Kaos i huvudet

Jag har sovit hyfsat i natt, inte bra men bättre. Låg inte och vred mig hundra varv som jag brukar, blev kanske femtio istället. Jag somnade också lite fortare än jag gjort på sistone och jag tror också att jag sov djupare, kändes så när jag vaknade iaf, var mer utvilad. Kan dock int säga om det berodde på senapsfröna i örat eller något annat men jag fortsätter med fröna och hoppas på det bästa. Blir det bättre och bättre, ja då får jag nog tacka fröna och min kollega! :-)

Låg och funderade över arbetspasset innan jag somnade igår kväll. Kom fram till att en sak som gör det mentalt jobbigt är att jag har så svårt att koncentrera mig på det jag ska göra. Tankarna vandrar lätt iväg till annat och jag måste anstränga mig för att hålla fokus på rätt saker. Det är nog därför jag upplever mig som glömsk också, jag är disträ helt enkelt. Beror inte på att jag inte är intresserad av min omgivning men det är nog så att jag har mycket att bearbeta och då flyger tankarna lätt iväg. Har märkt att det händer när jag pratar med vänner också. Så ta inte illa upp om jag verkar vara någon annanstans i tankarna, det beor som sagt inte på att jag inte är intresserad av vad ni har att säga!

En annan irriterande sak jag märkt är att jag är mycket mindre stresstålig. Pratade med en bekant som också mist en nära anhörig för inte så länge sen och hon upplevde samma sak. Tålamodet sviktar och jag känner mig stressad mycket fortare än jag brukar. Det är säkert sammankopplat med mina koncentrationssvårigheter och det är troligen pga detta som jag kan brinna av på bagateller, som incidenten jag berättade om igår. Har jag fler än en sak/dag inplanerat blir jag också stressad, fast det egentligen inte är mycket. Det blir som en ond cirkel för jag blir även stressad av att bli stressad över det jag anser vara småsaker...  Som ni förstår är det smått kaotiskt i mitt lilla huvud periodvis.

Många har frågat om det inte skulle vara bra att jobba som sköterska ett tag innan jag ger mig in på barnmorskeuppgifter men jag tror inte att jag skulle klara av att ta hand om sjuka människor. Orkar inte stötta någon annan igenom en svår tid i deras liv just nu, känns som att det då är bättre att stötta någon genom en lycklig tid som på BB. Är ju oftast lyckliga människor det handlar om. Är fortfarande väldigt ambivalent när det gäller förlossningen men jag behöver ju inte bestämma mig nu, får fortsätta att känna efter.

Nog yrat nu. Nu ska jag sätta mig på balkongen och njuta av solen och en bra bok!