"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




söndag 18 juli 2010

Framsteg

Senaste gångerna jag jobbat har jag haft hand om oförlösta men som av olika anledningar måste vara inneliggande. Det har faktiskt gått bra och jag ser det som ett stort framsteg eftersom det är höggravida jag tycker har varit jobbigast att se, inte nyfödda. Jag har kört  CTG kurvor och känt efter hur bebisen legat i magen, stora framsteg. Har ju vant mig vid mina gravida vänner men främmande kvinnor med stora magar har som sagt varit jobbigt och är det fortfarande men när jag är på jobbet kan jag ändå göra det jag ska utan att bryta ihop. Skönt att det fortsätter att gå framåt.

Igår var vi på fest hos goda vänner och blivande grannar! Trevligt att träffa alla och en del har vi inte träffat på flera år så det var riktigt roligt. Dessutom vågade de jag inte träffat tidigare fråga om det som hänt, det blev jag glad över. Kan tjata om det hur mycket som helst men jag tycker det är så viktigt: Våga fråga och våga prata om det, det är värre att ignorera mig. För min del betydde det mycket och innebar en lyckad kväll utan jobbiga situationer. Sen att jag var totalt utpumpad vid 23-tiden är en helt annan sak. Blev en tidig kväll alltså. Jag körde som vanligt så det var inga problem att ta oss hem då vi kände det var dags. Är ett måste för mig nuförtiden, att kunna ta mig hem om jag skulle bryta ihop och känna att jag inte klarar situationen. Lyckligtvis har det inte hänt på länge och det innebär förhoppningsvis att jag blir starkare och kommit en bit i min sorgeprocess.

Hälsade på hos Lucas grav idag. Är så vackert på kyrkogården nu med alla färgglada blommor och jag blir t.o.m lite glad när jag åker dit och ser alla färger och en leende Laban och Labolina som håller varandra sällskap. Det jag däremot inte gillar är dessa fula mångåriga blommor som planteras mellan gravarna. De blir så stora att de i vissa fall skymmer gravstenarna och de blommor anhöriga planterat. Jag kommer att kapa blomman bredvid Lucas grav om den börjar skymma graven. Är säkert någon som blir sur på mig över det men har jag kämpat för att göra det fint där så ska inga blommor som ser ut som häckar skymma allt jag jobbat för. Förstår inte hur de tänker de som fortsätter att envisas med att plantera dessa fast de skymmer gravstenarna. Lättare att rensa ogräs? Behövs mindre vattning för att de ger skugga? Vet inte, men skymma Laban det kommer de inte att göra! Måste ta en bild nästa gång jag är där och visa.

4 kommentarer:

  1. Hej!
    Vill först av allt beklaga din sorg, jag vet precis vad du går igenom. Är själv änglamamma till en pojke som idag skulle ha varit 9 månader, han blev bara fem veckor gammal.
    Livet blir lättare med tiden men sorgen och saknaden kommer alltid att vara en del av dig. Jag lever ett "normalt" liv igen med jobb,skratt och planer för framtiden.
    Jag läste nånstans att i början lever man bara i sorgen men att vardagen gör små inslag i sorgen och så går man tillbaka till sorgen igen. Efter ett tag så lever man mer och mer i vardagen och det är sorgen som gör små inslag i vardagen istället och sen är man tillbaka till vardagen igen. Precis så är det. Låt det ta tid och gör saker som du mår bra av. Allt eftersom kommer du att må bättre och hitta ett sätt att leva med din sorg. Många styrkekramar från en annan änglamamma.

    SvaraRadera
  2. Tack för dina kloka ord. Att höra om andra som kommit längre i sorgeprocessen inger hopp om en "ljusare" framtid! Beklagar er förlust.

    SvaraRadera
  3. Grattis till lilla Lucas!

    Det är verkligen som anonym skriver. Vardagen smyger sig sakta på, ibland utan att man tänker på det. Ibland är det en skön känsla ibland vill man inte alls att den ska komma. Det är så mycket känslor, tankar och funderingar som bara är ett stort virrvarv inne i våra skallar. Att lära sig hantera sorg är inte en lätt sak!


    Många kramar till dig från Jossan, mamma till Ängeln Evelina

    SvaraRadera
  4. Tack Jossan för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter!
    Kram

    SvaraRadera