"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you

you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




söndag 25 juli 2010

Skuldkänslor

Har ju gått ganska bra för mig på slutet. Mått bättre och känt att det gått åt rätt håll. Nu är jag inne i en liten svacka. Får lite dåligt samvete över att jag mått så bra, att jobbet gått bra. Hur kan jag må bra och fortsätta mitt liv när mitt barn dött och inte får fortsätta sitt liv? Hur kan jag känna glädje när jag/vi planerar vår framtid? Lucas får ju inte vara med. Han har ingen framtid här på jorden, hur är det då möjligt för oss att gå vidare? Först tror man inte att man ska kunna gå vidare och när man äntligen börjat gå vidare med knaggliga steg så får man skuldkänslor. När ska det sluta? Kan jag bara inte få må bra när jag äntligen börjat tro på en framtid? Trodde inte att jag skulle få skuldkänslor när jag börjat må bättre, dom kom som ett slag i magen. Har bara strävat efter att bearbeta och försöka hitta ett sätt att må bättre på. Minns inte heller att jag läst om att det kan komma men jag kanske har varit så fokuserad på det som funnits i mina tankar just då. Har ni andra som mist barn känt så någongång?
Upplagd av kl.

4 kommentarer:

  1. Anonym25 juli 2010 kl. 22:33

    Jag känner ingen mig i det du skriver, i allt du skriver. Jobbar också på sjukhus, är sjuksköterska. Misste vår lilla pojke i juni i år. Och vilken pärs det är :( varför? varför får sånt här hända? Jag var sjukskriven första fyra veckorna, sen var det tänkt att jag skulle tillbaka till mitt vik. men det gick bara inte.. och går bara inte heller. Jag vet inte hur man ska orka. är sjukskriven ett par dagar till.
    Ibland när jag har roligt, skrattar, eller känner mig glad blir jag avbruten av mina tankar och får skuldkänslor, på nåt sätt känns det lite förbjudet att "må bra" och känna sig glad. och stundtals kommer "down perioder" när det känns mörkt och oöverkomligt.

    tack för tipset om boken "när möte blir avsked" läste ut den samma dag som jag lånat den efter jag läst ditt tips här i bloggen. Mkt bra bok, läsvärd.

    en annan änglamamma

    SvaraRadera
  2. Malin S26 juli 2010 kl. 09:07

    Det är helt normalt (tråkigt ord) att känna så. Tror det gäller i andra situationer också, tex de som förlorat sin make/maka eller annan anhörig och plötsligt efter en tid kan känna glädje igen. Men jag brukar säga så här... inte vill väl den som gått bort att man aldrig mer ska känna glädje och uppleva lycka igen? Om Lucas kunde förmedla sig till er (och han gör nog det på något vis tror jag!) skulle han säkert vilja att ni var glada. Det betyder ju inte att ni glömt honom eller att ni saknar honom mindre.
    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Ann-Louise26 juli 2010 kl. 21:35

    Tack! Känns bra att få höra att det är normalt, även fast jag tror det själv. Men är alltid bättre att det kommer från ngn annan av ngn konstig anledning.

    Änglamamma: Så bra att du gillade boken! Beklagar förlusten av er lilla pojke. Ska inte behöva hända...

    SvaraRadera
  4. Anonym28 juli 2010 kl. 17:28

    Hej!

    Det är helt normalt att ha dåligt samvete när man mår bra....Men som min kurator sa: Du måste få vara glad och ha roligt för att orka vara ledsen och sörja. Njut av stunderna som du mår bra, du har kommit en bit på vägen och du behöver dessa för att orka ha dina jobbiga stunder. /C

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)