Mera oro...

Sedan vi miste Lucas har jag blivit så otroligt orolig att jag ska mista ytterligare någon nära. Är till och med nojig när min sambo åker till och från jobbet ibland. Jag tror att jag levt i villfarelsen "det händer inte mig" tidigare, inte så att jag varit våghalsig eller inte brytt mig om mina nära och kära men jag har aldrig tänkt tanken att något sådant här skulle kunna drabba oss. Nu har jag fått ett abrupt uppvaknande och inser att man aldrig har några garantier. Det finns ingen rättvisa i världen och de som drabbats en gång har en tendens att drabbas igen. I den perfekta världen borde vi och alla andra drabbade aldrig uppleva några hemskheter igen, få en stor och lycklig familj, vinna miljoner på lotto, hitta drömhuset och leva lyckliga i alla våra dar. Tyvärr funkar det inte så. Imorgon kan jag vakna upp och inse att min värld slagits i spillror igen.

Det är konstigt hur ens egen värld stannar upp när man drabbas av något hemskt, man lever liksom i en bubbla. Ännu konstigare är det att världen fortsätter som om inget hade hänt. En konstig känsla att alla kan fortsätta sin vardag när ens eget liv är krossat, förstört. Man tror att man aldrig mer kommer att kunna fungera normalt och fortsätta med livet, bara sitta hemma och gråta och känna den oerhörda smärtan. Men sen en dag inser man att man faktiskt kan fungera. Jag kliver upp varje dag, klär på mig, äter, tränar, träffar vänner och jag har till och med tagit mig till jobbet några gånger. Jag har gjort enorma framsteg. Nu är det sällan jag glömmer bort att äta. Att få de mest grundläggande att fungera är en kamp i början, nu börjar de basal sakerna flyta på. Nu måste jag kämpa för att minnas den där enda saken jag skulle göra idag. Tur det finns penna och papper, annars skulle nog mina vänner lessna då jag aldrig skulle dyka upp på avtalade tider. Jag känner mig som tjejen (spelas av Drew Barrymore) i filmen "50 first dates", där hon vaknar upp varje dag och inte minns det som hänt efter olyckan. En stor skillnad är att jag minns "olyckan" alltför väl, bara svårt att minnas vad jag gjort och vad jag ska göra dagarna efter.

Ta hand om er och era nära, livet är skört!