Insikt

Är nyss hemkommen från en vän, hon bjöd på lunch. Imorgon ska jag luncha på stan med en kollega. Skönt att komma hemifrån en stund varje dag, behöver lite luftombyte. Har även tagit upp mina promenader igen, ryggen verkar hålla. Känner att kroppen mår bra av allt stretchande och den lätta träningen. Måste fungera nu, vill att kroppen ska bli stark snabbt med tanke på våra planer att skaffa ett syskon inom snar framtid.

Tror att de senaste dagarna varit jobbigare då  jag sakta börjar inse vad som hänt och vidden av det hela. Jag börjar förstå att vi faktiskt förlorat vårt barn och oavsett vad jag gör kommer han fortfarande att vara död. Vi måste leva ett helt liv utan honom, ett helt liv utan vår son och med all sorg och saknad. Vet inte hur många kvällar jag bett att få vakna upp följande dag och inse att detta bara varit en hemsk mardröm. Men varje morgon vaknar jag med en känsla av att något fruktansvärt har hänt och så inser jag att vår son är död och begraven och aldrig mer kommer tillbaka till oss. Tårarna rinner när jag undrar hur vi ska klara av att leva ett helt liv, en evighet, utan vår son, utan vårt älskade barn. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Att föda barn är en bagatell och jag skulle gladeligen göra om det varje dag, varje minut och varje sekund bara det skulle ge oss vår son tillbaka. Jag förstår ju att vi på något sätt kommer att klara av det men hur det ska gå till, det vet jag inte. Jag längtar till den dagen då jag är gammal och har gjort mitt här på jorden för då hoppas jag att jag får se min älskade son igen och kanske också får svar på alla min frågor. Tills dess hoppas jag att alla änglar tar väl hand om vår älskade lilla ängel.