En dag på jobbet

Idag har jag varit en sväng på jobbet och hälsat på. Kanske inte bästa dagen med tanke på att flytt till nya huset pågick för fullt för BB:s del. Förlossningen var det lugnare på. Var också en sväng och tittade på de nya lokalerna med en kollega. Blir riktigt fräscha utrymmen.

Gick ganska bra att besöka jobbet tycker jag. Blir nog lättare att vistas i de nya lokalerna, har ju inga minnen därifrån. Förlossningen får dock vänta till december innan det blir renoverat. Skulle önska att det skedde snabbare så att jag inte skulle behöva jobba i samma lokaler där jag födde Lucas. Är så starka känslor det handlar om. Känns omänskligt att behöva jobba på samma ställe där vi fick det hemska beskedet och där jag födde mitt döda barn. Känns surrealistiskt alltihopa.

Ibland känns det fortfarande som att jag bara drömmer eller att allt bara är på låtsas. När jag tittar runt mig och ser alla deltagande blickar så undrar jag ibland varför alla ser så ledsna ut. Det kan ju inte vara JAG/VI som drabbats av det hemska. Undrar också om jag är helt känslokall ibland då människor runt mig gråter och jag inte fäller en enda tår. Ska jag också gråta då mina vänner och bekanta gråter? Det är ju ändå jag som drabbats men det känns som att jag gråter och har gråtit så mycket att det ibland inte finns några tårar kvar.

En vän sa att fast jag ler så syns det i mina ögon att jag drabbats av en stor sorg. Det sägs att ögonen är själens spegel. Undra om det alltid kommer att synas, att mina ögon alltid kommer att vara sorgsna trots att jag ler och skrattar? En sån här sorg är ju livslång, den kommer bara att ändra karaktär med tiden. Ett helt liv med vetskapen om att vår son är död. För stort för att förstå och obegripbart, vet inte om jag vill förstå heller...