Min sambo läste...

... igenom alla kommentarer igår. Jag var en sväng i tvättstugan under tiden och när jag kommer in är han alldeles tårögd. Han blev också mycket rörd av alla fina kommentarer ni lämnat! Tusen tack än en gång. Det går inte att förklara hur det känns att vårt öde rört så många, att så många känner med oss. Och att det nu är så många som hoppas och håller tummarna att det ska gå vägen denna gång och att Lucas ska få bli storebror.

En annan sak som jag tycker är bra är att andra änglaföräldrar hittat hit. På något sätt så finns det ett visst band mellan oss alla. Vi har alla förlorat ett barn och vet hur det känns även om upplevelsen är olika för alla. Och jag blir så glad när jag hör om de som lyckats få syskon. Det inger hopp om att vi andra också kommer att lyckas. Och för alla som försöker håller jag tummarna allt jag orkar!

Ikväll åker vi till Finland och blir borta en vecka. Skönt att träffa familjen. Synd bara att min syster med familj är i Stockholm.

Grymma människor det finns

Ännu ett bevis på hur grym denna värld är ibland. Och hur orättvist det är. Återigen, de som inte vill eller inte bryr sig kan skaffa hur mycket barn som helst medan de som vill och skulle göra vad som helst får kämpa. Tur att det ändå är ovanligt med sådana... jag vet inte ens vad jag ska kalla dom, för människor de kan dom inte vara (eller hon, är visst inte riktigt klarlagt om han är inblandad).

http://www.expressen.se/Nyheter/1.2079657/misstankta-barnmordare-i-frankrike-atalas

Tack

Tack alla fina och snälla för era kommentarer, gratulationer och för att ni håller tummarna för oss! Blev riktigt rörd av era kommentarer, att ni tar er tid och skriva och hålla tummarna för oss! Det betyder mycket. Hoppas verkligen att det går vägen denna gång. Illamåendet fortsätter så det är bra. Rolig syn i vår lägenhet då jag kontrollerar botten av toan och min käre sambo sitter framför TV´n och ropar "Yes, härligt älskling, fortsätt spy!". Fin hejarklack har jag! :-)

Var på inskrivning till barnmorskan igår och allt såg bra ut. Hb på 148! Samma som med Lucas men det sjönk hastigt till 91...får se hur det går denna gång. Tur att det gick bra med järntabletter.

Vi hälsade på Lucas också. Behövde inte vattna blommorna då himlen skött om det så bra senaste dagarna. Tänkte på en kommentar jag fick av Linn igår; Tänk så glad Lucas är! Jag har inte tänkt på det sättet, att han är glad över att han ska bli storebror. Har bara haft dåligt samvete över att jag är gravid igen och hur jag kan fortsätta med mitt liv när han inte kan. Men efter att jag läst inlägget så inser jag ju att det är så det är. Vår ängel är glad över att han ska bli storebror, det är ju de flesta barn. På vägen hem från graven stannade vi till och matade ankorna vid dammen. Kan inte kalla dom ankungar längre för jag ser inte skillnaden på ungarna och mamman... så snabbt gick det. Så fridfullt att kasta bröd åt dom och samtidigt ha utsikt över dammen och fina Laban och Labolina. De är så fina tillsammans.

Det blev...

... glädje idag! Kan nu berätta att vi varit på ultraljud och sett ett litet, litet hjärta ticka i min mage!  Är gravid och det gick fort även denna gång och det är vi så otroligt tacksamma över. Lucas var inte bara en lyckoträff, jag verkar ha lätt för att bli gravid och det går inte att beskriva i ord hur glada och tacksamma vi är över det. Det är inget man kan ta för givet, tyvärr. Enligt sista mens borde jag vara 8+2 idag men jag trodde att jag var 7+2 då jag testade neg på sticka första gången jag testade. Men jag blev backad ännu mer. Är bara 6+. Inte varit lätt att veta hur kroppen fungerar efter förlossningen. Hjärtat har alltså nyss börjat slå därinne. Gick inte ens att mäta det lilla men vi såg hjärtat. Orsaken till ultraljudet är att jag haft småblödningar och varit mycket orolig över att det är ett missfall på gång. Nu ser allt bra ut men vi har naturligtvis inga garantier. Vi får ta en dag i taget och försöka njuta av varje dag jag är gravid. Kan lova att det inte är lätt att le när man kräks men jag tror jag lyckas med det. Är glad varje gång jag mår illa, är glad varje gång jag kräks, är glad när jag känner av fogarna (har redan börjat!) och jag är glad när brösten ömmar! Varje symtom är ändå ett tecken på att allt är bra därinne och nu när ultraljudet dessutom bekräftade det så ska jag verkligen försöka lyssna på kroppen och släppa oron. Oftast försvinner ju graviditetssymtomen före ett missfall. Men man börjar lätt överanalysera.

Väljer att berätta om graviditeten så här tidigt pga att den är ständigt i mina tankar nu. Behöver skriva av mig. Dessutom är det bra att många i vår närhet känner till det, både för att veta varför jag kanske är lättirriterad och orolig och om det skulle bli ett missfall så behöver vi säkert stöd. Är också troligt att det är pga att jag är gravíd igen som det dåliga samvetet och skuldkänslorna dök upp. Har tänkt och läst en del efter att jag skrev inlägget om det och insett att det är ganska vanligt när man blir gravid igen att sådana tankar och känslor dyker upp. Men som sagt det blev bättre efter att jag skrev här.

Ikväll ska vi till Lucas grav. Det är ju fyra månader sedan han föddes idag. Blev bra med lite goda nyheter denna dag. Inte bara sorg utan också glädjen över att om allt går bra så kommer vår älskade ängel att bli storebror i slutet av mars.

Håll tummarna för oss nu!

