En bättre dag

Inatt har jag sovit, och som jag har sovit! Gick och la mig vid 19-tiden och somnade nästan genast, vaknade inte förrän kl 10 imorse av att jag fick meddelande på mobilen. Nästan 15 timmar sömn blev det och det var välbehövligt! Idag mår jag bättre och allt ser inte lika svart ut som igår. Dessutom känns det som en stor sten lyfts från mina axlar efter att jag tog beslutet om att inte arbetsträna på förlossningen utan koncentrera mig på BB. Det är förlossningen som känts tyngst. Det är på den avdelningen jag har mest minnen, både gällande lokalerna och mina upplevelser. Det var där jag fick det hemska beskedet och det var där jag födde min döda son. Är kanske inte så konstigt att jag inte mått bra de gånger jag varit där. Genast jag sätter min fot innanför dörrarna känner jag hur stressen kommer och hur det kryper i hela kroppen. Men jag har varit så upptagen med att vara duktig och försöka komma tillbaks dit så fort som möjligt att jag försökt ignorera det kroppen och mitt undermedvetna velat säga mig länge: Jag ska inte vara där än, det är alldeles för tidigt! Även mina nära, vänner, kollegor och min psykolog har frågat om det inte är för tidigt men envis som jag är måste jag bryta ihop totalt innan jag kommer till den slutsatsen själv. Nu, när jag väl insett hur jag mår när jag är där, kommer jag inte att ha någon brådska tillbaks dit. Nu är det BB som gäller och jag ska kunna jobba heltid där innan jag ens gör ett nytt försök på förlossningen, det är inte värt all extra smärta det medför i nuläget. Kanske är jag lite sadistisk när jag endå envisats med att tortera mig själv, men nu får det vara slut med det! Jag har bara en kropp och ett liv och jag anser att jag förtjänar att må bra nu, jag har haft/har det tillräckligt jobbigt som det är!