Min graviditet med Lucas

Tänkte berätta om när jag var gravid med Lucas. Jag hade en helt normal graviditet. Att jag drabbades av de flesta symtom man kan drabbas av är en annan sak. Graviditeten började med trötthet och följdes av illamående och kräkningar från v. 8. Illamåendet höll i sig upp emot v. 20 men det blev längre och längre mellan illamåendeattackerna från v. 14. Jag tillhörde skaran som kräktes så gott som varje dag. Oavsett om jag åt eller ej mådde jag illa men jag tänkte att så länge jag mår illa så är allt bra därinne. Någon gång när det var som värst undrade jag om det faktiskt är värt det men det hände kanske 2 ggr och de tankarna gick snabbt över. Nu vet jag att det är värt det, trots att mitt barn dog. Det är värt allt och lite till! När jag var i v. 9 fick jag en blodpropp i höger ben. Gissa om jag var orolig innan jag visste hur allvarligt det var. Fick göra ultraljud av benet och det visade sig att det "bara" var ca 10 cm av en ytlig ven som drabbats vilket innebär att det inte är någon fara för embolier. Stödstrumpor och Hirudoidsalva var det som gällde resten av graviditeten och det blev gradvis bättre. När jag kom till v. 15 började jag få sammandragningar och foglossningar. Började vanka som en anka ganska tidigt. Dessutom låg mitt SF-mått på översta kurvan från början så jag såg ut att vara höggravid tidigt (planade ut lite sen).

Andra delen av graviditeten var lugnare. Inget illamående och tröttheten hade försvunnit. Sammandragningarna och foglossningarna fortsatte men blev inte värre. Sammandragningarna var ofarliga, de blev ingen påverkan på min livmodertapp. Ungefär i v. 25 kom nästäppan. Resten av graviditeten var nässprayen min bästa vän, speciellt inför natten. Den och ca 100 kuddar. Min sambo undrade flera gånger om jag försökte bygga en borg och om jag inte kunde vara snäll och låta honom ha åtminstone en liten stackars kudde. Det sluta med att  han köpte två kuddar till. Gissa vem som snodde dom! :-) Någongång efter v. 30 kom karpaltunnelsyndromet. Hade ont i fingrarna när jag vaknade och de var lite domnade. Jag fick börja sova med skenor. Jobbigt värre när jag skulle upp på toa hundraelva gånger per natt och av och på med skenorna. Och inte blev det speciellt bättre av skenorna heller. Men under hela graviditeten sa jag när folk tyckte synd om mig: "så länge det inte är allvarligt så är det lugnt, det gäller bara en viss tid". Men jag måste erkänna att det såg säkert jobbigt och roligt ut när jag kom vankandes, rund som en boll (är ju bara 155 cm lång och med en SF-kurva över normallinjen!) och stånkandes som ett lokomotiv (min kondis försvann snabbt som attan då jag inte kunde röra mig så mkt pga foglossningarna). Tur att jag inte hade ont i fingrarna dagtid, skulle ha varit pricken över i:et. En boll med skenor. :-)

Trots alla symtom njöt jag av att vara gravid och jag var stolt. Mina vänner har sagt att det lyste om mig när jag kom vaggandes. Jag var så tacksam över att jag blev gravid så fort och över att kunna bli gravid överhuvudtaget. Jag hoppas att erfarenheten med Lucas inte tagit bort min stolthet och förmåga att kunna njuta av att vara gravid. Men oron kommer säkert att finnas där som ett svart moln på himlen. Måste bara komma på ett sätt att försöka mota bort det.

Det är fascinerande hur kroppen fungerar. Hur den ställer om sig för att ett litet barn ska kunna växa och mogna i magen. Inte konstigt att det ibland blir en del bekymmer för blivande mamman. Det är nästan mer fascinerande om mamman inte har några besvär alls. Dagen efter vi fått beskedet att Lucas hade dött i magen blev nästäppan och foglossningarna bättre, innan han var född alltså. Kroppen visste. Fascinerande.