Morgondagen

Imorgon är, på ett sätt, en spännande dag. En dag som kan sluta med lycka eller sorg. Jag är nervös, förväntansfull och orolig. Oavsett hur dagen slutar kommer jag att berätta om det imorgon när vi kommer hem. Det kommer jag att behöva, få ur mig allt. Men jag vill vänta tills imorgon.

På ett annat sätt är morgondagen dyster. Det är fyra månader sedan Lucas föddes. 2010-03-28. En dag jag för alltid kommer att minnas med sorg men även med glädje. Glädjen över att äntligen få se vårt älskade och efterlängtade barn. Vårt tysta, stilla barn. Vårt barn som för alltid kommer att sova. Saknaden är enorm.

Bättre

Idag känns det bättre. Inte lika dåligt samvete. Det är ofta så. Dagen efter jag skrivit ner mina tankar här så känns det oftast bättre. Min blogg fungerar verkligen som den ska, får mig att må bättre och komma framåt i min sorgeprocess.  Jag behöver sätta ord på mina känslor, skriva ner min känslor och tankar för att kunna bearbeta och gå vidare. Tror inte jag kommit så här långt på vägen om jag inte bloggat. Har aldrig varit en person som skrivit dagbok. Eller, jag har köpt dagböcker och skrivit i ca två dagar och sedan tröttnat. Men här får jag respons och här märker jag att jag utvecklas och går framåt och det sporrar mig att fortsätta.

Min graviditet med Lucas

Tänkte berätta om när jag var gravid med Lucas. Jag hade en helt normal graviditet. Att jag drabbades av de flesta symtom man kan drabbas av är en annan sak. Graviditeten började med trötthet och följdes av illamående och kräkningar från v. 8. Illamåendet höll i sig upp emot v. 20 men det blev längre och längre mellan illamåendeattackerna från v. 14. Jag tillhörde skaran som kräktes så gott som varje dag. Oavsett om jag åt eller ej mådde jag illa men jag tänkte att så länge jag mår illa så är allt bra därinne. Någon gång när det var som värst undrade jag om det faktiskt är värt det men det hände kanske 2 ggr och de tankarna gick snabbt över. Nu vet jag att det är värt det, trots att mitt barn dog. Det är värt allt och lite till! När jag var i v. 9 fick jag en blodpropp i höger ben. Gissa om jag var orolig innan jag visste hur allvarligt det var. Fick göra ultraljud av benet och det visade sig att det "bara" var ca 10 cm av en ytlig ven som drabbats vilket innebär att det inte är någon fara för embolier. Stödstrumpor och Hirudoidsalva var det som gällde resten av graviditeten och det blev gradvis bättre. När jag kom till v. 15 började jag få sammandragningar och foglossningar. Började vanka som en anka ganska tidigt. Dessutom låg mitt SF-mått på översta kurvan från början så jag såg ut att vara höggravid tidigt (planade ut lite sen).

Andra delen av graviditeten var lugnare. Inget illamående och tröttheten hade försvunnit. Sammandragningarna och foglossningarna fortsatte men blev inte värre. Sammandragningarna var ofarliga, de blev ingen påverkan på min livmodertapp. Ungefär i v. 25 kom nästäppan. Resten av graviditeten var nässprayen min bästa vän, speciellt inför natten. Den och ca 100 kuddar. Min sambo undrade flera gånger om jag försökte bygga en borg och om jag inte kunde vara snäll och låta honom ha åtminstone en liten stackars kudde. Det sluta med att  han köpte två kuddar till. Gissa vem som snodde dom! :-) Någongång efter v. 30 kom karpaltunnelsyndromet. Hade ont i fingrarna när jag vaknade och de var lite domnade. Jag fick börja sova med skenor. Jobbigt värre när jag skulle upp på toa hundraelva gånger per natt och av och på med skenorna. Och inte blev det speciellt bättre av skenorna heller. Men under hela graviditeten sa jag när folk tyckte synd om mig: "så länge det inte är allvarligt så är det lugnt, det gäller bara en viss tid". Men jag måste erkänna att det såg säkert jobbigt och roligt ut när jag kom vankandes, rund som en boll (är ju bara 155 cm lång och med en SF-kurva över normallinjen!) och stånkandes som ett lokomotiv (min kondis försvann snabbt som attan då jag inte kunde röra mig så mkt pga foglossningarna). Tur att jag inte hade ont i fingrarna dagtid, skulle ha varit pricken över i:et. En boll med skenor. :-)

Trots alla symtom njöt jag av att vara gravid och jag var stolt. Mina vänner har sagt att det lyste om mig när jag kom vaggandes. Jag var så tacksam över att jag blev gravid så fort och över att kunna bli gravid överhuvudtaget. Jag hoppas att erfarenheten med Lucas inte tagit bort min stolthet och förmåga att kunna njuta av att vara gravid. Men oron kommer säkert att finnas där som ett svart moln på himlen. Måste bara komma på ett sätt att försöka mota bort det.

Det är fascinerande hur kroppen fungerar. Hur den ställer om sig för att ett litet barn ska kunna växa och mogna i magen. Inte konstigt att det ibland blir en del bekymmer för blivande mamman. Det är nästan mer fascinerande om mamman inte har några besvär alls. Dagen efter vi fått beskedet att Lucas hade dött i magen blev nästäppan och foglossningarna bättre, innan han var född alltså. Kroppen visste. Fascinerande.

Skuldkänslor

Har ju gått ganska bra för mig på slutet. Mått bättre och känt att det gått åt rätt håll. Nu är jag inne i en liten svacka. Får lite dåligt samvete över att jag mått så bra, att jobbet gått bra. Hur kan jag må bra och fortsätta mitt liv när mitt barn dött och inte får fortsätta sitt liv? Hur kan jag känna glädje när jag/vi planerar vår framtid? Lucas får ju inte vara med. Han har ingen framtid här på jorden, hur är det då möjligt för oss att gå vidare? Först tror man inte att man ska kunna gå vidare och när man äntligen börjat gå vidare med knaggliga steg så får man skuldkänslor. När ska det sluta? Kan jag bara inte få må bra när jag äntligen börjat tro på en framtid? Trodde inte att jag skulle få skuldkänslor när jag börjat må bättre, dom kom som ett slag i magen. Har bara strävat efter att bearbeta och försöka hitta ett sätt att må bättre på. Minns inte heller att jag läst om att det kan komma men jag kanske har varit så fokuserad på det som funnits i mina tankar just då. Har ni andra som mist barn känt så någongång?

