Lucas får en kusin

Som jag tidigare nämnt skulle jag och min syster få barn med några veckors mellanrum. Vi hade alla sett fram emot att de två kusinerna skulle vara jämngamla och vi undrade ju förstås hur nära det skulle bli. Tänk om de skulle födas samma dag! På några få sekunder slogs allt detta underbara och roliga i spillror.

Den 10:e april, nästan två veckor efter att Lucas fötts, fick han en liten kusin. Min syster fick också en son. När vi fick det samtalet brast vi ut i gråt. Vi var lättade över att allt gått bra men vi kände också en stor sorg. En sorg över det vi själva gått miste om. Det kändes jobbigt att hon också fått en liten kille. Varje gång vi ser honom kommer vi att bli påminda om Lucas. Jag kände också en stor sorg över att jag inte kunde glädja mig över att min syster fått ett barn. Jag minns när hon fick sin dotter, hur jag hoppade upp och ner och hur glad jag var. Jag kunde inte känna några sådana känslor denna gång och det var så jobbigt. Det var så hemskt att inte kunna känna glädje för deras skull. Hur hemsk och egoistisk kan man vara? Följande dag fick vi se bilder på honom. Han liknade inte alls Lucas och då kändes det bättre.

Min syster och hela hennes familj kom hit under begravningen av Lucas. Då fick vi se det lilla livet och det var så skönt att verkligen se att han inte alls liknade Lucas. Det var inte alls så jobbigt att hålla honom som jag trott. Jag fick faktiskt känslor för det lilla pyret, det är ju trots allt min systerson. Fast ibland kände jag stygn av avundsjuka, samma som när det gäller alla småbarn och gravida kvinnor. Det skulle ha varit min egen son jag håller i famnen. Varför får inte vi har vår lille Lucas hos oss?

Jag kommer nog alltid att ha en speciell relation till min systerson, jag måste bara försöka vända det till något positivt. Det kommer att vara jobbigt i början men med tiden borde det bli lättare, jag hoppas det iallafall.