Löpning

Löpning är bra, gör gott för både kropp och själ. Kom nyss hem från en liten löprunda, orkar dock inte så långa sträckor än. Före graviditeten kunde jag springa 1-1,5 mil utan problem och nu är jag slut efter knappa 5 km...kroppen har nog fått utstå ett och annat under graviditeten och förlossningen. Gör väl sitt också att jag hade foglossningar och inte kunde röra mig annat än det jag var tvungen till under ca 20 veckors tid. Jaja, bara att bita ihop och fortsätta träna så blir det nog bättre. Kanske positivt att det verkligen känns att jag tränat när jag varit ute, att det ger nåt. Euforisk är jag efteråt! Rensar skallen ordentligt också under mina turer och det behöver jag, har mycket som ska bearbetas. Nä, nu väntar duschen och sen mat.

Igår...

...arbetstränade jag. Gick faktiskt riktigt bra. Är fortfarande inte snabbast i världen och jag är inte stresstålig överhuvudtaget men jag klarade ännu en dag på jobbet. Imorgon börjar jag jobba 25%. Håll tummar och tår för mig nu! Igår hade jag hand om en mamma som hade rökt hela graviditeten. Hon pratade mycket om att hon hade skuldkänslor över det men menade att hon inte riktigt kunnat ta till sig att hon var gravid och nu sedan bebis hade kommit hade hon inte rökt för då hade det gått upp för henne att det faktiskt varit en bebis i magen. Jag klarade av att ta hand om paret även om det kändes lite bittert och jag gärna velat säga några hårda ord. Men jag klarade av att vara proffessionell och det är känns så oerhört bra, det finns hopp om att jag ska kunna ta hand om alla och ge lika vård oavsett om det är "skötsamma" föräldrar eller ej. Ett stort steg framåt för min del känns det som. Det är ju det det handlar om att jag ska kunna vara proffessionell, sen vad jag tänker är en annan sak. Huvudsaken är att jag är medveten om mina åsikter och att jag inte låter dessa ta över mina handlingar. Tror att det känns värre med sådana som inte bryr sig, den här kvinnan mådde iaf dåligt över att ha rökt.

Igår var också första gången jag fick frågan om jag hade egna barn av en patient, det var den rökande mamman som frågade. Jag berättade som det var, att jag har ett änglabarn. Mamman blev chockad, hade naturligtvis inte förväntat sig ett sånt svar. Hon frågade när det hade hänt och hur det gått till och det kändes bra att hon frågade för jag förstår att det finns frågor när man får veta något sånt. Hon började gråta, jag kände mig känslokall då jag inte grät. Hon började prata om sitt rökande, jag tror det blev mycket mer verkligt för henne vad hon hade riskerat under graviditeten då hon fick höra min historia, det händer faktiskt att barn dör i magen. Naturligtvis sa jag inget om hur orättvist jag tycker det är då det går bra för människor som missköter sig. Men jag hoppas att hon fick sig en tankeställare och att hon lägger cigaretterna på hyllan om hon blir gravid en gång till. Kanske kan jag, genom min historia, hjälpa människor att sköta sig när de är gravida, det blir mer verkligt när de står ansikte mot ansikte med någon som faktiskt förlorat sitt barn i magen. Tror att många tänker att det händer andra och inte mig. Även jag tänkte ju så med den skillnaden att jag faktiskt skötte mig under graviditeten ändå.

Moster är bäst!

Min syster satt och pratade med sin dotter Moa som är två år.
Syrran: Tycker du om mamma och pappa?
Moa: Nää!
Syrran: Int, vem tycker du om då?
Moa: Tycker om moster!

Min härliga systerdotter är ju bara bäst! Och snart får jag träffa henne, inte många dagar kvar tills jag åker till Stockholm! :-)

Tre månader

Idag är det tre månader sedan Lucas föddes. Tre månader fulla av sorg och saknad. Men även ljusglimtar den senaste tiden. Då vi fick veta att vårt barn hade dött i min mage blev allt svart och jag trodde aldrig att jag skulle kunna återgå till ett "normalt" liv igen. Nu, tre månader senare, inser jag att det finns hopp om en ljusare framtid. Men vårt liv är för alltid fylld av en stor saknad, saknaden efter vår älskade son. Vad som än händer, hur många levande barn vi än får så kommer vår förstfödda son att fattas oss resten av vårt liv. Det är något jag önskar att ingen, absolut ingen, behövde gå igenom. Det är för grymt, för smärtsamt.

Dagen har ändå gått ganska bra tycker jag. Jag har suttit i solen, njutit och läst, håll i er nu, SPANSKA! Jag har anmält mig till en nybörjarkurs till hösten och nu har jag tjuvstartat. Läste förra hösten också men var tvungen att sluta då jag mådde för dåligt pga graviditeten. Inte kul att sitta på lektionen och undra om man kommer att spy över den som sitter framför. Mina förhoppningar är ju att jag ska kunna återgå till heltid under hösten och för att det inte ska bli för mycket så sitter jag nu och pluggar hemma. Riktigt roligt att lära sig faktiskt. Uttal är dock svårt att öva med sig själv men det får jag ta till hösten.

Mellan pluggandet så har tankarna naturligtvis snurrat runt och nu just är det mest avundsjuka som gäller. Är så avundsjuk på alla som fått eller ska få barn. Det var ju det vi också skulle få men ödet så grymt tog ifrån oss. Detta orättvisa och grymma liv. Varför ska man behöva gå igenom något sånt här? Man ska inte behöva begrava sitt barn, det är de som ska begrava sina föräldrar.

Nu ska jag fortsätta plugga spanska och smälta maten och sen blir det en liten löprunda. Skönt att röra på sig och för mig är löpningen ett sätt att skingra tankarna.

Minne

Fick ett fint minne av min syster när de var här för begravningen av Lucas. Hon hade gjort en bred ram som innehöll en teckning av Lucas och en liten nalle med en tröja med namnet Lucas, hans vikt och längd. Det är min systers svärmor som gjort tröjan åt nallen och den som ritat av Lucas är en kompis till min syster. Både jag och min sambo började gråta när vi såg vad det var i paketet för det är så fint och så likt vår älskade Lucas.