Tack alla fina människor...

...som bryr sig. Blir så rörd att ni är så många som håller tummarna för mig och att ni blir glada när det går bra för mig! Det värmer så otroligt mycket och det ger mig kraft att kämpa vidare.

Tack alla snälla!

Heldag på BB

Har jobbat heldag idag som planerat. Ska gå och lägga mig nu och sova mååånga timmar. Är så trött. Har varit sjukt mycket idag. BB och förlossningen är fullbelagda. Måste ha varit väldigt regningt och tråkigt för 40 veckor sedan, folk verkar inte ha gjort annat än producerat barn. Psykiskt gick det ändå bra att jobba men det är inte kul när det blir för mycket, känner mig så otillräcklig när jag inte hinner ge patienterna den tid jag vill. Jag vill kunna prata med varje patient och svara på frågor i lugn och ro och inte behöva springa som en skållad råtta mellan alla med andan i halsen och däremellan försöka få i mig lite mat så jag orkar forstätta springa. Det är inte god vård. Skulle ha kunnat sätta mig ner och grina när jag gick från avdelningen, inte för att det var jobbigt med tanke på det jag varit med om utan pga den stressade arbetssituationen och underbemanningen. I och för sig så är jag mindre stresstålig nu än tidigare men idag sprang alla och ingen var nöjd med situationen. Sen började jobbdagen med besked om att ett barn som mådde väldigt dåligt fötts och det är aldrig kul. Nu kan jag dessutom sätta mig in i föräldrarnas känslor och situation på ett helt annat sätt än tidigare vilket gör det ännu jobbigare. Det är det som är den stora nackdelen med jobbet, man blir inte barnmorska för att se livets slut utan för att hjälpa nya liv till världen och att hjälpa dem få en bra start. Hoppas det slutar bra.

Har jobbat...

... eftermiddag idag. Efter det for jag till en kompis, Linda, dit kom även Lena. Snackade bort några timmar där och sedan skjutsade jag ner dom på stan. De skulle ut, jag var för trött. Dessutom ska jag göra ett försök att jobba en heldag imorgon. Får se hur trött jag är imorgon kväll. Men jag hoppas det går bra för annars blir det svårt att gå upp till 50%. Tror inte jag kommer att orka jobba 50% och bara vara fyra timmar/dag. Jag får ju bosätta mig på jobbet. Blir för många jobbdagar och för lite återhämtning däremellan. Har kollat med försäkringskassan och det är ok att jobba heldagar också, har ju ingen fysisk begränsning som gör att jag får ont efter ett visst antal timmar eller så. Måste verkligen säga att jag har inga negativa erfarenheter av försäkringskassan hittills. Min handläggare är superbra. Hon är empatisk och tycker det är bra att jag ökar arbetstiden successivt, precis som jag vill ha det. Under våren har det varit så mycket skriverier om par i vår situation som fått kämpa hårt för att få beviljad sjukskrivning överhuvudtaget. Jag var beredd på att behöva strida men jag är så glad att vi slapp det. Vi är verkligen ett exempel på när försäkringskassan fungerar som den ska och det är jag tacksam över. Önskar bara att alla kunde få samma stöd och hjälp när de behöver som vi fått. Men jag förstår också varför det ibland misslyckas. Är ändå många fuskare som gör att alla dessa kontroller och papper behövs, tyvärr. Så mycket enklare allt skulle vara om alla vore ärliga.

Min mamma är så stark

Hittade den här fina dikten på bloggen som Evelinas änglamamma skriver. Vet inte om det är hon eller någon annan som skrivit den.

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Bilder från graven

Nu är ängeln på plats

Fina Laban

Så här ser de stora fula "buskarna" ut som jag kommer att kapa om de blir lika stora vid Lucas grav. Är inte snyggt då stenarna och de blommor anhöriga planterat inte syns

En ängel till graven

En så här fin ängel fick vi av vår kompis Abbe. Jag nämnde att jag letade efter en ängel till graven och Abbe som gillar loppis höll ögonen öppna och hittade denna fina ängel. Den var målad i andra färger men jag målade den vit idag och den blev hur fin som helst. Ska åka förbi graven imorgon och lägga den där.

Framsteg

Senaste gångerna jag jobbat har jag haft hand om oförlösta men som av olika anledningar måste vara inneliggande. Det har faktiskt gått bra och jag ser det som ett stort framsteg eftersom det är höggravida jag tycker har varit jobbigast att se, inte nyfödda. Jag har kört  CTG kurvor och känt efter hur bebisen legat i magen, stora framsteg. Har ju vant mig vid mina gravida vänner men främmande kvinnor med stora magar har som sagt varit jobbigt och är det fortfarande men när jag är på jobbet kan jag ändå göra det jag ska utan att bryta ihop. Skönt att det fortsätter att gå framåt.

Igår var vi på fest hos goda vänner och blivande grannar! Trevligt att träffa alla och en del har vi inte träffat på flera år så det var riktigt roligt. Dessutom vågade de jag inte träffat tidigare fråga om det som hänt, det blev jag glad över. Kan tjata om det hur mycket som helst men jag tycker det är så viktigt: Våga fråga och våga prata om det, det är värre att ignorera mig. För min del betydde det mycket och innebar en lyckad kväll utan jobbiga situationer. Sen att jag var totalt utpumpad vid 23-tiden är en helt annan sak. Blev en tidig kväll alltså. Jag körde som vanligt så det var inga problem att ta oss hem då vi kände det var dags. Är ett måste för mig nuförtiden, att kunna ta mig hem om jag skulle bryta ihop och känna att jag inte klarar situationen. Lyckligtvis har det inte hänt på länge och det innebär förhoppningsvis att jag blir starkare och kommit en bit i min sorgeprocess.

