"Den där tjejen som förlorade sitt barn"

Känns ibland som att jag går runt och är pestsmittad. Har full förståelse för att det är svårt att veta vad man ska säga till mig. Men man behöver inte säga så mycket, det räcker med "jag beklagar", "det finns inga ord" eller dylikt. Mer behövs inte. Men det jag har svårt att förstå är att folk inte vågar titta på mig, undviker mig eller pratar med personen bredvid mig och ignorerar mig. Jag är fortfarande jag. Blir inte lättare att hantera sorgen om jag dessutom ska behöva bearbeta allt konstigt beteende. Jag tror inte att det handlar om mig, utan om personernas egen rädsla men det är fortfarande jobbigt. Känns som att jag inte är Ann-Louise längre, jag är "den där tjejen vars barn dog". Hur länge ska jag behöva gå runt med den stämpeln på mig? Att jag förlorat mitt barn går ju inte att göra ogjort, men hur länge kommer det att påverka folks beteende runt mig? Det är tur att de flesta vågar prata med mig i alla fall och jag är så tacksam över våra nära och kära och våra vänner som stöttar oss i vår sorg! Utan er vore det omöjligt att gå vidare. Så fortsätt att lyssna, prata, dra ut oss osv. Vi behöver det trots att vi är dåliga på att höra av oss själva, vi kommer att bli bättre på det med tiden.

Fiskepremiär

Så skööönt, nu är det inte morsdag i Finland eller Sverige på ett helt år. Kommer säkert att kunna uppskatta denna dag i framtiden men nu har det varit en plåga att genomlida två morsdagar inom loppet av tre veckor. Att se/höra hur alla firar morsdag gör att tankarna vandrar och jag undrar hur denna dag hade varit om Lucas fått leva och det är det som gör det så tungt. Troligen hade det varit världens bästa dag då, min första morsdag.

Har tillbringat större delen av dagen i Mjösjön, var fiskepremiär där idag. Bra att ha annat att tänka på. Blidde ingen fisk, både jag och min vän hade hugg men ingen som vi lyckades ta iland. Men det var skönt att vara ute ändå, fick riktigt fint väder under kvällen.

Kommande vecka är riktigt fullplanerad med arbetsträning tisdag och torsdag, psykologbesök, naprapatbesök och lunch/middag med kollegor. Nu känns det som att det är för mycket planer så vi får se om jag måste ställa in något. Vill inte att saker ska kännas som måsten och att jag ska må dåligt, tror det är viktigt att lyssna på kropp och själ nu så allt inte blir värre än det är. Egentligen är det inte så mycket planer när jag tänker efter, men för mig känns det enormt mycket just nu. Har svårt att kunna göra mer än en liten sak per dag. Har jag handling inplanerat en dag så räcker det för den dagen, blir för mycket annars... så fungerar jag verkligen inte i normala fall. Men, som sagt, viktigt att lyssna på kroppen nu. Vi får se hur det blir.

Vart är världen på väg?

Skojar ni med mig????

2-åring röker 40 cigaretter om dagen

Tror knappast att det är barnet själv som är orsaken till detta.
Känns bittert och jag blir så arg och ledsen och jag vet inte vad...

Tiden

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Författare: Alf Henriksson

Sorg och minnen

Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.

Det finns ingen ros så vacker
som minnen av dig

Författare: Maud Larsson

*2010-03-28 kl 08.27+

Idag är det två månader sedan vår lilla ängel föddes och nio veckor sedan vi fick det värsta besked man kan få som gravid. Saknaden är så otroligt stor, finns inga ord som kan omfatta det vi känner. Men mitt i allt elände börjar ändå hoppet glimta fram, ett hopp om att kunna gå vidare med livet men med en stor förändring, sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där. Lucas kommer alltid att finnas i våra hjärtan och han kommer alltid att vara det barn vi saknar så innerligt.Vi kommer för alltid att vara en änglafamilj och för alltid kommer den viktigaste människan att saknas då vi firar hans födelsedag.