                                                        Vår ängel

Härliga, ärliga barn!

Barn är underbara. De är raka och de är så lätta att umgås med. De frågar om de undrar något utan att gå runt och fundera OM de ska våga fråga. Det är härligt och jag blir så glad då de är så ärliga.
När vi plockar midsommarblommor på midsommarafton frågar en flicka ca 7 år: "Alltså, hur många barn har du?"
Jag: "Jag har ett barn"
Flickan: "Lucas va"!?
Jag: "Ja"
Flickan: "När dog han?"
Jag: "Han dog i magen några dagar efter att vi sågs senast."
Flickan: "Varför dog han?"
Jag: "Han blev sjuk."
Flickan: "Jaha...ibland kan mammor också dö då de ska få barn."
Jag: "Ja, ibland kan de det men det händer inte ofta."
Flickan: "Vilken häftig sten han har!"
Jag: "Ja, visst har han!"
Och så var den konversationen slut och flickan började prata om annat. Raka frågor utan omvägar! Varför kan inte vuxna fungera så också? En del är så men de flesta är tyvärr inte det. Vet inte om jag heller är så rak och alltid vågar fråga men det är definitivt något jag uppmärksammat och försöker ändra på. Våga fråga, är ni osäkra på om jag eller den person det gäller vill prata så fråga! Så enkelt och det kan förhindra obekväma situationer. Vi har nog mycket att lära oss av barn tror jag.

Angel

Fick en till underbar dikt skickad till mig! Tack vad ni är snälla. Det värmer!

Angel
There is a time for you and me, if you are ready you will see. We will be together all life long, you will never ever be alone. When all the good things comes to you, and all the bad things can´t come through, you know it in fact that you can´t hide, there is an Angel by your side.

So do not worry and do not cry. Don´t be afraid and don´t ask "Why?". I´ll stop the tears from falling when you are sad, I will protect you from what´s bad. When life is hard and the well of hope has died, I´ll be the Angel by your side

When you feel lonely

Fick en fin dikt av en som läst bloggen:

When You feel Lonely
When a person you love passes away
Look to the night sky on a clear day.
The star that to you, appears to be bright,
Will be your loved one,
Looking upon you during the night.
The lights of heaven are what shows through
As your loved one watches all that you do.
When you feel lonely for the one that you love,
Look to the Heavens in the night sky above.

Midsommarfirandet

Vi började som sagt midsommarfirandet med ett besök hos Lucas grav. Vi vattnade blommorna, stod där och tittade på den fina stenen, höll om varandra och grät. Vår första midsommar som en familj, en änglafamilj. Det var skönt, det lättade på trycket att stå där och gråta. Efter det for vi till Holmsjön där vi skulle husera under dagen/kvällen. Det blev sillunch med nubbe, jordgubbstårta och till middag var det grillat och hemmagjorda sallader. Supergott. Det hanns med att dansa runt midsommarstången också! Sent på kvällen/natten grillade vi korv och marshmallows, mums det med. Det blev en riktigt trevlig dag/kväll och vi var inte hemma förrän vid 02-tiden. Jag höll mig nykter, ville inte riskera att bli känslosam och förstöra firandet. Kändes ganska bra hela kvällen, jag stökade på en del i köket och dukade på och av, skönt att ha nåt att göra ibland och komma undan från alla människor en stund. Men jag kunde vara glad och skratta och det var äkta! Härligt.

Det fanns andra änglaföräldrar där, vilket vi inte visste om att det skulle göra. Blev lite prat med dem också, som jag skrev tidigare så är det skönt att få prata med andra och höra deras upplevelser. Men det är så synd att det ska behöva finnas människor som måste genomlida sådant här. Ofattbart. Orättvist.

Ett härligt leende som får oss på bättre humör!

Min käre sambo har barnasinnet kvar :-)

Dans runt midsommarstången

Två modiga? som tar ett dopp sent på kvällen

Midsommar

Hoppas att ni alla får en riktig trevlig midsommar. Vi ska göra vårt bästa för att vi ska få det men vid sådana här tillfällen blir saknaden efter Lucas större. Vi hade ju föreställt oss hur vår första midsommar som en liten familj skulle se ut och i de planerna ingick inte ett besök hos vår sons grav. Dock har veckan varit så bra för oss så vi är ändå på ganska gott humör än så länge. Tänk att få möta en leende spöket Laban när vi hälsar på hos Lucas idag! Är så tacksam över att vi fått den gravstenen, går inte med ord att beskriva. För mig är det viktigt att ta hand om Lucas grav på bästa sätt och se till att han får ha det fint där. Det är det enda jag kan göra för min son nu, jag kan inte hålla honom, amma honom eller trösta honom men jag kan se till att hans grav är världens finaste.

Det är tack vare en liten kille vid namn Victor som vi har vår fina gravsten. Victor var en liten kämpe som tyvärr förlorade mot cancern som härjade i hans lilla kropp. Han dog i april 2009, i september samma år skulle han ha fyllt två år. Hans stora idol var spöket Laban och hans föräldrar ville att han skulle få en gravsten utformat som sin idol. De tog kontakt med WiLa stenhuggeri och på den vägen är det. Om Victors kamp kan ni läsa på hans mamma Sofies blogg: http://denstarkastestjarnan.blogg.se/

Tänker på alla andra änglaföräldrar idag, hoppas ni ändå lyckas finna lite glädje!

Lite av varje...