Hälsade på hos Lucas grav idag. Är så vackert på kyrkogården nu med alla färgglada blommor och jag blir t.o.m lite glad när jag åker dit och ser alla färger och en leende Laban och Labolina som håller varandra sällskap. Det jag däremot inte gillar är dessa fula mångåriga blommor som planteras mellan gravarna. De blir så stora att de i vissa fall skymmer gravstenarna och de blommor anhöriga planterat. Jag kommer att kapa blomman bredvid Lucas grav om den börjar skymma graven. Är säkert någon som blir sur på mig över det men har jag kämpat för att göra det fint där så ska inga blommor som ser ut som häckar skymma allt jag jobbat för. Förstår inte hur de tänker de som fortsätter att envisas med att plantera dessa fast de skymmer gravstenarna. Lättare att rensa ogräs? Behövs mindre vattning för att de ger skugga? Vet inte, men skymma Laban det kommer de inte att göra! Måste ta en bild nästa gång jag är där och visa.

Blöjbyten eller gravstenar?

Jag tycker det är skönt att det finns andra i liknande situation som oss, att det finns de som förstår vad vi går igenom. Samtidigt är jag ledsen över att andra behöver gå igenom samma sak, ingen borde förlora ett barn. Samtidigt som jag tycker det är skönt att känna gemenskap med andra änglaföräldrar så hatar jag det. Varför ska vi tillhöra den gruppen, den gemenskapen? Jag vill inte! Jag vill tillhöra skaran av glada och lyckliga föräldrar. Prata blöjbyten, eksem och vad de små liven nyligen lärt sig. Jag vill inte prata begravning och vilken gravsten som är snygg. Det är ju sjukt. Det ska inte finnas att en barnsäng byts ut mot en gravplats och barnmöbler och barnkläder mot en  gravsten, gravblommor och gravlyktor. Hur orättvis är inte denna värld. Varför måste alla dessa små undren dö innan deras liv ens har hunnit börja på allvar?

Älskade barn

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till dig
Om du bara visste allt du väckt inom mig
Min önskan om att bli mamma slog äntligen in
Och för en kort tid var du bara min
Min tro, mitt hopp, min kärlek- mitt allt
och mer än så tiotusenfalt
Vi fick låna dig en kort men vacker stund
Vi vill tacka dig för varje dyrbar sekund
Tiden med dig är mer värt än något annat
Trots att fortsättningen ej kunde tas förgivet
Jag älskar dig helt vilkorlöst
Min vackra, fina, söta lilla son

(På slutet ska det vara tös men jag ändrade till son)
Författare: Lotta med ängeln Ariana

Sol, värme och tankar

Livet rullar på i det vackra vädret. Det fortsätter att gå bra med att jobba 25% på BB och det känns fortfarande långt borta med förlossningen. Jag försöker njuta så mycket jag kan av det vackra vädret denna sommar men det är klart att tankarna på Lucas och den sommar vi skulle ha haft kommer och går. Hur otroligt det än verkade strax efter hans död så går det bättre och bättre. Visst sörjer jag och visst gråter jag men det går längre och längre tid mellan och jag kan prata om honom utan att börja gråta. Stora framsteg för mig. Skuldkänslor kommer och går men dessa kommer med också med längre och längre mellanrum. Dock återkommer "Varför" ganska ofta. Och det får vi aldrig svar på, inte det "Varför" vi vill ha svar på. Varför han, varför vi?

Läste i Ingela Bendts bok, ett litet barn dör- ett ögonblicks skillnad, om sorgens olika faser. Chock, reaktionsfas, bearbetningsfas och acceptans som leder till nyorienteringsfasen. Jag tror jag befinner mig i en blandning av dessa faser. Chocken har lagt sig och jag har förstått det som hänt. Jag tror att jag som bäst håller på att bearbeta det som hänt och samtidigt försöker hitta ett sätt att gå vidare. Hitta en ny identitet som mamma med ett dött barn. Sen går det upp och ner och ibland kan jag inte förstå att allt detta har hänt, allt känns så overkligt. Att VI har förlorat ett barn, det händer andra och inte oss, för några sekunder känns det som att det bara är en ond mardröm som jag snart kommer att vakna upp från. Men verkligheten kommer ikapp fort och jag inser att det verkligen har hänt. Kanske jag fortfarande är kvar i reaktionsfasen ibland också som innebär att man börjar förstå vad som har hänt. Har kanske inte riktigt tagit mig ifrån den fasen helt och hållet. Det måste få ta den tid det tar. Kan inte skynda på sorgeprocessen trots att jag skulle vilja spola fram tiden tills det känns mindre smärtsamt och vi har lyckats ge Lucas syskon. Fast egentligen skulle jag vilja spola tillbaka tiden till den tid då jag var lyckligt gravid. Men inget av det är möjligt, går inte att gömma sig. Måste ta mig igenom och bearbeta allt ordentligt annars riskerar det att jaga mig senare i livet, kanske ännu kraftfullare.