Saknar dig så oändligt mycket, min älskade unge

De små änglarna i himmelen

"Vid himmelens grind, där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval på din kind.

Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.

I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små."
 
Författare: Okänd


 
Om du ändå inte vore en liten ängel, vår älskade son!
Men jag hoppas och vill tro att du har det bra där du nu är.

Lite av varje

Var en sväng till jobbet idag igen. Gick bra. Går bättre och bättre för varje gång. Ska börja arbetsträna nästa vecka. Tisdag på förlossningen och torsdag på BB. Håll tummarna för att det går bra och jag slipper bryta ihop på jobbet. Kan bryta ihop när jag kommer hem istället om det blir jobbigt. Haft en bättre dag hittills och det känns som det finns hopp om att kunna återvända till arbetslivet i sakta mak. Inte totalt mörker idag. Vet att jag har många hinder framför mig men bara känslan av att det kommer att gå är underbar. Det känns lite jobbigare med förlossningen, var så starka känslor inblandat under Lucas födelse. Men det ska väl gå det med, tar kanske lite längre tid bara. 

Igår var jag en sväng till graven. Äntligen har Lucas fått en egen rabatt och det är sått gräs runt. Kommer att bli så fint när det är grönt och stenen är på plats. En kille från WiLA stenhuggeri ringde igår och berättade att stenen blivit godkänd från kyrkogårdens sida så nu är det bara att påbörja arbetet för huggeriet! Tänk att man kan längta så mycket efter en gravsten. Konstigt liv jag har nu.

Mera oro...

Sedan vi miste Lucas har jag blivit så otroligt orolig att jag ska mista ytterligare någon nära. Är till och med nojig när min sambo åker till och från jobbet ibland. Jag tror att jag levt i villfarelsen "det händer inte mig" tidigare, inte så att jag varit våghalsig eller inte brytt mig om mina nära och kära men jag har aldrig tänkt tanken att något sådant här skulle kunna drabba oss. Nu har jag fått ett abrupt uppvaknande och inser att man aldrig har några garantier. Det finns ingen rättvisa i världen och de som drabbats en gång har en tendens att drabbas igen. I den perfekta världen borde vi och alla andra drabbade aldrig uppleva några hemskheter igen, få en stor och lycklig familj, vinna miljoner på lotto, hitta drömhuset och leva lyckliga i alla våra dar. Tyvärr funkar det inte så. Imorgon kan jag vakna upp och inse att min värld slagits i spillror igen.

Det är konstigt hur ens egen värld stannar upp när man drabbas av något hemskt, man lever liksom i en bubbla. Ännu konstigare är det att världen fortsätter som om inget hade hänt. En konstig känsla att alla kan fortsätta sin vardag när ens eget liv är krossat, förstört. Man tror att man aldrig mer kommer att kunna fungera normalt och fortsätta med livet, bara sitta hemma och gråta och känna den oerhörda smärtan. Men sen en dag inser man att man faktiskt kan fungera. Jag kliver upp varje dag, klär på mig, äter, tränar, träffar vänner och jag har till och med tagit mig till jobbet några gånger. Jag har gjort enorma framsteg. Nu är det sällan jag glömmer bort att äta. Att få de mest grundläggande att fungera är en kamp i början, nu börjar de basal sakerna flyta på. Nu måste jag kämpa för att minnas den där enda saken jag skulle göra idag. Tur det finns penna och papper, annars skulle nog mina vänner lessna då jag aldrig skulle dyka upp på avtalade tider. Jag känner mig som tjejen (spelas av Drew Barrymore) i filmen "50 first dates", där hon vaknar upp varje dag och inte minns det som hänt efter olyckan. En stor skillnad är att jag minns "olyckan" alltför väl, bara svårt att minnas vad jag gjort och vad jag ska göra dagarna efter.

Ta hand om er och era nära, livet är skört!