Både jag och min sambo tycker det är bra att få prata med andra som går igenom liknande sorg som oss själva. Även om paret som vi träffade igår förlorade sin dotter efter att hon levt nästan två år så är sorgen ändå liknande. Vi har gemensamt att vi vet hur det är att förlora ett barn. Tankarna och känslorna är liknande fast ändå olika. Vet inte om ni förstår men jag tror att många i samma situation som oss förstår vad jag menar. Bara att få fråga hur någon annan upplevt olika situationer och få höra hur de hanterat allt är speciellt. Andra runt oss kan försöka föreställa sig hur det skulle kännas men ingen som inte varit med om att förlora ett barn själv vet hur det är. Så är det med många situationer här i livet och jag tror att många som varit med om något speciellt, lyckligt eller sorgligt, gärna pratar med andra som upplevt liknande saker. Det är det jag tycker är så bra med spädbarnsfondens träffar, att vi får chansen att träffa andra. Hoppas verkligen att vi har möjlighet att vara med på fler träffar i höst.

Från det ena till det andra så har jag varit och arbetstränat på BB idag och det gick bra. Börjar känna mig lite varm i kläderna nu och nu har jag beslutat om att börja jobba 25% i juli, hoppas att det går bra det med. Känns som att det är mycket som gått vår väg den gångna veckan och det är säkert därför det också känns bra med jobbet. Får hålla tummarna att det fortsätter att gå bra för oss och att vi fortsätter att få fler goda nyheter! Vi behöver det.

Gravstenen är på plats!

Ikväll kom gravstenen. Lucas får en fin gravsten till midsommar. Fick ett samtal imorse av en kille som berättade att han hade vår gravsten med sig i bilen och var på väg till Umeå från Stockholm. Visade sig att föräldrarna till en flicka som är begravd snett framför Lucas också beställt en sten från samma stenhuggeri och de hade valt en Labolina-sten. Det var flickans pappa som nu fraktade hem båda stenarna. Vi stämde träff på kyrkogården och hjälptes åt att montera stenarna. Och nu står Laban och Labolina nära varandra och ler mot alla som går förbi! Tusen tack Stefan och Malin!

Spöket Laban

Labolina och Laban

Huset

Okej då, lägger ut en bild på vårt fina hus! :-)

Beläget i Hörnefors

Nu är det klart...

Kan nu berätta en av anledningarna till varför jag varit på bättre humör senaste veckan. En stor anledning till min glädje faktiskt. Vi har köpt hus! Idag var det besiktning och huset är i väldigt bra skick så nu är det 100% klart, vi blir husägare i September! :-)

Vi är båda väldigt glada över att ha hittat ett hus vi gillar och vi känner att vi behöver en ändring i våra liv nu. Vi vill inte bo kvar i vår lägenhet där vi har så många tråkiga minnen och nu får vi något roligt att fokusera på. Kommer att bli toppen att få flytta och inreda ett helt hus! :-)

Intressant kommentar

Fick en intressant kommentar av en anonym person som lyder: " Du måste gå vidare någon gång, 12 veckor är trots allt 3 månader, 1/4-dels år. Jag tror du går under om du inte försöker släppa det och gå vidare."

För det första tror jag att denna anonyma person inte har egna barn och inte heller mist någon nära i sitt liv. För om denna person hade det så skulle han eller hon veta att om man förlorat ett barn eller någon närstående så är det inte något man bara kan "släppa" och sedan fortsätta med sitt liv som om ingenting hade hänt. Sorgen är livslång men den ändrar karaktär med tiden. Vi måste lära oss leva med vår förlust och sorg, vi kommer alltid att vara en änglafamilj och vi kommer alltid att sakna vår son men saknaden kommer med tiden att göra mindre ont. Det märker jag redan av, att det gör mindre ont nu än för 12 veckor sedan och tårarna är färre.

För det andra, 12 veckor är inte en lång tid. Det är inte ens hälften av den tid jag bar vår son i magen. Mår man bra och livet leker kanske det är en lång tid men inte när det gäller ett sorgearbete. Jag tycker att jag kommit långt i mitt sorgearbete, jag fungerar "normalt" igen och jag arbetstränar redan! Tycker det är starkt av mig att jag redan är kapabel att ta hand om nyblivna föräldrar och deras bebisar, jag som skulle vara hemma och ta hand om mitt eget barn. Jag förstår inte varför det ska vara så bråttom med att "sluta" sörja? Mår man verkligen bättre av det? Jag tror det blir tvärtom, stänger man inne alla känslor och försöker glömma så återkommer alla obearbetade känslor i framtiden. Förr var det vanligt med sorgeband och dessa band bars upp till 1 år efter begravningen så att folk skulle veta att de hade sorg! Det var accepterat att vara ledsen när någon dött men denna acceptans verkar ha försvunnit till en viss del idag, det är fult att vara ledsen och sörja. Varför? Tror inte att människans sorgearbete förändrats, jag tror däremot att samhällets tempo förändrats och att allt ska gå undan, inklusive sörjandet. Sorg är väldigt individuellt, det går inte att jämföra två individer för alla har olika förutsättningar och därmed går det inte att sätta en tidsbegränsning för hur länge man "ska" sörja.

Kanske det låter som om jag sitter hemma och gråter hela dagarna av det jag skriver men så är det inte. Min blogg är till för mina tankar och känslor, en ventil som jag kan använda när jag känner för det och oftast har jag ett behov av att skriva ner min tankar när det känns jobbigt eller när jag funderar över något. Dessa jobbiga stunder kan vara några minuter, timmar, dagar eller veckor. Det går upp och ner och som sagt, det är oftast då det känns jobbigt som jag sätter mig ner och skriver och det är det som är syftet med bloggen.

Tankar

Det är konstigt hur livet kan fortsätta efter att man förlorat sitt barn. I början tror man inte det är möjligt, allt är svart och man lever i en liten skör bubbla som riskerar att spricka när som helst och nedanför ser man den djupa, svarta avgrunden som väntar på att svälja en om bubblan spricker. Man förundras över att livet runt omkring går vidare och människor fortsätter som vanligt, man vill vara skrika "förstår ni inte vad som hänt, vårt barn har dött, en tragedi, hur kan ni vara glada, skratta och fortsätta som om inget hade hänt!". Men det är så livet fungerar och sakta men säkert tar man sig tillbaka till det man trodde var omöjligt, fastare mark under fötterna. Man kliver upp, klär på sig, äter, tränar, jobbar och träffar vänner. Och så småning om kan man även se ljusglimtar, livet kan kanske ändå fortsätta men det kommer aldrig att bli som förut, vi kommer alltid att ha ett barn för lite och för alltid kommer vi att vara en änglafamilj. Det är något vi måste lära oss att leva med. Vi kommer alltid att undra varför just vi skulle drabbas av detta, inte för att vi vill att någon annan människa på jorden ska behöva genomlida det vi gjort men ändå, varför just vi?

