De första dagarna i Finland hos min familj gick bra. Har fortfarande mycket ont i munnen och mycket energi har gått åt till det. Vi har haft kanonfint väder och njutit av det. Har kunnat släppa tankarna på allt det hemska stundvis, tills gårdagen. Det var en jobbig dag.
Igår var det dop. Det var min systerson som döptes. Med på dopet var två andra bebisar som bara var några veckor gamla. Hade försökt förbereda mig på att det skulle vara tufft men det var tuffare än jag trodde. I slutet av dopet var jag tvungen att gå ut ur kyrkan. Tårarna rann nerför mina kinder och allt jag kunde tänka var att det var ett barn för lite med på dopet och att det var ju det här vi skulle göra med vår Lucas. Inte en begravning. På dopkaffet var det jobbigt att se hur alla gick omkring med sina små och tog hand om dem. Det var ju det vi också skulle få göra. Återigen snurrade huvudet av frågor. Varför vi? Vad har vi/Lucas gjort för att förtjäna detta grymma öde? Hur ska man någonsin kunna leva ett normalt liv och kunna vara riktigt glad igen?
Nu kan jag fungera "normalt" och göra saker jag måste göra men jag tror inte att jag varit riktigt glad en enda gång sedan vi fick beskedet. Jag kan le och skratta men det är något som saknas för att jag ska kunna känna äkta glädje. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag kan säga att jag känt äkta glädje igen? Jag har också märkt att jag glömmer bort saker på två sekunder. Jag måste alltid skriva upp möten och saker jag ska göra annars har jag garanterat glömt bort det. Visst har mitt minne sviktat under graviditeten också men nu jag kan t.o.m. glömma att äta och de som känner mig vet att jag är ett litet matvrak i vanliga fall. Önskar att det gick att spola fram tiden tills det gör mindre ont. Vet ju att det kommer att göra mindre ont med tiden men ibland känns det inte som det.
Produkter att testa
12 år sedan
Hej Ann-Louise! Du har det jättetungt just nu, det är jag säker på att alla också på dopet förstod. Starkt av dej och er att delta trots omständigheterna. Jag känner med dej så det tar sjukt i hela kroppen, kan bara alltför väl föreställa mej vad ni går igenom. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en människa. Jag tror inte det finns nån mening i det, det är bara otur. Varken lycka eller motgångar delas ju lika här i världen! Själv har man ju också tänkt, att hur överlever man att förlora ett barn. Men man har inget val. Å man blir aldrig mera densamme, en så stor sorg sätter spår i själen - o tur är väl det. För inte vill man ju glömma heller, något så stort måste ju sätta sina spår!! Min farmor förlorade två barn, ena var ett halvt år och den andra 9 år, och hon sa alltid, att sorgen är den samma, man har bara fler minnen ju äldre barn som dör. Men ville bara säga dej, att jag tänker på dej o er o Lucas varje dag. Vi glömmer ju honom aldrig!! Jag e så jätteledsen för er skull och för att Lucas inte fick leva.
SvaraRaderaHälsningar, Teresa