Berg- och dalbana

Idag var jag till jobbet för första gången. Var lite spänd före, visste ju inte hur jag skulle reagera. Jag och min kollega, som förlöste mig, träffades först i centralhallen och sedan gick vi tillsammans till BB och förlossningen. Samtidigt som det var skönt att träffa arbetskamraterna igen var det också känslofyllt. Att dessutom göra det på den plats där vår lille son föddes gjorde det inte lättare. Men det kändes helt ok att sitta och prata med dom. Jag har ju så fina kollegor. Det blev tårar men också skratt. Och att jag dessutom hade stöd av kollegan som förlöste mig var bra, bara det att jag kände att hon fanns vid min sida gjorde det lättare.

Vi gick också in till det rum där jag födde Lucas. Då kom tårarna. Sist jag var i det rummet fick jag hålla min son, nu finns han i mitt hjärta istället. Jag inser att det kommer att vara en jobbig väg tillbaka men det ska gå bara jag får ta det i min egen takt.

Igår började min sambo jobba. Det var en jobbig dag för mig, jag grät mycket. Vet inte om det berodde på att jag var ensam eller om det bara var en "sådan" dag. Kände att jag var tvungen att ta mig ut och for då till graven. Letade efter en fin ängel att lägga vid graven men hittade ingen. Köpte två hjärtan istället. Tände också ljus i lyktorna. Längtar till sommaren, det kommer att vara så fint där då.

I övrigt är mitt liv fortfarande som en berg- och dalbana i kombination med fritt fall. Dalarna är djupa och topparna når inte riktigt upp. Uppför går det trögt och långsamt men ner går det med en rasande fart och utan förvarning. Känns som att jag är väldigt labil fortfarande och jag vet aldrig vad som får mig att "rasa ner". Jämfört med första veckorna har jag gjort stora framsteg men det är en lång väg kvar. De tankar jag tycker är jobbigast och som kommer ofta är hur orättvist jag tycker allt är. Finns så många som missköter sig och inte bryr sig om sina barn. Det är inte så att jag missunnar någon annan att få barn och jag önskar definitivt inte att andra ska drabbas av detta fruktansvärda men jag tycker ändå att allt är så orättvist. Varför Lucas och varför vi? Vad har han/vi gjort för ont?


                                       Sov Gott vår älskade son

Utsikten över dammen från graven sett