Tankar om vad vi har gjort för ont för att förtjäna detta snurrar runt i huvudet, vi går igenom hela vårt liv i jakten på onda handlingar som kan förklara varför vi förtjänat detta grymma öde. Visst finns det saker jag gjort i mitt liv som jag ångrar, speciellt som tonåring, men inget är ändå så hemskt att jag tycker att vi förtjänat detta. Samtidigt som dessa tankar finns så tror jag ändå att vi inte kunnat påverka det som hänt, det råkade sig så att just vi skulle tillhöra de 0,3-0,4 procenten som drabbas av detta. Under graviditeten har jag gjort allt rätt enligt den vetenskap som finns nu och mer än så går det inte att göra. Men som jag tidigare skrev som kommer ändå känslor av skuld krypande ibland, det var i min mage han levde och det var i min mage han dog och inte mådde bra. Det är oundvikligt och många gånger har jag funderat om jag kunnat göra något annorlunda.

Missfall kan jag köpa, det är naturens sätt att "göra sig av med" de som ändå inte skulle överleva efter födelsen, med detta inte sagt att det inte är jobbigt att gå igenom missfall, det tror jag definitivt att det är. Men barn som överlevt så länge i magen och övervunnit så många hinder på vägen och så bara dör de strax innan de ska födas, det är grymt och orättvist. Tyvärr är livet många gånger orättvist, det har jag sett många exempel på i mitt jobb, både som syrra och som barnmorska. Skulle jag få bestämma så skulle varken missfall eller IUFD existera och alla barn skulle födas friska. Men om allt vore enkelt så kanske vi inte skulle tycka att det är ett så stort mirakel att få barn som det är.

En liten tröst för oss är ju att om han skulle ha överlevt den stora hjärnblödningen så skulle han mest troligt ha fått så svåra skador att han skulle ha blivit ett "kolli". Sett från hans synvinkel så har han det troligen bättre där han är nu, han slipper lida. Nu är det bara vi som är kvar som får lida istället. Och vem vill se sitt barn lida? Jag lider hellre själv! Men som sagt, varför just han och vi? Alltid ett stort varför!

Imorgon är det 12 veckor sedan vår lille Lucas föddes. Veckor som har varit otroligt långa samtidigt som tiden gått ofattbart snabbt. Ibörjan trodde aldrig att jag skulle arbetsträna så snart efter allt men för mig känns det bra så här. Om jag väntat längre skulle det blivit "större" och nu får jag ta det i min takt, små steg framåt. Det är väl ungefär som med hästsadeln för mig, upp så fort som möjligt igen. Varje liten situation jag utsätts för gör mig starkare men det får inte bli för mycket på en gång och det var det jag kände med förlossningen. Målet är att kunna jobba 25% på BB i juli, förlossningen kommer jag nog inte att försöka mig på än på länge. Börjar vänja mig vid tanken att jag kanske inte kommer att kunna ta mig tillbaks till förlossningen förrän Lucas fått ett syskon och jag har en annan förlossningsupplevelse att relatera till, att vi fått ett levande barn. I början ville jag inte alls tänka att det kunde bli så men jag måste lyssna till min kropp och göra det jag mår bäst av annars riskerar jag att aldrig kunna komma tillbaks.

Är nog ganska motsägelsefullt det jag skriver ibland men som jag tidigare skrivit så är det så mina tankar och känslor är nu. Kaos i mitt lilla huvud.

Träning

Ikväll har jag vait ute och sprungit en sväng, 3,7 km blev det. Ökade på min runda lite idag och det gick superbra! Sedan blev det mag och ryggträning när jag kom hem. Avslutade med armhävningar och strechning. Känner mig så otroligt duktig, speciellt med tanke på hur mycket problem jag hade med fogarna under graviditeten, är ju ändå bara drygt 11 veckor sedan förlossningen. Hoppas det fortsätter framåt med träningen, försöker lyssna på kroppen och tar det lugnare då jag känner att kroppen behöver paus. Men just nu går det bra och jag är otroligt stolt över mig själv! :-)

Härliga vecka, härliga dag!

Har varit en fullspäckad dag hittills. Först arbetsträning på BB, som gick bra. Skulle lära mig nytt bokningssytem på BB hemvård och det var inte så svårt, hade också hand om några patienter. För varje gång jag är där så går det bättre och känns lättare. Som det känns nu ska jag nog kunna jobba 25% i juli, hoppas det håller i sig. När jag kom hem från jobbet var det andra roliga grejer som väntade. Har inte varit så här glad någon gång efter att vi fick det hemska beskedet om Lucas. Det känns som att det definitivt finns ett ljus i tunneln och denna vecka började så bra och fortsätter i samma stil. Behöver alla dessa positiva förändringar i mitt liv just nu. Tror att jag till och med känner lite livsglädje och det var längesen! :-)

För att göra allt det positiva ännu bättre så har vår anhöriga som drabbades av bröstcancer äntligen fått påbörja behandling och mest troligt så har det inte spridit sig! Håller tummarna för dig vännen och tusen tack för en trevlig kväll!

Ska fortsätta eftermiddagen och kvällen med ett litet leende på läpparna. Nu ska jag fortsätta mina studier om LCHF-kosten, mycket intressant att läsa om bakgrunden och dessa kostråd passar mig perfekt. Älskar feta såser och kött! Mums. Hoppas jag lyckas bli av med några kilon ganska snabbt nu då...

P.S Undras om det är så här mano-depressiva känner sig? Tvära kast känslomässigt och humörsmässigt...vet aldrig hur dagen/veckan ska börja och sluta...

