Första passet på jobbet

Då var första arbetsträningspasset på jobbet avslutat. Gick över förväntan faktiskt. Var ganska förvirrad men det blir nog bättre så småningom. Det jobbigaste var att en patient jag skulle ta hand om tillsammans med en kollega låg i samma rum som jag födde Lucas i. Det gick inte, tårarna började rinna och min kollega fick gå in dit själv. Det här var i början av arbetspasset och jag trodde aldrig att det skulle gå. Men min kollega flyttade patienten till ett annat rum och då gick det bra. Har kunnat känna på gravidmagar och se nyfödda utan att bryta ihop. Får se hur jag reagerar den dagen jag är med på en förlossning, gruvar mig för det. Det var så mycket känslor inblandat när jag födde Lucas. Och det är jobbigt att börja gråta inför en massa människor, kända som okända.

Har tänkt lite på om det kanske vore klokt av mig att ta det lugnt med förlossningen och koncentrera mig på BB tills förlossningen får nya lokaler. Det är det som är fördelen med BB, alldeles nya och fina lokaler och inga minne därifrån. Kanske onödigt att utsätta mig för mer än nödvändigt och förlossningen flyttar ju i september. Samtidigt är det de svåra situationerna som får mig att bli starkare. Måste grubbla ett tag till och känna efter vad jag tror blir bäst för mig. Behöver ju inte besluta något just nu, nästa pass blir ju på BB.

Värmer otroligt mycket då mina kollegor säger att de saknat mig och att jag är mycket välkommen tillbaka. De har stor förståelse för min situation och idag märkte jag att jag har, och kommer att ha, ett stort stöd i dem i min väg tillbaka till jobbet. Utan deras stöd och omtanke skulle vägen tillbaka var så otroligt mycket svårare. Tack, alla underbara kollegor!