det? Trots att vår bebis dött var det fortfarande vår bebis lika mycket som om han skulle ha varit vid liv och vi vill att det ska vara så lika för honom, som för levande barn, som möjligt. Jag vet att det finns de som vill att barnet plockas ut genast men den tanken infann sig aldrig hos mig och det är jag glad över. Jag skulle inte vilja vara utan minnena från förlossningen. Förlossningen var jättefin och jag tror också att den hjälper oss båda att bearbeta det som hänt. Dessutom stärkte förlossningen banden mellan mig och min sambo, vi kom varandra närmre. Vi gjorde detta "jobb" tillsammans för vår son, han fick en fin födelse trots allt och det var det minsta vi kunde göra för honom.

Förlossningen

Lördag mogon var tung. Försökte äta för att få energi inför förlossningen men fick bara i mig en tugga av mackan. Vet att min kropp reagerar så när jag mår dåligt psykiskt.

Under förmiddagen for vi in till förlossningen för ingångsättning. Kändes tryggt att komma dit, vet att mina kollegor är duktiga. Vi fick samma rum som kvällen innan. Då det inte gick att ta hål på hinnorna fick jag en tablett vaginalt för att mjuka upp och utplåna livmodertappen. Vi fördrev tiden genom att prata och spela kort. Hela situation kändes så overklig. Snart skulle vi bli föräldrar men vi skulle inte få ta hem vårt barn efteråt. Efter några timmar var sammandragningarna kraftigare och kom ganska tätt men ännu så gick det bra att andas igenom dom. Vid 18-tiden var status fortfarande oförändrat och jag fick en till tablett vaginalt. Jag började använda mig av varma rispåsar och min TENS-apparat.

Vid 21-tiden var sammandragningarna riktigt kraftiga och jag började må illa och kräkas. Började även frossa och jag låg i sängen och skakade. Hade ingen feber och frossan var troligen kroppens sätt att reagera på låga energinivåer och sömnbrist. Jimmie blev lite rädd då han aldrig sett mig så förut. Tyvärr hände det ändå inte så mycket och efter att jag kräkts avtog sammandragningarna. Kände mig lite uppgiven då min kropp inte ville reagera men så är det ju. I vecka 35 är kroppen inte inställd på att föda barn. Även frossan blev bättre och under natten kunde jag slumra lite mellan undersökningarna och inläggning av mera tabletter.

Vid 05.30 på morgonen kunde barnmorskan äntligen ta hål på hinnorna. Nu var vi ett steg närmare! Redan värken efter kändes mycket mer och snabbt blev värkarna riktigt jobbiga. Jag fick sterila kvaddlar och började andas lustgas. Lustgasen var otroligt härlig, blev riktigt lullig av den och den tog bort det värsta av smärtan till en början. Vid 07 hjälpte inte lustgasen så bra längre. Bad barnmorskan kontrollera status och till min stora besvikelse hade inget hänt trots all smärta. Fick då en livmoderhalsbedövning (PCB) som tog otroligt bra. Fortsatte andas lustgas under värk och återigen blev jag sådär härligt snurrig i huvudet. Efter ca 50 minuter hade jag ordenligt ont igen. Kände mig ordenligt förstoppad och förstod att något måste ha hänt men jag trodde ändå inte att SÅ mycket hade hänt. Jag var helt öppen och huvudet stod nästan mot bäckenbotten, snart dags att krysta. Yes, äntligen. Vi började gråta, snart skulle vi få se vårt älskade barn.

Jag kände hur min kropp ville att jag skulle krysta. Ont gjorde det, ville inte riktigt trycka på men det gick ändå inte att hålla emot. Frågade barnmorskan om om bebis hade hår, det hade den. Jag krystade i 13 minuter, sedan var bebis ute! Det var som att alla höll andan när bebisen kommit ut, men det förblev tyst... inget skrik som skar genom rummet. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Tårarna rann.

Vi fick äntligen se vår lilla son, han var så fin. Tio fingrar och tio tår. Han var perfekt. Han liknade min sambo, förutom näsan som liknade min. Inget som kunde förklara det hemska kunde ses. Jag fick upp honom på mitt bröst, min älskade son. Varför kunde du inte få leva?

Efter beskedet

Efter beskedet fick vi ett eget rum. Läkare och barnmorska prata med oss, berättade vad som skulle hända nu. De tog fostervattensprov, blodprover och odlingar för att eventuellt kunna hitta någon orsak till det hemska. Vi fick veta att i ca hälften av alla fall får man inget svar på varför det hände. Vi ställde in oss på att aldrig få veta vad som gått fel men vi hoppades att vi skulle få veta. Friska barn dör inte hur som helst i magen. Fast det är ju det de tyvärr gör ibland, plötslig spädbarnsdöd kan även drabba ofödda. Grymma liv.

