Tankar

Det är konstigt hur livet kan fortsätta efter att man förlorat sitt barn. I början tror man inte det är möjligt, allt är svart och man lever i en liten skör bubbla som riskerar att spricka när som helst och nedanför ser man den djupa, svarta avgrunden som väntar på att svälja en om bubblan spricker. Man förundras över att livet runt omkring går vidare och människor fortsätter som vanligt, man vill vara skrika "förstår ni inte vad som hänt, vårt barn har dött, en tragedi, hur kan ni vara glada, skratta och fortsätta som om inget hade hänt!". Men det är så livet fungerar och sakta men säkert tar man sig tillbaka till det man trodde var omöjligt, fastare mark under fötterna. Man kliver upp, klär på sig, äter, tränar, jobbar och träffar vänner. Och så småning om kan man även se ljusglimtar, livet kan kanske ändå fortsätta men det kommer aldrig att bli som förut, vi kommer alltid att ha ett barn för lite och för alltid kommer vi att vara en änglafamilj. Det är något vi måste lära oss att leva med. Vi kommer alltid att undra varför just vi skulle drabbas av detta, inte för att vi vill att någon annan människa på jorden ska behöva genomlida det vi gjort men ändå, varför just vi?

Tankar om vad vi har gjort för ont för att förtjäna detta snurrar runt i huvudet, vi går igenom hela vårt liv i jakten på onda handlingar som kan förklara varför vi förtjänat detta grymma öde. Visst finns det saker jag gjort i mitt liv som jag ångrar, speciellt som tonåring, men inget är ändå så hemskt att jag tycker att vi förtjänat detta. Samtidigt som dessa tankar finns så tror jag ändå att vi inte kunnat påverka det som hänt, det råkade sig så att just vi skulle tillhöra de 0,3-0,4 procenten som drabbas av detta. Under graviditeten har jag gjort allt rätt enligt den vetenskap som finns nu och mer än så går det inte att göra. Men som jag tidigare skrev som kommer ändå känslor av skuld krypande ibland, det var i min mage han levde och det var i min mage han dog och inte mådde bra. Det är oundvikligt och många gånger har jag funderat om jag kunnat göra något annorlunda.

Missfall kan jag köpa, det är naturens sätt att "göra sig av med" de som ändå inte skulle överleva efter födelsen, med detta inte sagt att det inte är jobbigt att gå igenom missfall, det tror jag definitivt att det är. Men barn som överlevt så länge i magen och övervunnit så många hinder på vägen och så bara dör de strax innan de ska födas, det är grymt och orättvist. Tyvärr är livet många gånger orättvist, det har jag sett många exempel på i mitt jobb, både som syrra och som barnmorska. Skulle jag få bestämma så skulle varken missfall eller IUFD existera och alla barn skulle födas friska. Men om allt vore enkelt så kanske vi inte skulle tycka att det är ett så stort mirakel att få barn som det är.

En liten tröst för oss är ju att om han skulle ha överlevt den stora hjärnblödningen så skulle han mest troligt ha fått så svåra skador att han skulle ha blivit ett "kolli". Sett från hans synvinkel så har han det troligen bättre där han är nu, han slipper lida. Nu är det bara vi som är kvar som får lida istället. Och vem vill se sitt barn lida? Jag lider hellre själv! Men som sagt, varför just han och vi? Alltid ett stort varför!

Imorgon är det 12 veckor sedan vår lille Lucas föddes. Veckor som har varit otroligt långa samtidigt som tiden gått ofattbart snabbt. Ibörjan trodde aldrig att jag skulle arbetsträna så snart efter allt men för mig känns det bra så här. Om jag väntat längre skulle det blivit "större" och nu får jag ta det i min takt, små steg framåt. Det är väl ungefär som med hästsadeln för mig, upp så fort som möjligt igen. Varje liten situation jag utsätts för gör mig starkare men det får inte bli för mycket på en gång och det var det jag kände med förlossningen. Målet är att kunna jobba 25% på BB i juli, förlossningen kommer jag nog inte att försöka mig på än på länge. Börjar vänja mig vid tanken att jag kanske inte kommer att kunna ta mig tillbaks till förlossningen förrän Lucas fått ett syskon och jag har en annan förlossningsupplevelse att relatera till, att vi fått ett levande barn. I början ville jag inte alls tänka att det kunde bli så men jag måste lyssna till min kropp och göra det jag mår bäst av annars riskerar jag att aldrig kunna komma tillbaks.

Är nog ganska motsägelsefullt det jag skriver ibland men som jag tidigare skrivit så är det så mina tankar och känslor är nu. Kaos i mitt lilla huvud.