Byråkrati

Redan tisdagen efter att Lucas fötts for vi till socialkontoret och skrev under faderskapsbekräftelsen som ska göras i och med att vi inte är gifta, är dock frivilligt då det gäller dödfödda barn. Efter det trodde vi att allt var klart men det var det inte. Några veckor senare började jag undra om vi inte snart skulle få hem blanketter om namnanmälan. Ringde till folkbokföringen och det vsiade sig att de inte skickar ut några sådana blanketter när det gäller dödfödda barn. Eftersom dödfödda inte får något reservnummer så kan de inte bli folkbokförda och därför skickas det inte ut några anmälningsblanketter. Men jag envisades, jag ville ha ett namn registrerat på vår lille son. Till slut, efter att jag avverkat några handläggare, fick jag prata med en som visste hur man skulle gå till väga. Vi fick själva konstruera en blankett där våra namn och personnummer, Lucas födelsedatum och samtliga namn vi ville att han skulle ha skulle stå. Vi uppmanades också att be om att relationen mellan Lucas och min sambo (barnafader) skulle registreras, det trodde jag redan var gjort i och med att vi skrivit under faderskapsanmälan men icke. Vi fick snällt bifoga en kopia på faderskapsbekräftelsen. Följande vecka fick både jag och min sambo en bekräftelse på att allt detta var gjort och att de namn vi valt hade registrerats. Bra. Men varför i hela fridens namn ska det vara så himla jobbigt att få ett namn registrerat på ett barn bara för att det råkade dö i magen. Detta händer 350-400 barn per år och då borde det väl inte vara så svårt att skicka ut blanketter till alla drabbade så vi själva slipper jaga runt efter personer som vet hur man ska göra. Förlossningen gör ju en födelseanmälan som skickas till skatteverket oavsett om barnet lever eller ej från en viss graviditetsvecka (tror att det är v. 22 nu). Rimligtvis borde de kunna skicka ut blanketter åt alla och så får var och en bestämma om de vill ha ett namn registrerat eller ej. Jag och min sambo vill ju att så mycket som möjligt ska vara likadant som om vi fått ett levande barn, han är ju trots allt vårt barn och jag tror att många som drabbats känner liknande som oss. Många tänker säkert inte alls på dessa saker då det finns annat som upptar ens uppmärksamhet när en sådan här sak inträffar, man tycker ju att allt borde vara så enkelt som möjligt så man slipper stressa upp sig för det byråkratiska och man kan inrikta sig på sorgen istället. I efterhand har jag dock sett att det står skrivet på spädbarnsfondens hemsida hur man ska gå till väga för att få ett namn registrerat men det var så dags att se det då och det är fortfarande krånglit tycker jag.

Däremot har jag bara positiva erfarenheter av försäkringskassan. Har oroat mig en del då det varit mycket skriverier på sistone om föräldrar som inte fått sin sjukskrivning godkänd. Både jag och min sambo har sluppit trassel med det och min handläggare verkar väldigt förstående och anser att jag ska få en ärlig chans att komma tillbaks till mitt yrke, då det är så speciellt i en situation som denna. Jag är mycket tacksam över att det gått så smidigt hittills! Håller tummarna att det fortsätter så tills jag kan jobba heltid igen.

Idag var jag och arbetstränade på BB igen, det gick bra. Hade hand om en patient och jag klarade av det. Efter varje pass som gått bra känner jag mig stärkt och tron på att det ska gå bra att börja jobba igen blir starkare. Hoppas nu att det får fortsätta framåt. Det var verkligen en djup svacka jag hade förra veckan och det var inte alls roligt att må så dåligt som jag gjorde.

På vägen hem från BB såg jag att några jag känner hade fått barn, jag beslöt mig för att gå in och gratta dem och det gick bara bra. Känns bra att jag kan känna lite glädje för andra igen! :-)

Mera blommor

Planterade blommor att ha på balkongen idag och när jag skulle börja upptäckte jag att jag saknade blomjord. For och köpte blomjord och samtidigt köpte jag mera blommor till graven och for förbi och planterade dem. Tog bort penséerna som växt sig för långa. Nu behöver jag inte plantera mera blommor där, bara se till att de som finns där mår bra!

 Sista blommorna planterade

Haft en bra helg, skönt att må bättre efter veckans djupa dal. Fick ett tips av en vän om en mamma som bloggar om sitt liv och sin son som fick en hjärnskada i samband med förlossningen i januari i år. Känner igen mig i många av de känslor hon beskriver. Tror att de som får ett sjukt barn sörjer det barn de tänkt att de skulle få och det är därför som många känslor är samma som jag har. De sörjer det barn de inte fick, liksom vi. Hon är riktigt duktig på att beskriva sina känslor och hur deras liv ser ut nu. För mig är det en en stor del i min sorgeprocess att läsa om hur andra upplevt och hanterat sin sorg och hur de lyckats gå vidare i livet. Det inger hopp om framtiden. En lika stor del i min bearbetning är att skriva ner min känslor, bloggen har hjälpt mig mer än jag kunde tro. Jag är glad att jag vågade börja blogga och att jag fått så mycket respons, både här och på facebook.

Blommor vid Graven

Idag har vi planterat blommor på graven. Hade också med mig en bronsfågel som sitter på en liten sten som vi fick av min mamma och min styvpappa. Tyvärr hade penséerna i krukan blivit långa och klarar inte av att stå upprätt i blåsten vi har nu. Sist jag var dit såg de bra ut så därför köpte vi inga blommor till mitten där krukan står men jag får göra det nästa gång jag åker dit. Köpte också en till ljuslykta då ljusen i den ena bara slocknar hela tiden.  Bara stenen som fattas nu så har vi en riktigt fin gravplats åt vår lille son.

