"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




lördag 8 maj 2010

Bloggens syfte

Några bekanta sedan lång tid tillbaka har hört av sig efter att de läst bloggen. De undrar om det känns konstigt för mig att de hör av sig trots att vi inte haft någon större kontakt på flera år. Trots att de inte varit säkra på hur jag skulle reagera har de vågat ta kontakt och det tycker jag är bra.

Anledningen till att jag började blogga är först och främst ett sätt för mig att skriva ner mina tankar och känslor. Jag tror det kan hjälpa mig i mitt sorgearbete. Men bloggen är också ett sätt att förmedla hur vårt liv ser ut just nu till nära och kära och bekanta, oavsett om vi haft mycket eller lite kontakt senaste åren. Jag tror det är viktigt att alla ni runt oss vet hur vi tänker och känner och även förstår att det inte alls känns jobbigt för oss att ni tar kontakt. Tvärtom känns det bra att veta att det är många som tänker på oss och som känner med oss, att vi inte är ensamma i vår sorg och våra försök att återgå till en "normal" vardag igen. Är även många som hört av sig som hoppas och håller tummarna för att vi ska lyckas ge Lucas ett syskon inom snar framtid, det värmer. Alla kommentarer ger oss styrka att fortsätta, så var inte rädda för att ta kontakt. Tror också att alla som läser kan hjälpa oss i sorgen genom att komma med åsikter och synpunkter. Genom att "tvingas" tänka vidare och i andra banor bearbetar man sorgen. Det är värre att stänga ute allt och inte tänka, trots att det kan kännas som den lättaste vägen just nu.

Kanske kan jag också nå ut till andra som drabbats och förhoppningsvis kan bloggen hjälpa dom på något sätt. Jag vet ju att jag själv har letat och läst bloggar som är skrivna av andra änglaföräldrar. När jag känner mig tillräckligt stark kommer jag att, på ett eller annat sätt, jobba för att andra som drabbats ska få ett lika bra bemötande och omhändertagande som vi fått och stödja forskning inom detta område, IUFD (intrauterin fosterdöd). Ni som känner att ni också vill stödja forskning kring IUFD kan besöka spädbarnsfonden.

Jag kommer att fortsätta skriva här så länge jag känner att jag/vi får något ut av det.

7 kommentarer:

  1. Jag har tänkt lite samma sak. Vi har inte umgåtts sedan du började jobba på en annan avd, utan mest hörts av på fb lite sporadiskt och då känns det lite dumt att man hörs av först när något sånt här händer. Samtidigt känns det som att är det någon gång man verkligen ska höra av sig är det när någon har det svårt. Inte bara i den akuta fasen utan även sedan med jämna mellanrum. I slutänden är det ju du och Jimmie som bestämmer hur mycket och hur många ni vill släppa in i er sorg. Kram! Malin.

    SvaraRadera
  2. Hej kusin! Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva till dig, men det gör jag inte riktigt nu heller. Men jag hoppas att ni tar er igenom detta, och att ni förhoppningsvis mår bättre inom en kort framtid. Jag skänker er några tankar varje dag, och hoppas att ni klarar er bra. Kram / Fredrik

    SvaraRadera
  3. Ulrika Lindberg8 maj 2010 kl. 17:33

    Hej Ann-Louise! Jag är så ledsen för er skull. Jag vill skriva att jag tror att du kommer att bli en fantastisk barnmorska. Att det kommer att bli svårt förstår jag, men du kommer att bli stärkt och kunna jobba med ännu större empati än tidigare.
    Tänker ofta på dig och din son...Hoppas du får en bra sommar med hopp om framtiden.
    Kramar från Ulrika Östersund (bm. kursare)

    SvaraRadera
  4. Isabell Galila8 maj 2010 kl. 18:30

    Hej , jag hittade din blogg genom facebook. Jag tycker att det är starkt av dig att du skriver så som du gör om det som hänt, det hjälper dig garanterat att bearbeta det - det är ju jätteviktigt !
    Du skriver så otroligt beskrivande o fint, du är så himla duktig på att uttrycka dig o få fram dina känslor. Tänker på dig gör jag ofta, hoppas att sorgen lättar lite dag för dag.....
    Många kramar /Isabell Galila

    SvaraRadera
  5. Vi har inte heller haft så mycket kontakt sedan jag flyttade men du har ändå följt oss via bloggen.

    Jag har alltid tyckt att du var en duktig ssk men jag kan tänka mig att du är en helt underbar barnmorska! Som någon annan skrev så kommer du säkert att stärkas av detta i din yrkesroll även om det inte kanske känns så nu.

    Jag tänker på er och eran fina son ofta och håller alla tummar och tår att ni kan ge Lucas ett syskon snart. Stor kram!

    SvaraRadera
  6. Jag vill bara beklaga sorgen och ge er en stor kram.
    Det är starkt av dig att orka skriva.
    Satt här en dag och tänkte på tiden, när jag jobbade i Umeå (sommarjobb)
    Med vänliga hälsningar Eva-Maria

    SvaraRadera
  7. Tänker på er i denna svåra stund. Så starkt av dig att orka skriva. Bilden på er är så fin, ta hand om dig. Varma kramar Marie Forsström

    SvaraRadera