Att inte kunna jobba för det man vill ha

Jag är van att om jag jobbar hårt för något så blir det så. Jag har länge drömt om att bli barnmorska, jag pluggade och jobbade hårt för det och nu är jag barnmorska. Jag älskar att resa, jag är duktig på att spara för då vet jag att jag kan resa och det har jag också gjort. Vad jag än velat ha så har jag kunnat göra val för att påverka min livssituation. Nu befinner jag mig i en situation där det inte hjälper hur mycket jag än vill, för jag kan inte påverka. Jag kan aldrig få Lucas tillbaks, han är död och så kommer det att förbli, hur mycket jag än önskar eller gråter. Jag kan inte göra någonting åt det. Det andra jag inte kan påverka är när jag blir gravid. Före jag blev gravid med Lucas tog jag det lugnt, sa åt min sambo att han inte skulle bli orolig om det tar tid. "Ställ in dig på att det tar minst ett år", sa jag. Efter andra försöket trodde vi inte våra ögon då det var ett pluss på stickan. Nu är situationen en annan, vi är föräldrar men har ingen liten att ta hand om, vår högsta önskan just nu (förutom att vi vill ha Lucas tillbaks) är att jag blir gravid, och fort ska det gå! Men återigen kan vi inte påverka, kroppen blir redo när den blir. Inte mycket att göra åt, tyvärr. Varje månad när mensen kommer så kommer även besvikelsen och tårarna rinner. Det är svårt att slappna av och tänka på annat när det bara är det vi vill, jag bryr mig inte om så mycket annat. Andra pratar om semester och resor men jag bryr mig inte! Jag vill bara bli gravid och må illa. Får nog räkna med att det blir så men det gör inget, jag ligger gladeligen virad runt toan igen bara det ger oss ett levande barn. Om jag så ska stå på huvudet i nio månader så gör jag det! Det är ändå tur att vi köpt hus. Ett hus kan inte ersätta det barn vi inte får ha hos oss eller ett kommande syskon, men det får oss att tänka på annat. Blir lite som en ny start. Det behöver vi. Det är vi värda.