Skuldkänslor

Trots att jag vet att jag inte kunde har gjort något annorlunda under graviditeten har jag ändå stundvis lite skuldkänslor. Det var i min mage Lucas låg och något var ju fel, annars skulle han inte fått hjärnblödningen. Troligen får vi aldrig veta varför han fick den, inga provsvar har kunnat förklara varför än, men vi väntar fortfarande på några resultat från patologen. Allt tyder på att det var en "medfödd" svaghet i blodkärlen vilket jag inte kunnat ändra på vad jag än skulle ha gjort. Jag vet ju intellektuellt sätt att jag gjort allt rätt. Jag slutade snusa 3 månader före vi började försöka bli gravida, jag har inte druckit alkohol, jag dricker inte kaffe eller te så stora mängder koffein har jag inte fått i mig, jag har undvikit viss fisk och ost osv. Det enda jag skulle velat ändra på var mängden träning men det var så gott som omöjligt pga foglossning. Jag kämpade för att kunna jobba tills jag fick havandeskapspenning. Mina lediga dagar gick åt till att återhämta mig så gott det gick för att kunna jobba. Ofta hade jag mer ont de dagar jag var ledig pga stor belastning under jobbet. Nu jobbar jag desto hårdare med att bygga upp kroppen igen inför en ny graviditet men jag är noga med att lyssna på kroppen. Jag vill ju inte skada kroppen.

Trots min kunskap om att jag gjort allt rätt kommer ändå dessa elaka tankar smygande ibland. Tror ändå att jag varit mer förskonad från skuldkänslor än andra i liknande situationer, pga mitt yrke. Men det är ändå jobbigt att känna att jag inte kunde ge Lucas en trygg tillvaro och skydda honom från allt ont i min mage. Förhoppningsvis försvinner dessa tankar så småningom.

För några dagar sedan ringde spädbarnsfondens kontaktperson i Västerbotten och pratade med mig. Hon och hennes man miste deras dotter i magen för 3 år sedan och nu är hon kontaktperson för oss som nyligen mist våra barn. Det ger mig hopp om att kunna leva ett någorlunda normalt liv igen. Även hoppet om att kunna hjälpa andra i samma situation på ett eller annat sätt i framtiden blir större. Också skönt att få prata med någon som varit med om samma sak och höra hur hon/de reagerat och hanterat situationen. Den 7:e juni ska vi på samtalsträff med andra par som också förlorat ett barn i magen eller efter förlossningen. Jag ser fram emot att höra andras berättelser även om jag tror det blir en jobbig kväll. Samtidigt som jag önskar att ingen annan behövde uppleva det vi gör nu så är det ändå skönt att det finns andra i samma situation. Motstridiga känslor men det känns som att hela mitt liv består av motstridiga känslor just nu. Kanske det är så det måste få vara ett tag framöver.