"Den där tjejen som förlorade sitt barn"

Känns ibland som att jag går runt och är pestsmittad. Har full förståelse för att det är svårt att veta vad man ska säga till mig. Men man behöver inte säga så mycket, det räcker med "jag beklagar", "det finns inga ord" eller dylikt. Mer behövs inte. Men det jag har svårt att förstå är att folk inte vågar titta på mig, undviker mig eller pratar med personen bredvid mig och ignorerar mig. Jag är fortfarande jag. Blir inte lättare att hantera sorgen om jag dessutom ska behöva bearbeta allt konstigt beteende. Jag tror inte att det handlar om mig, utan om personernas egen rädsla men det är fortfarande jobbigt. Känns som att jag inte är Ann-Louise längre, jag är "den där tjejen vars barn dog". Hur länge ska jag behöva gå runt med den stämpeln på mig? Att jag förlorat mitt barn går ju inte att göra ogjort, men hur länge kommer det att påverka folks beteende runt mig? Det är tur att de flesta vågar prata med mig i alla fall och jag är så tacksam över våra nära och kära och våra vänner som stöttar oss i vår sorg! Utan er vore det omöjligt att gå vidare. Så fortsätt att lyssna, prata, dra ut oss osv. Vi behöver det trots att vi är dåliga på att höra av oss själva, vi kommer att bli bättre på det med tiden.