Vi fick välja om vi ville stanna kvar över natten eller åka hem och komma tillbaka följande dag för igångsättning. Vi valde att åka hem. Ville komma bort från sjukhuset ett tag.

När vi kom hem satte vi oss i soffan och bara stirrade framför oss. Detta var en mardröm, vi väntade bara på att vakna upp. Vi grät. Redan nu började tankarna om framtiden komma och vi var överens om att vår ännu ofödda bebis skulle få ett syskon, så snart som möjligt. Inte för att ersätta bebis i magen, det är omöjligt, utan för att vi nu inom snar framtid kommer att vara föräldrar utan barn att ta hand om. Det vi förberett oss på så länge och som vi längtat efter så mycket hade blivit så fel. Längtan efter barn var nu ännu starkare.

Under natten kom mina föräldrar och min styvpappa hit. De hade kört hela kvällen/natten från Vasa då ingen båt skulle gå förrän söndag. Att flyga Vasa-Stockholm-Umeå var tydligen också omöjligt en lördag. Det var så skönt att se dom. Jag kände mig med ens som en liten flicka igen och ville bara bli ompysslad av dom, vilket jag blev. Mamma stannade kvar en hel vecka och såg till att vi fick i oss mat och tog promenader med oss varje dag. Tack underbara mamma!!

Vårt osynliga barn

En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss komma gående,
sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen.

Författare: Okänd

Värsta veckan i våra liv

Vecka 12 var en mardrömsvecka för oss och våra nära. Måndagen började med dåliga nyheter, en nära anhörig hade fått beskedet att hon har bröstcancer. Ofattbart. Jag tänkte att det var så himla tur ändå att jag hade havandeskapsledigt, jag skulle ju ha all tid i världen att kunna hjälpa och stötta.

Onsdag började som vanligt, lunchade med en vän och vankade sedan runt på stan. Tittade på bebisgrejer men allt var redan inhandlat och jag ville inte köpa mer kläder förrän jag visste om det var en liten tjej eller kille där inne. Under kvällen märkte jag att det var lugnare i magen än det brukar vara. Har alltid varit en livlig krabat därinne så jag blev orolig och jag och min sambo beslöt oss för att åka in till förlossningen för en koll. När jag låg på britsen, uppkopplad till CTG-maskinen, blev det full fart i magen. Bebben sparkade för fullt och kurvan såg riktigt bra ut. Vi blev lättade och åkte hem, tänkte att det nog börjar bli trångt därinne och att den vänt sig så att jag har svårare att känna alla rörelser.

Torsdag morgon när jag åt frukost var allt som vanligt, bebben protesterade när jag satt framåtböjd för att äta, som den alltid brukade göra. Sen var det lugnt. Vid 14-tiden fick jag en liten buff och sedan kände jag aldrig något mer. Blev lite orolig men det var ju samma sak kvällen innan. Under natten vaknade jag flera gånger och noterade att det var alldeles lugnt i magen.

På fredag när jag vaknade försökte jag all trixs jag kunde för att försöka "väcka" bebben. Jag drack litervis med iskallt vatten, lyste med lampa på magen, satt i ställningar jag visse bebben inte gillade, utan resultat. Jag var riktigt orolig igen. Jag ringde min sambo på jobbet och sa att jag skulle åka in till förlossningen för koll igen men att det nog inte var någon fara, allt hade ju sett bra ut några dagar innan. Jag sa att han inte behövde komma med, det är säkert ingen fara.

När barnmorskan på förlossningen satte CTG-dosan mot magen hörde vi hjärtslag på 135-138 spm som sedan sjönk. Jag drog ändå en lättnadens suck för nu hade vi ju hört att det fanns hjärtljud iaf, mådde bebben dåligt var det ju bara att "plocka" ut den. När vi suttit där några minuter insåg vi att det var mina hjärtslag som registrerades, hade en del sammandragningar och under varje sammandragning steg min puls. Barnmorskan hämtade en läkare som fick kontrollera med ultraljud. Under tiden var det enda jag kunde tänka "det är klart allt är bra, man kan inte få två dåliga nyheter samma vecka, det finns inte, det går inte... " Det var de längsta minuterna i mitt liv. Jag såg själv skärmen och såg ju att hjärtat inte slog... jag frågade läkaren om och om igen om han kunde se några hjärtslag, det kunde han inte.

Jag bröt ihop, tårarna rann, det blev helt tomt. Det här kan inte hända, får inte hända. Bebisen ska ju snart komma, vi ska ju bli en familj. Jag ringde min sambo som snabbt var där, vi bara stod och höll om varandra och grät. Det var ju inte så här det skulle bli. Det bästa som hänt i våra liv hade på några få minuter förvandlats till det värsta som kan hända.