Tre månader

Idag är det tre månader sedan Lucas föddes. Tre månader fulla av sorg och saknad. Men även ljusglimtar den senaste tiden. Då vi fick veta att vårt barn hade dött i min mage blev allt svart och jag trodde aldrig att jag skulle kunna återgå till ett "normalt" liv igen. Nu, tre månader senare, inser jag att det finns hopp om en ljusare framtid. Men vårt liv är för alltid fylld av en stor saknad, saknaden efter vår älskade son. Vad som än händer, hur många levande barn vi än får så kommer vår förstfödda son att fattas oss resten av vårt liv. Det är något jag önskar att ingen, absolut ingen, behövde gå igenom. Det är för grymt, för smärtsamt.

Dagen har ändå gått ganska bra tycker jag. Jag har suttit i solen, njutit och läst, håll i er nu, SPANSKA! Jag har anmält mig till en nybörjarkurs till hösten och nu har jag tjuvstartat. Läste förra hösten också men var tvungen att sluta då jag mådde för dåligt pga graviditeten. Inte kul att sitta på lektionen och undra om man kommer att spy över den som sitter framför. Mina förhoppningar är ju att jag ska kunna återgå till heltid under hösten och för att det inte ska bli för mycket så sitter jag nu och pluggar hemma. Riktigt roligt att lära sig faktiskt. Uttal är dock svårt att öva med sig själv men det får jag ta till hösten.

Mellan pluggandet så har tankarna naturligtvis snurrat runt och nu just är det mest avundsjuka som gäller. Är så avundsjuk på alla som fått eller ska få barn. Det var ju det vi också skulle få men ödet så grymt tog ifrån oss. Detta orättvisa och grymma liv. Varför ska man behöva gå igenom något sånt här? Man ska inte behöva begrava sitt barn, det är de som ska begrava sina föräldrar.

Nu ska jag fortsätta plugga spanska och smälta maten och sen blir det en liten löprunda. Skönt att röra på sig och för mig är löpningen ett sätt att skingra tankarna.