Vår lille son

Nu ska jag för dig berätta
om vår lille son, en söt liten kille.
Han låg i min mage och levde bus
och skulle snart komma ut i vårt hus.
Men så hände det hemska vi ej ville tro,
han skulle aldrig hos oss bo.
Hans hjärta det fina och lilla
blev plötsligt alldeles stilla

Han blev en ängel innan han kom ut
och möte blev till avsked i samma minut.
Vi såg honom ligga i sängen så sött
och ansiktet mitt blev alldeles blött
av tårar som trillade ner för min kind
för vår son hade gått genom himmelens grind.
Vi fick ej livet med honom dela
ej visa och lära honom det hela.

Vid mötet med honom kunde jag ej se mig mätt
för vackrare bebis hade jag aldrig sett.
Hans ansikte var så sött och
kort och ljust var hans hår
han hade tio gulliga fingrar och tio tår.
Men vi fick aldrig se när han skrattar och ler
och kommer aldrig att se honom på jorden mer.
Men trots allt så lever han kvar
för inuti våra hjärtan vi honom nu har.

Författare: Okänd

Oro

Kan knappt vänta tills jag är gravid igen, vill spola fram tiden tills Lucas fått ett syskon. Samtidigt som jag inte vill något annat så är jag också livrädd. Tänk om det händer igen! Kan man klara av att förlora två barn? Försöker tänka att oddsen att det skulle hända en gång till är minimal men samtidigt så är risken densamma för oss som för någon annan. Och vi hade faktiskt oturen med oss med Lucas, vad är det som säger att det inte ska hända igen. Jag vet att hjärnblödning hos en bebis i magen är extremt ovanligt men något annat kan ju hända. Man har aldrig några garantier och jag kommer nog inte att kunna andas ut förrän jag har barnet i min famn. Jag hoppas att jag ska kunna njuta av graviditeten när den väl kommer och jag kommer att jobba för att kunna göra det men jag blir inte heller förvånad om jag kommer att vara orolig titt som tätt. Tur att det finns möjlighet till tätare kontroller via specialist mödravården. Önskar bara att någon kunde garantera att det kommer att går bra men tyvärr funkar livet inte så! Har sett alltför många exempel på familjer som drabbas av allt möjligt och omöjligt. Hoppas det inte blir så för oss.

En dag på jobbet

Idag har jag varit en sväng på jobbet och hälsat på. Kanske inte bästa dagen med tanke på att flytt till nya huset pågick för fullt för BB:s del. Förlossningen var det lugnare på. Var också en sväng och tittade på de nya lokalerna med en kollega. Blir riktigt fräscha utrymmen.

Gick ganska bra att besöka jobbet tycker jag. Blir nog lättare att vistas i de nya lokalerna, har ju inga minnen därifrån. Förlossningen får dock vänta till december innan det blir renoverat. Skulle önska att det skedde snabbare så att jag inte skulle behöva jobba i samma lokaler där jag födde Lucas. Är så starka känslor det handlar om. Känns omänskligt att behöva jobba på samma ställe där vi fick det hemska beskedet och där jag födde mitt döda barn. Känns surrealistiskt alltihopa.

Ibland känns det fortfarande som att jag bara drömmer eller att allt bara är på låtsas. När jag tittar runt mig och ser alla deltagande blickar så undrar jag ibland varför alla ser så ledsna ut. Det kan ju inte vara JAG/VI som drabbats av det hemska. Undrar också om jag är helt känslokall ibland då människor runt mig gråter och jag inte fäller en enda tår. Ska jag också gråta då mina vänner och bekanta gråter? Det är ju ändå jag som drabbats men det känns som att jag gråter och har gråtit så mycket att det ibland inte finns några tårar kvar.

En vän sa att fast jag ler så syns det i mina ögon att jag drabbats av en stor sorg. Det sägs att ögonen är själens spegel. Undra om det alltid kommer att synas, att mina ögon alltid kommer att vara sorgsna trots att jag ler och skrattar? En sån här sorg är ju livslång, den kommer bara att ändra karaktär med tiden. Ett helt liv med vetskapen om att vår son är död. För stort för att förstå och obegripbart, vet inte om jag vill förstå heller...