Graven med nyplanterade blommor

Igår var det en härlig dag som började med en liten löprunda före frukost. Njöt av solen på balkongen under dagen och sedan avslutades dagen med fiske i Mjösjön med goda vänner. Tappade räkningen på antalet abborrar vi drog upp men ingen ädelfisk blev det igår heller. Hade napp av något större men då vi skulle håva in den så släppte den och kvar på kroken satt en liten abborre! Kastade i igen med abborren kvar och då högg den igen men omöjligt att få upp den då den inte fastnade på kroken. Vädret var helt underbart och inte förrän solen gick ner blev det lite kyligt, alldeles spegelblankt var det också.

En dag på BB

Var på BB idag. Grät en skvätt när jag kom dit men sen gick det bra. Hade hand om ett par i några timmar, visade hur man badar barn och lite annan skötsel. Tror att det kommer att gå bättre nu då jag slipper tänka på förlossningen. Känns fortfarande som att jag tog rätt beslut.

När jag kom hem satte jag mig på balkongen och läste en bok i solen och njöt av det vackra vädret. Tog cykeln till jobbet imorse så dagens träning är också avklarad. Siktar in mig på en löprunda imorgon om jag inte är alltför mör i benen efter dagens cykeltur, är ju inte riktigt van vid det.

Vår läkare ringde idag, sista provsvaren hade kommit. Man har inte kunnat hitta några missbildningar i hjärnan så något svar på varför han fick hjärnblödningen kommer vi aldrig att få. Men det känns ändå bra att vi fått veta att det var en hjärnblödning, de flesta får aldrig några svar på varför bebisen dött i magen. Känns också bra att det inte är något ärftligt, det ska inte hända igen. Men oavsett hur många svar vi än får så kommer vi alltid att undra varför han/vi drabbades. Det kommer alltid att finnas ett "varför". Skönt att få veta alla provsvar före semestertiderna börjar, nu behöver vi inte vänta hela sommaren.

En bättre dag

Inatt har jag sovit, och som jag har sovit! Gick och la mig vid 19-tiden och somnade nästan genast, vaknade inte förrän kl 10 imorse av att jag fick meddelande på mobilen. Nästan 15 timmar sömn blev det och det var välbehövligt! Idag mår jag bättre och allt ser inte lika svart ut som igår. Dessutom känns det som en stor sten lyfts från mina axlar efter att jag tog beslutet om att inte arbetsträna på förlossningen utan koncentrera mig på BB. Det är förlossningen som känts tyngst. Det är på den avdelningen jag har mest minnen, både gällande lokalerna och mina upplevelser. Det var där jag fick det hemska beskedet och det var där jag födde min döda son. Är kanske inte så konstigt att jag inte mått bra de gånger jag varit där. Genast jag sätter min fot innanför dörrarna känner jag hur stressen kommer och hur det kryper i hela kroppen. Men jag har varit så upptagen med att vara duktig och försöka komma tillbaks dit så fort som möjligt att jag försökt ignorera det kroppen och mitt undermedvetna velat säga mig länge: Jag ska inte vara där än, det är alldeles för tidigt! Även mina nära, vänner, kollegor och min psykolog har frågat om det inte är för tidigt men envis som jag är måste jag bryta ihop totalt innan jag kommer till den slutsatsen själv. Nu, när jag väl insett hur jag mår när jag är där, kommer jag inte att ha någon brådska tillbaks dit. Nu är det BB som gäller och jag ska kunna jobba heltid där innan jag ens gör ett nytt försök på förlossningen, det är inte värt all extra smärta det medför i nuläget. Kanske är jag lite sadistisk när jag endå envisats med att tortera mig själv, men nu får det vara slut med det! Jag har bara en kropp och ett liv och jag anser att jag förtjänar att må bra nu, jag har haft/har det tillräckligt jobbigt som det är!

En egen dikt!

Jag har aldrig skrivit en dikt...förrän nu. En natt då jag inte kunde somna klev jag upp och skrev en dikt, en dikt som inte ville lämna mina tankar. När jag hade skrivt ner orden somnade jag och sov sött resten av natten. Har ingen aning om det ens kan kallas en dikt eller om den är bra men här kommer min första och alldeles egna dikt om min älskade son:

"Varför fick jag aldrig höra din röst,
ej heller ha dig vid mitt bröst?

Varför fick jag aldrig se dig le,
ej heller dina ögon se?

Mitt älskade änglabarn,
varför kunde du ej stanna kvar hos mor och far?

Min fina änglason,
jag älskar dig så!"

Tunga dagar

Igår kväll var vi på samtalsträff med andra i liknande situation som oss. Träffen ordnades av spädbarnsfonden. Kändes bra att träffa andra och prata med dem om hur de upplevt situationen och hur de hanterat förlusten. Kommer nog att gå på fler träffar men nu är det uppehåll under sommaren. Min sambo tyckte också att det var bra. Det var avslappnat och vi fick prata om det som föll oss in.  Blev mycket prat om bemötande. En sak som kom upp flera gånger var att de flesta är rädda för hur de människor vi möter ska reagera när de får veta att vi förlorat ett barn och att vi på något sätt "måste" linda in det som hänt oss, göra det mindre hemskt. Konstigt egentligen att vi, förutom att bearbeta sorgen vi bär på, även ska försöka skona andra från vårt grymma öde. Fast jag tror inte att jag tänker fullt så mycket på andra än, jag är fullt uptagen med att försöka ta mig igenom min egen sorg men jag kan tänka mig att det kan komma sen. Men, som sagt, det var bra att träffa andra som också förlorat ett barn, att få känna att vi är inte ensamma som genomgår detta, andra delar samma grymma öde.

Idag var jag på förlossningen och arbetstränade. Gick inge bra, det var tungt och jag kände mig stressad och hade nära till gråten hela tiden. Fick verkligen kämpa mig igenom timmarna. Skulle försöka vara med på ett kejsarsnitt men jag fick backa, blev för jobbigt. Tog idag beslutet att koncentrera mig på BB och inte arbetsträna på förlossningen i nuläget. Är helt enkelt för jobbigt, för mycket känslor och jag mår bara dåligt och blir stressad och får ännu svårare att koncentrera. Sömnproblemen kvarstår trots senapsfrön i örat, idag känner jag mig helt slut, skulle bara vilja sova men det går inte. Känns som att jag varit vaken flera veckor isträck. Börjar det inte vända snart så måste jag nog överväga Stilnoct ändå...

