Svarta vykort

Har börjat läsa "Svarta vykort" av Marcus Birro och jag blir så ledsen då bemötandet i vården inte fungerar som det ska. Det är så oerhört viktigt att få ett bra bemötande inom vården, speciellt då det handlar om tråkiga saker. Som jag tidigare skrivit så kunde vi inte fått ett bättre bemötande och omhändertagande i samband med beskedet och Lucas födelse. Och det är jag glad för. Att få det värsta besked man kan få och dessutom tvingas hantera ett dåligt bemötande vet jag inte hur jag skulle klarat av. Marcus är inne på att orsaken kanske ligger i att vi inte vet hur vi ska bemöta personer med sorg och jag håller nog med. Efter det som hänt har jag tyvärr träffat på människor som betett sig konstigt och/eller unvikit mig och det har troligen att göra med att de inte vet hur de ska bemöta mig. De kanske är rädda. Som jag tidigare skrivit så om man är osäker så är det bästa sättet att fråga! Tror det gäller alla, även vårdpersonal. Träffade en kollega igår som jag inte träffat sen allt tråkigt hände. När hon kom fram till mig och kramade om mig så frågade hon "orkar du"? Så enkelt, bara två ord. Och ja, jag orkade prata och vi stod och pratade bra länge. Summan av kardemumman, våga fråga så undviker man otrevliga situationer.