Vårt förhållande

Att tvingas bearbeta sorgen efter ett barn är jobbigt och krävande. Dessutom sörjer alla olika. Det är viktigt att prata med varandra och inte glömma att vi kanske inte sörjer på samma sätt. Dessutom har pappan inte burit barnet i sin mage och det kan skapa en känsla av overklighet. Det är oerhört viktigt att båda föräldrarna tittar på och håller sitt barn, det gör det hela mer verkligt för båda. Jag tror att man antingen växer ifrån varandra eller så stärks banden mellan varandra under tiden man bearbetar en så tragisk händelse. I vårt fall har vi kommit varandra mycket närmare. Förut prioriterade vi mer olika än vi gör idag, vi är mer överens om vad vi anser är viktigt här i livet. Vi har också lärt oss att förstå varandra och respektera varandra mer. Jag hoppas att vi kan fortsätta så. Vi är lyckligt lottade som har varandra och att denna sorg fört oss närmare varandra. Jag är så tacksam över att jag haft min sambo vid min sida hela tiden. Han har alltid varit mån om mig, men ännu mera nu. Utan honom skulle jag aldrig tagit mig så långt som jag gjort. Det känns som att inget kan skilja oss åt nu, har vi tagit oss igenom det värsta som han hända utan att gå skilda vägar. Nu kan inget sära på oss! Min kärlek har aldrig varit så stor, han är inte bara min älskade, han är även pappa till mitt barn och det kan inget ändra på.

Bearbetning

Ett sätt för mig att bearbeta det som händer i mitt liv, bra eller dåligt, är att söka reda på fakta och läsa om hur andra upplevt en liknande situation. När Lucas dog gjorde jag likadant. Jag surfade på nätet och letade bloggar och information om IUFD. Länge funderade jag även på att beställa böcker men jag kände mig inte redo, väntade på att det skulle kännas rätt. För några veckor sedan kände jag mig till slut redo. Jag beställde hem flera böcker om att förlora ett barn. Jag har nu läst Ingela Rådestads "När möte blir avsked-Om att sörja ett mycket litet barn" och Marcus Birros "Svarta Vykort". Jag tyckte speciellt mycket om Ingela Rådestads bok. "Svarta Vykort" är mer poetisk och jag är inte så poetisk av mig men den var helt klart läsvärd. Nu läser jag en bok som Ingela Bendt har skrivit, "Ett litet barn dör, ett ögonblicks skillnad" och den är så fruktansvärt bra! Jag känner igen mig i mycket, både när det gäller mina tankar och funderingar men också när det gäller omgivningens reaktioner. Den tar upp mycket, bl.a. sorgen, hur syskon reagerar, pappans sorg, vägen tillbaka och tankar på ett syskon. Om någon vill läsa om detta "område" så rekomenderar jag Ingela Bendts bok först. Där finns också tips på vad man ska tänka på när man träffar någon som drabbats och jag tror att mycket av det kan man även ha användning för när någon vuxen dör. Den riktas även till de som professionellt tar hand om drabbade föräldrar. Jag köpte böckerna via spädbarnsfondens hemsida men de finns säkert på andra ställen också.

Det skulle kunna varit jag som skrivit flera delar av boken. Så mycket känner jag igen mig. Och det är en befriande känsla att läsa och inse att jag inte är ensam om mina "konstiga" tankar. Många av tankarna har de flesta. Sen finns det naturligtvis det som skiljer mig och andra drabbade, vi är ju alla individer. Men även det är intressant att läsa och få större insikt om hur andra upplevt sin situation. Det får mig att tänka i andra banor och det hjälper mig framåt i min sorgeprocess. Jag tror att mitt läsande har hjälpt mig mycket.

Jag har funderat mycket över hur stor del mitt bloggande har i mitt sorgearbete. Jag har kommit fram till att utan bloggen skulle jag inte vara där jag är idag. Att skriva ner min tankar och känslor har gjort att jag tvingat mig själv till att tänka och fundera, jag har inte kunnat stänga inne känslor. Ingela Bendts bok bekräftar min tro om att det är bra att skriva ner allt, att man lär känna sig själv bättre och inser nya saker om sig själv.

Denna dikt hittade jag i Ingela Bendts bok men det är Kristina Grahn som skrivit den:

"Du fattas vid vårt bord.
Vi tänder ett särskilt ljus.
Folk frågar ibland om jag
har kommit över dig än.
Jag undrar så vad dom menar.

Du startade ett kugghjul i mig.
En kedjereaktion utan slut.
Framåt och bakåt.

Jag har vävt in dig i mig.
Likt ett garn som skiftar färg
i en bildväv.

En magisk tråd som påminner mig
om perspektiven. Och ger mig nya
motiv med rötter i min själ.

Nej, jag har inte kommit över dig.
Varför skulle jag det?
Jag lever det du gav.
Och jag är lycklig över att du
nådde in till mig och förändrade mig
tår för tår.

Det tror jag
är din gåva
till världen."

Norrbyskär

Idag har vi varit på Norrbyskär. Gått runt på öarna, kikat in på museet och njutit av havet. Tyvärr har vädret inte varit det bästa men det regnade inte i alla fall. En riktigt härlig och avkopplande dag. God lunchbuffé på värdshuset. Jag har aldrig varit där tidigare så allt var nytt för mig. Det enda som saknades var Lucas. När jag satt där och såg ut över havet saknade jag honom så otroligt mycket. Tänk så mysigt det hade varit med en liten bebis, en liten Lucas. Är inne i en period nu då jag saknar honom mycket, tänker på hur det skulle ha varit att få ha honom hos oss i olika situationer. Det handlar säkert om att vi ändå planerat hela sommaren utifrån att vi skulle ha ett litet barn. Det är något som vi ska igenom, första året utan vår ängel.

Bilder från dagen på Norrbyskär

Rättning

I föregående inlägg hade jag skrivit att vi köpt BARNstolar men jag menade ju BARstolar...Så himla fel det kan bli när man har bråttom. Har rättat nu iaf.

En trevlig dag

Har varit på besök hos en kollega under dagen. Mycket trevligt och god mat. Lekte även kurragömma med barnen! Sen for jag och min älskade sambo och köpte köksbord och barstolar till vårt nya hus. Känns som att flytten närmar sig med stormsteg och det är härligt. Längtar så mycket. Vill flytta nu!