Har en riktigt jobbig period just nu, har hamnat i en ordenlig svacka, kämpar för att ta mig ur den och hoppas att jag snart mår bättre. Känns som det gjorde ibörjan igen, allt är svart och jag har svårt att finna någon livsglädje. Jag vill bara spola fram tiden tills allt känns bättre igen och tills vi lyckats ge Lucas ett syskon. Allt annat känns meningslöst just nu. Livet är hårt och orättvist och jag känner mig så bitter.

Fest

Har nyss kommit hem från festen. Beslöt mig för att fara dit men jag tog bilen, ville inte dricka någon alkohol med tanke på mitt labila tillstånd. Gick bra från början men efter middagen när alla började komma i form och alla skrattade och pratade kände jag mig så malplacerad. Kände mig så utanför och det kändes ansträngande att sitta och försöka le och småprata. Till slut brast det. Hann dock gå bort från alla människor innan. Kändes bra att åka hem. Min sambo stannade kvar, han ville komma med mig hem men jag tyckte inte det var någon mening med att han ska sitta hemma med mig och se mig må dåligt då han kan umgås med sina vänner och försöka glömma allt en liten stund. Bara för att jag har en sämre dag behöver ju inte han ha det. Ska åka och hämta honom senare ikväll. Pratade med en god vän, som bor nära, när jag kom hem och hon undrade om jag inte ville komma över till henne men det känns som att jag bara vill vara ensam och tycka synd om mig själv ikväll. Behöver det ibland.

Senaste tiden tycker jag att det har gått bra framåt för mig men det är klart att det ska komma några bakslag också. Det har ju varit en ganska påfrestande vecka med arbetsträning på både BB och förlossningen och nu blev det för mycket. Känns surt men det är så det är, det är något jag ska igenom och det måste få ta sin tid. Men jag hoppas ändå att det blir en bättre dag imorgon.

Dagens plus är att jag kan ha min förlovningsring igen. Har inte kunnat ha den sedan någon gång i höstas pga all vätska och viktuppgång.

Hemsk dag

Idag är en dålig dag. Allt känns meningslöst och bittert. Varför kan inte vi få ha det bra? Varför skulle just vi drabbas? Allt var så perfekt men så får det tydligen inte vara, man ska inte må för bra här i livet verkar det som. Tårarna vill bara rinna. Har ingen lust att arbetsträna och ingen lust med någonting över huvudtaget, vill bara lägga mig ner och sova bort några år men det får jag inte heller göra... Som sagt, allt är svart och negativt idag. Hoppas det blir bättre framåt kvällen, ska på inflyttningsfest då och jag vill inte förstöra festen. Mår jag så här vet jag inte om jag ska fara dit överhuvudtaget, vi får se hur det blir.

Kaos i huvudet

Jag har sovit hyfsat i natt, inte bra men bättre. Låg inte och vred mig hundra varv som jag brukar, blev kanske femtio istället. Jag somnade också lite fortare än jag gjort på sistone och jag tror också att jag sov djupare, kändes så när jag vaknade iaf, var mer utvilad. Kan dock int säga om det berodde på senapsfröna i örat eller något annat men jag fortsätter med fröna och hoppas på det bästa. Blir det bättre och bättre, ja då får jag nog tacka fröna och min kollega! :-)

Låg och funderade över arbetspasset innan jag somnade igår kväll. Kom fram till att en sak som gör det mentalt jobbigt är att jag har så svårt att koncentrera mig på det jag ska göra. Tankarna vandrar lätt iväg till annat och jag måste anstränga mig för att hålla fokus på rätt saker. Det är nog därför jag upplever mig som glömsk också, jag är disträ helt enkelt. Beror inte på att jag inte är intresserad av min omgivning men det är nog så att jag har mycket att bearbeta och då flyger tankarna lätt iväg. Har märkt att det händer när jag pratar med vänner också. Så ta inte illa upp om jag verkar vara någon annanstans i tankarna, det beor som sagt inte på att jag inte är intresserad av vad ni har att säga!

En annan irriterande sak jag märkt är att jag är mycket mindre stresstålig. Pratade med en bekant som också mist en nära anhörig för inte så länge sen och hon upplevde samma sak. Tålamodet sviktar och jag känner mig stressad mycket fortare än jag brukar. Det är säkert sammankopplat med mina koncentrationssvårigheter och det är troligen pga detta som jag kan brinna av på bagateller, som incidenten jag berättade om igår. Har jag fler än en sak/dag inplanerat blir jag också stressad, fast det egentligen inte är mycket. Det blir som en ond cirkel för jag blir även stressad av att bli stressad över det jag anser vara småsaker...  Som ni förstår är det smått kaotiskt i mitt lilla huvud periodvis.

Många har frågat om det inte skulle vara bra att jobba som sköterska ett tag innan jag ger mig in på barnmorskeuppgifter men jag tror inte att jag skulle klara av att ta hand om sjuka människor. Orkar inte stötta någon annan igenom en svår tid i deras liv just nu, känns som att det då är bättre att stötta någon genom en lycklig tid som på BB. Är ju oftast lyckliga människor det handlar om. Är fortfarande väldigt ambivalent när det gäller förlossningen men jag behöver ju inte bestämma mig nu, får fortsätta att känna efter.

Nog yrat nu. Nu ska jag sätta mig på balkongen och njuta av solen och en bra bok!

Dagens arbetspass

Dagens pass på BB gick bra. Det var lugnt på avdelningen så jag fick bekanta mig med de nya lokalerna lite. Hade ytterst lite kontakt med patienterna men tror det var bra för mig, skynda långsamt. Tror att det kommer att gå bra och som jag tidigare skrivit så har jag mkt förstående kollegor, blir det för jobbigt så är det ok att jag går undan en stund. Nästa pass blir på förlossningen på tisdag fm.

