Tunga dagar

Igår kväll var vi på samtalsträff med andra i liknande situation som oss. Träffen ordnades av spädbarnsfonden. Kändes bra att träffa andra och prata med dem om hur de upplevt situationen och hur de hanterat förlusten. Kommer nog att gå på fler träffar men nu är det uppehåll under sommaren. Min sambo tyckte också att det var bra. Det var avslappnat och vi fick prata om det som föll oss in.  Blev mycket prat om bemötande. En sak som kom upp flera gånger var att de flesta är rädda för hur de människor vi möter ska reagera när de får veta att vi förlorat ett barn och att vi på något sätt "måste" linda in det som hänt oss, göra det mindre hemskt. Konstigt egentligen att vi, förutom att bearbeta sorgen vi bär på, även ska försöka skona andra från vårt grymma öde. Fast jag tror inte att jag tänker fullt så mycket på andra än, jag är fullt uptagen med att försöka ta mig igenom min egen sorg men jag kan tänka mig att det kan komma sen. Men, som sagt, det var bra att träffa andra som också förlorat ett barn, att få känna att vi är inte ensamma som genomgår detta, andra delar samma grymma öde.

Idag var jag på förlossningen och arbetstränade. Gick inge bra, det var tungt och jag kände mig stressad och hade nära till gråten hela tiden. Fick verkligen kämpa mig igenom timmarna. Skulle försöka vara med på ett kejsarsnitt men jag fick backa, blev för jobbigt. Tog idag beslutet att koncentrera mig på BB och inte arbetsträna på förlossningen i nuläget. Är helt enkelt för jobbigt, för mycket känslor och jag mår bara dåligt och blir stressad och får ännu svårare att koncentrera. Sömnproblemen kvarstår trots senapsfrön i örat, idag känner jag mig helt slut, skulle bara vilja sova men det går inte. Känns som att jag varit vaken flera veckor isträck. Börjar det inte vända snart så måste jag nog överväga Stilnoct ändå...

Har en riktigt jobbig period just nu, har hamnat i en ordenlig svacka, kämpar för att ta mig ur den och hoppas att jag snart mår bättre. Känns som det gjorde ibörjan igen, allt är svart och jag har svårt att finna någon livsglädje. Jag vill bara spola fram tiden tills allt känns bättre igen och tills vi lyckats ge Lucas ett syskon. Allt annat känns meningslöst just nu. Livet är hårt och orättvist och jag känner mig så bitter.