Efter shoppingen hälsade vi på Lucas vid graven. Lika fint som vanligt var det där. Vi tände ljus, vattnade och rensade lite ogräs. Sen matade vi änderna. Det är ju en hel drös med ankungar där, som inte är så små längre, och de var helt till sig när de fick mat. Roligt att se de "springa" på vattnet för att hinna först till brödbitarna. Soligt var det också så vi hade en fin stund på kyrkogården. Varje gång jag kommer till kyrkogården och ser graven blir jag stolt. Stolt över att vår älskade son har så fin gravsten och fina blommor. Låter kanske konstigt men det är så jag känner. I mina ögon har han världens finaste gravplats. Det är det enda jordsliga vi kan göra för honom nu och jag blir så glad över att vi lyckats ge honom en sådan fin plats. Jag blir lite glad vaje gång jag kommer gåendes över bron och ser Laban och Labolina le mot mig. Det var ju det vi ville med stenen, att vi inte bara ska känna sorg och saknad utan även lite glädje över den korta tid vi ändå fick ha honom hos oss i min mage. Leendet påminner mig om det. Hoppas Laban och Labolina också kan skänka andra som strosar runt på kyrkogården lite värme ochg glädje.

Blommor

Min älskade sambo kom hem med blommor åt mig idag! Liljor, min favoritblomma. Vi hade vita liljor på Lucas kista under begravningen. De är så fantastiskt vackra. Tack min fina, underbara, älskade sambo!

Att inte kunna jobba för det man vill ha

Jag är van att om jag jobbar hårt för något så blir det så. Jag har länge drömt om att bli barnmorska, jag pluggade och jobbade hårt för det och nu är jag barnmorska. Jag älskar att resa, jag är duktig på att spara för då vet jag att jag kan resa och det har jag också gjort. Vad jag än velat ha så har jag kunnat göra val för att påverka min livssituation. Nu befinner jag mig i en situation där det inte hjälper hur mycket jag än vill, för jag kan inte påverka. Jag kan aldrig få Lucas tillbaks, han är död och så kommer det att förbli, hur mycket jag än önskar eller gråter. Jag kan inte göra någonting åt det. Det andra jag inte kan påverka är när jag blir gravid. Före jag blev gravid med Lucas tog jag det lugnt, sa åt min sambo att han inte skulle bli orolig om det tar tid. "Ställ in dig på att det tar minst ett år", sa jag. Efter andra försöket trodde vi inte våra ögon då det var ett pluss på stickan. Nu är situationen en annan, vi är föräldrar men har ingen liten att ta hand om, vår högsta önskan just nu (förutom att vi vill ha Lucas tillbaks) är att jag blir gravid, och fort ska det gå! Men återigen kan vi inte påverka, kroppen blir redo när den blir. Inte mycket att göra åt, tyvärr. Varje månad när mensen kommer så kommer även besvikelsen och tårarna rinner. Det är svårt att slappna av och tänka på annat när det bara är det vi vill, jag bryr mig inte om så mycket annat. Andra pratar om semester och resor men jag bryr mig inte! Jag vill bara bli gravid och må illa. Får nog räkna med att det blir så men det gör inget, jag ligger gladeligen virad runt toan igen bara det ger oss ett levande barn. Om jag så ska stå på huvudet i nio månader så gör jag det! Det är ändå tur att vi köpt hus. Ett hus kan inte ersätta det barn vi inte får ha hos oss eller ett kommande syskon, men det får oss att tänka på annat. Blir lite som en ny start. Det behöver vi. Det är vi värda.

Jag finns

Fick denna fina dikt av min arbetskamrat, tack snälla Marie för omtanken och för dikten!

Ser mig vinka, blunda så ser du,
jag lovar att jag ska vinka extra mycket,
så att du inte kan missta dig.
Va inte rädd, jag mår bra,
jag lever i ditt hjärta.
Jag ser och jag älskar, visst känner du min kärlek?
Överallt där du är finns jag.
Överallt där du går, går jag.
När du sover, sover jag brevid.
Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.
Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag.
Fast min röst inte hörs, skrattar jag.
Fast mina armar inte kramar så det känns, såvisst kramas jag.
Vi syns igen, det vet både du och jag.
Gråt inte, dina tårar faller till marken.
Skratta istället, jag vill se dig glad.
Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

Författare: Okänd

Löpning

Jag vill också klara av att springa 6,4 mil när jag är 65 år!  Nu klarar jag knappt av att lunka 5 km... :-(

Läs mer om mannen med superkondition HÄR

Idioter finns det visst överallt

Brukar tycka att Tjuvlyssnat.se är kul men det HÄR tyckte jag inte var kul överhuvudtaget. Tjejen bryr sig alltså mer om hur mkt hon spricker än om hur barnet mår. Är hon helt knäpp? Borde de inom mödravården ljuga och säga att barnen går upp 2 kg om man röker, skulle det få fler att sluta röka under graviditeten? Är  vissa människor faktiskt så urbota dumma? Vissa borde f*n inte få skaffa barn, men det visste vi ju redan!! Är mängder upprörd, idioter kan skaffa barn och människor som faktiskt bryr sig om barn kan det inte. Sjuk värld vi lever i.

Svarta vykort

Har börjat läsa "Svarta vykort" av Marcus Birro och jag blir så ledsen då bemötandet i vården inte fungerar som det ska. Det är så oerhört viktigt att få ett bra bemötande inom vården, speciellt då det handlar om tråkiga saker. Som jag tidigare skrivit så kunde vi inte fått ett bättre bemötande och omhändertagande i samband med beskedet och Lucas födelse. Och det är jag glad för. Att få det värsta besked man kan få och dessutom tvingas hantera ett dåligt bemötande vet jag inte hur jag skulle klarat av. Marcus är inne på att orsaken kanske ligger i att vi inte vet hur vi ska bemöta personer med sorg och jag håller nog med. Efter det som hänt har jag tyvärr träffat på människor som betett sig konstigt och/eller unvikit mig och det har troligen att göra med att de inte vet hur de ska bemöta mig. De kanske är rädda. Som jag tidigare skrivit så om man är osäker så är det bästa sättet att fråga! Tror det gäller alla, även vårdpersonal. Träffade en kollega igår som jag inte träffat sen allt tråkigt hände. När hon kom fram till mig och kramade om mig så frågade hon "orkar du"? Så enkelt, bara två ord. Och ja, jag orkade prata och vi stod och pratade bra länge. Summan av kardemumman, våga fråga så undviker man otrevliga situationer.