Ibland är det bra att jag har det jobb jag har. Fick tipset att låta någon kunnig sätta senapsfrön i örat på mig för att kunna sova bättre. Och jag hade tur för en av kollegorna som jobbade idag kunde det, så nu går jag omkring med senapsfrön i örat. Hoppas det fungerar.

Före jag for till jobbet var jag förbi stan en sväng. Skulle bl.a. hämta några foton som jag lämnat in för förstoring. När jag tittar på bilderna i bilen så ser jag att bilderna är olika storlekar och inte en enda av dem är den storlek jag beställt... suck. En bagatell egentligen men som jag tidigare skrivit kan småsaker få mig att brista. Och så blev det tyvärr idag. Jag blev arg som ett bi och det var inte långt till tårarna och jag tyckte det var så orättvist att jag skulle drabbas av detta missöde, trodde hela dagen skulle bli förstörd pga detta. Jag tänker helt irrationellt när det blir så, tänkte "räcker det inte med att jag förlorat min son, måste allt drabba mig". Tur att en vän ringde strax före jag skulle in till fotoaffären så jag hann lugna ner mig, annars kan det hända att expediten fått sig en utskällning och då skulle jag troligen mått dåligt över det. Men istället var jag lugn och riktigt trevlig, hade hunnit inse att det inte var så farligt ändå och att alla kan göra fel. Och allt ordnade ju sig till slut, får åka och hämta nya foton imorgon.

Imorgon ska jag inhandla mat och förhoppningsvis blir det en fisketur under kvällen om det blir bra väder.  Så härligt att vara ute och njuta och få tänka på annat.

Sömnsvårigheter

Har så svårt att somna på kvällarna. Spelar ingen roll att jag är dödstrött och går och lägger mig vid 21-tiden. Så fort jag lägger mig ner kommer tankarna. Inte alltid tankar om Lucas men ofta. De som känner mig vet att det inte är likt mig. Sömn har varit min bästa vän och jag brukar kunna somna stående, nästan i alla fall. Försöker ändå ta mig upp på mornarna men det resulterar bara i att jag blir tröttare och inte somnar jag för det på kvällarna. När jag väl somnat så sover jag men om jag av någon anledning vaknar till så ligger jag och grubblar igen. Har inte drömt några mardrömmar på länge nu så det är ju något positivt i alla fall. Hoppas det snart ger med sig då jag nu ska arbetsträna två dagar i veckan. Kommer ju inte att orka om jag inte kan sova ordentligt. Fast...om jag tänker efter kanske jag sover lika mycket som en "normal" människa, men jag är inte normal när det gäller sömn, jag måste sova mycket annars blir jag grinig, lättirriterad och går runt och gäspar hela dagen och får inget gjort. Sömntabletter vägrar jag att ta. Håll tummarna att min lätthet att somna snart återkommer!

Ska göra mitt första pass på BB i em. Först blir det lite utbildning om OAE (hörselscreening) och sedan jobb på avdelningen. Är nu sjukskriven juni månad och under den tiden ska jag arbetsträna två dagar i veckan. Sen får vi se, vi tar en månad i taget och det känns bra. Känns ju som att jag gjort enorma framsteg redan. Är otroligt stolt över att jag klarat av ca fyra timmar på förlossningen. Håll tummarna för att även min arbetsträning fortsätter att gå bra!  Ska försöka berätta hur det gick under kvällen.

Himmelens alla stjärnor

Fick denna fina dikt på mailen idag. Tack!

Sin mörka blåa rullgardin har himlen dragit ner.
Då blir det mörkt på jorden, och då ser man inget mer.
Men de små änglabarnen, de tända alla ljus.
Ingen går till vila där uti Guds stora hus.

I himlens blåa rullgardin de klippa fönster ut.
Där sitta de se'n allihop och leka glatt tittut.
De sätta ut i fönstren små klara himlabloss.
Det är alla stjärnor små, som lysa över oss.

Författare: Okänd

Graven

Glömde berätta att jag också for förbi graven och hälsade på Lucas. Så fint där med alla blommor vid gravarna och nu är det grönt och härligt runt dammen.

Lucas grav

Utsikten från graven mot dammen

Taget från bron över dammen

Taget från dammen mot Lucas grav

Denna ankfamilj simmade runt i dammen.

Ankmamman hade fullt sjå att hålla kolla på alla

sina duniga och söta ungar

Första passet på jobbet

Då var första arbetsträningspasset på jobbet avslutat. Gick över förväntan faktiskt. Var ganska förvirrad men det blir nog bättre så småningom. Det jobbigaste var att en patient jag skulle ta hand om tillsammans med en kollega låg i samma rum som jag födde Lucas i. Det gick inte, tårarna började rinna och min kollega fick gå in dit själv. Det här var i början av arbetspasset och jag trodde aldrig att det skulle gå. Men min kollega flyttade patienten till ett annat rum och då gick det bra. Har kunnat känna på gravidmagar och se nyfödda utan att bryta ihop. Får se hur jag reagerar den dagen jag är med på en förlossning, gruvar mig för det. Det var så mycket känslor inblandat när jag födde Lucas. Och det är jobbigt att börja gråta inför en massa människor, kända som okända.

Har tänkt lite på om det kanske vore klokt av mig att ta det lugnt med förlossningen och koncentrera mig på BB tills förlossningen får nya lokaler. Det är det som är fördelen med BB, alldeles nya och fina lokaler och inga minne därifrån. Kanske onödigt att utsätta mig för mer än nödvändigt och förlossningen flyttar ju i september. Samtidigt är det de svåra situationerna som får mig att bli starkare. Måste grubbla ett tag till och känna efter vad jag tror blir bäst för mig. Behöver ju inte besluta något just nu, nästa pass blir ju på BB.

Värmer otroligt mycket då mina kollegor säger att de saknat mig och att jag är mycket välkommen tillbaka. De har stor förståelse för min situation och idag märkte jag att jag har, och kommer att ha, ett stort stöd i dem i min väg tillbaka till jobbet. Utan deras stöd och omtanke skulle vägen tillbaka var så otroligt mycket svårare. Tack, alla underbara kollegor!