Bilder från helgen

Här kommer bilderna från helgen som jag lovade!

Jag och Edwin i en solig park i Blackeberg

Moa

Om ni tittar noga ser ni mig posera framför Saluhallen

Syrran och Tobbi med trötta barn på Djurgårdsbron

Skansen "here we come"

Jag och syrran vid entrén

Barnens allsång

Vem är gladare, Moa eller hennes pappa?

Lille Edwin trivdes bara bra i sin vagn

Lilla mamma

Hittade denna fina dikt på en blogg som en annan änglamamma har, vet inte var hon hittade den.

Lilla Mamma, jag ser dig från min nya plats,
den plats som kallas för änglarnas stad.
Jag vill att du ska veta mamma,
att jag har det så bra här.
Här finns det inga bekymmer,
bara glädje och ren kärlek.
Jag har så många vänner,
änglar som är både unga och gamla.
Här råder det ingen ålder,
bara en stor kärlek till varandra.
 
Lilla Mamma, i änglarnas stad är allt så vackert.
De vackraste färger, blommor och porlande vatten.
Det finns vackra vita hus, 
och skogar med de vackraste träd.
Mamma, bergen är blå, 
och överallt finns det stenar i vitaste marmor.
På de grönaste ängar,
växer otroliga blommor i de vackraste färger.
Mamma, jag vill att du ska veta, 
att jag trivs väldigt bra här.

Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här,
det är att hjälpa människorna på jorden.
Men dig hjälper jag först,
för du är min lilla mamma.
Jag försöker se till så du har det bra,
för jag vet hur mycket du saknar mig.
Jag försöker lindra din smärta, 
men jag vet att jag inte kan det.
Det gör ont att mista någon man älskar,
jag vet det min lilla mamma.

Lilla Mamma,en sak vill jag du ska veta, 
det är att jag är närmare dig än du tror.
Jag pussar dig ofta på kinden, 
och smeker din arm.
Jag torkar bort dina tårar, 
och ger dej styrka att klara av din dag.
Du har öppnat ditt hjärta, 
och du vet att jag finns där inne.
Som ett ljus, en solstråle och en stjärna, 
kommer jag alltid att finnas i ditt hjärta.
Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig,
så länge du lever.

Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,
Lev ditt liv mamma.
Lev ditt liv för dig,
och lev ditt liv för mig.
Var inte rädd mamma för att leva, 
det är det livet är till för.
De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,
Slut dina ögon i stillheten, och känn att jag är hos dig.
Jag kommer alltid att vara hos dig, 
det är min uppgift.

Så en dag, lilla mamma, står vi framför varandra igen, 
jag ser din lycka, ditt vackra skratt,
när jag sluter dig i min famn.
Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka, 
hit till änglarnas stad. 
På återseende mamma

Författare:Okänd

Skansen

Dagarna hos min syster har bara svischat förbi. Tidigt imorgon går planet hem till Umeå. Dagen har tillbringats på Skansen, ännu mera promenerade och nu har jag ont i benhinnorna. Min kropp är verkligen otränad. Moa var riktigt koncentrerad när vi kollade på barnens allsång med Electric Banana Band och Pettsson & Findus. Sen tyckte hon det var roligare att klappa stenar än getter, barn är roliga! Kommer att lägga ut lite bilder från helgen imorgon när jag är hemma.

Mera shopping

Idag blev det mera shopping, planen var skansen men det tar vi imorgon. Blev shopping på Drottninggatan, Sergelsgången och Gallerian. Gick också en sväng förbi saluhallen, min sambo älskar sådana ställen så han är nog avis på oss nu. Är ju han som är kocken i familjen.

Dagen har varit varm och solig och det har gått riktigt bra. Dock inte för mina fötter, de är fulla av skavsår. :-( Skönt att få göra något annat och få tänka på annat. Behöver verkligen det. Dock tycker jag det är lite jobbigt att vara borta från min älskade sambo, brukar tycka det är skönt att få vara ifrån varandra och sakna varandra men nu skulle jag vilja ha honom här hela tiden. Tycker också att det är jobbigt att vara så långt från Lucas grav, skulle jag vilja så kan jag inte fara dit.

Ikväll blir det film och myskväll.

En dag i Stockholm

Idag har det varit kanonväder. Dagen tillbringade vi i en park med en grund pool för barnen i Blackeberg. Höll på att få hjärtat i halsgropen då lilla Moa ramlade ner i poolen från en liten bro där hon klättrade fast hon inte fick. Tur att det gick bra, hon slog sig inget alls. Barn är så himla snabba, speciellt när det gäller saker de vet att de inte får göra.

Under kvällen har jag och syrran varit i Kista gallerian och shoppat. Synd bara att jag fortfarande är en liten tjockis efter graviditeten. Går inte att få bort de sista kilona, de sitter som berget. Men det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa, kroppen går ju genom stora hormonella förändringar och dessutom har jag ju ingen bebis som hjälper mig att bli av med kilona genom amning. Det som är jobbigt med mina extra kilon och min degiga mage är att folk inte vet att jag fött barn. De vet inte att jag har en anledning till min degiga mage, det handlar inte om att jag inte tränar. Går man omkring med en barnvagn så ser folk anledningen till kilona men så är det inte i mitt fall. Det låter säkert löjligt men jag är van att vara hyfsat vältränad och jag gillar inte mina extra kilon och jag gillar inte att folk inte ser anledningen till dem. De besvärade mig inte speciellt mycket under min graviditet, det hör till. Egentligen kanske det handlar om att jag vill att min kropp ska vara i samma form som innan graviditeten för jag vet att det kommer att vara en stor fysisk ansträngning för mig att vara gravid så tätt som vi hoppas på. Och jag har mina foglossningar och sammandragningar i färskt minne och jag räknar med att det kommer att bli likadant nästa gång. Då blir jag bara glatt överraskad om det inte blir så. Inte för att jag bryr mig speciellt om jag har ont eller inte, går igenom vad som helst bara jag får ett levande syskon till vår ängel. Jag lyckades hitta några plagg att ta med mig hemunder vår shoppingtur iaf.

Efter shoppingen blev det bio, SATC 2. Den var rolig men jag tycker ettan var bättre. Roligt att en del utspelade sig i Abu Dhabi, är ju bara drygt ett år sedan jag var där! Minns fortfarande stämningen där med alla böneutrop, en härlig upplevelse. Känslan av att befinna sig utomlands var så påtaglig, allt var så annorlunda.

Det har inte varit speciellt jobbigt att se och hålla Edwin. Naturligtvis svischar alltid tankar om att jag också skulle ha haft en liten att ta hand om, det gör det alltid när jag ser små bebisar. Men det är fortfarande jobbigast att se höggravida kvinnor. Dessa tycks förfölja mig, kvinnorna med sina stora magar. De finns överallt. Men det är väl så det är, man ser det som finns i sina tankar. Förhoppningsvis blir det mindre jobbigt då jag själv får gå med stor mage igen. Jag längtar samtidigt som jag gruvar mig för att det ska bli en tid fylld av oro.

Varför Lucas dog

Svar på första frågan. Linda undrar om vi vet varför Lucas dog.

Vi har fått veta att Lucas dog pga en hjärnblödning. Väldigt ovanligt. De obstetriker jag har pratat med har inte varit med om att något barn dött i magen pga det. Men någon ska väl vara först, tyvärr. Däremot vet vi inte varför han fick hjärnblödningen. Varken jag eller Lucas hade några infektioner, inget tyder heller på att han haft syrebrist och han hade heller inte några missbildningar eller försvagningar typ aneurysm. Genetiskt var allt bra också. Patologen kunde se några mikroskopiska infarkter i moderkakan (dessa kunde inte ses med blotta ögat) och eventuellt förtjockade kärlväggar (men ingen vasculit) så därför ska jag börja äta Trombyl (blodförtunnande) så fort jag plussar. Mer än så får vi nog aldrig veta. Men vi får vara nöjda, i mer än hälften av alla fall får man aldrig någon förklaring till varför. På något sätt så kan vi bearbeta sorgen bättre nu tror jag, men hur många svar vi än får så kommer det alltid att finnas ett varför. Varför han, varför vi? Men vi vet att hjärnblödningen var så stor så att om han kunnat räddas hade han troligen blivit ett kolli, han har det bättre nu, han slipper lida. Nu är det bara vi som lider.

Nästa graviditet

Funderar ganska mycket över hur det ska gå när vi väl lyckas bli gravida igen. Kommer jag att kunna hålla isär graviditeterna, kommer jag att kunna ta till mig barnet innan det är fött, hur mycket oro kommer graviditeten att kantas av och kommer vi att få ett levande barn? Jag var så stolt över att vara gravid med Lucas och jag njöt verkligen varje dag. Jag hoppas innerligt att det kommer att vara likadant nästa gång. Men det skulle inte vara så konstigt om det istället blev en lång tid fylld av oro men jag hoppas att jag kommer att kunna känna samma stolthet och lycka. Vill kunna känna det.

Brukar ibland tänka att det är så skönt att vi nu vet hur vi ska gå till väga med all byråkrati, begravning osv när ett barn dör, då vet vi hur vi ska göra nästa gång. Sjukt att tänka så men i min värld är det så en graviditet slutar, iaf för mig. Vet ju att det föds levande barn varje dag men jag fick inte ett levande barn och jag har inga garantier för att det ska bli så nästa gång. Försöker tänka att nästa gång är det vår tur att vara lyckliga men dessa mörka tankar kommer smygande ändå.

Men första steget på resan är ju att lyckas bli gravid. Tänk om något hände under förra graviditeten eller förlossningen och jag nu inte kan bli gravid. Vad ska vi då göra? Hur ska vi klara det? Nu finns det inget som talar för att det skulle vara så men tankarna finns där ändå. Tänk om! Tur att vi köpt hus och jag har något annat att tänka på annars skulle jag nog inte bli gravid pga alla tankar och all oro. Det är bara att kämpa och försöka, någongång lyckas vi säkert. Det är ju bara det att vi vill NU!

Stockholm nästa

Arbetsträningen gick bra idag också. Vi hade få patienter så jag passade på att ordna upp på expen, fortfarande lite kaos efter flytten. Inte lätt att få allt på plats samtidigt som kvinnor föder barn som aldrig förr. Men nu är det tillpiffat lite iaf. Hade mer energi idag än tidigare så det går framåt.

Ikväll åker jag till Stockholm för att besöka min älskade syster och hennes familj. Ska bli kul med långhelg där. Tror att det ska gå bra att träffa Lucas lille kusin, Edwin, som föddes två veckor efter vår ängel. Men, som sagt, jag har lite att jobba med när det gäller honom också. Jag blir ju påmind om Lucas varje gång jag tänker på eller ser Edwin. Men även där går det framåt.

Har tänkt lite på er som läser bloggen. Ni kanske har funderingar om något som jag inte skrivit om. Ni får gärna skicka frågor till mig så kan jag svara på bloggen. Känns det för jobbigt att svara på något så skriver jag det.