Saknar dig så oerhört mycket

Dina små fötter fick inte göra några avtryck
i den här världen men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp och mitt hjärta ropar efter dig tills det slutar slå

Text: Okänd

Åtta veckor av sorg och saknad

Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
i min dröm

Text: Åsa Jinder

Saknar dig älskade son

I morgon...

... är det 8 veckor sedan Lucas föddes. Det är en konstig sorgeprocess att gå igenom. Samtidigt som jag saknar att ha honom i magen otroligt mycket så tycker jag det är oerhört sorgligt att inte fått lära känna honom mer, utanför magen. Jag vet att han var livlig i magen och envis men det är allt jag vet om hans personlighet. Skulle så vilja lärt känna honom utanför magen, se hans ögon och ta hand om honom. Det är dubbel sorg på något sätt, att förlora någon och dessutom sörja att man inte fick lära känna honom bättre. I början trodde jag att det var bättre att det hände i magen och inte efter några dagar eller veckor. Kanske det är det på ett sätt men samtidigt inte. Trodde inte det kunde vara en så stor sorg att inte fått lära känna någon. Jag skulle så gärna vilja se hans ögon och höra hans röst. Men det kommer jag aldrig att få göra. Vår älskade, älskade och efterlängtade son.
Varför?

Snart är blomrabatten vid graven färdig!

Kom nyss hem från graven. De håller på att göra blomrabatter på nya gravar nu så troligen har Lucas fått en egen rabatt i början av nästa vecka! :-) Gick fortare än jag trodde! Bara gravstenen som fattas då, men det tar nog ett bra tag innan den kommer.

    Nya blommor vid graven

                                         Grönt och fint vid dammen

 

Orättvisa!!

Jag blir så arg och ledsen på samma gång när jag hör sånt här: Bebis övergiven mitt på vägen.
För sådana människor går det bra att få barn medan andra som verkligen vill ha barn och som skulle överösa barnet med kärlek, de går det inte bra för (både ofrivilligt barnlösa och andra i samma situation som oss). Finns verkligen ingen rättvisa i livet!!
Att barnet inte omhändertogs genast efter en sådan incidens är en gåta, men det är en annan diskussion.

Mitt hjärta blöder när jag tänker på alla dessa barn som far illa.

Skuldkänslor

Trots att jag vet att jag inte kunde har gjort något annorlunda under graviditeten har jag ändå stundvis lite skuldkänslor. Det var i min mage Lucas låg och något var ju fel, annars skulle han inte fått hjärnblödningen. Troligen får vi aldrig veta varför han fick den, inga provsvar har kunnat förklara varför än, men vi väntar fortfarande på några resultat från patologen. Allt tyder på att det var en "medfödd" svaghet i blodkärlen vilket jag inte kunnat ändra på vad jag än skulle ha gjort. Jag vet ju intellektuellt sätt att jag gjort allt rätt. Jag slutade snusa 3 månader före vi började försöka bli gravida, jag har inte druckit alkohol, jag dricker inte kaffe eller te så stora mängder koffein har jag inte fått i mig, jag har undvikit viss fisk och ost osv. Det enda jag skulle velat ändra på var mängden träning men det var så gott som omöjligt pga foglossning. Jag kämpade för att kunna jobba tills jag fick havandeskapspenning. Mina lediga dagar gick åt till att återhämta mig så gott det gick för att kunna jobba. Ofta hade jag mer ont de dagar jag var ledig pga stor belastning under jobbet. Nu jobbar jag desto hårdare med att bygga upp kroppen igen inför en ny graviditet men jag är noga med att lyssna på kroppen. Jag vill ju inte skada kroppen.

Trots min kunskap om att jag gjort allt rätt kommer ändå dessa elaka tankar smygande ibland. Tror ändå att jag varit mer förskonad från skuldkänslor än andra i liknande situationer, pga mitt yrke. Men det är ändå jobbigt att känna att jag inte kunde ge Lucas en trygg tillvaro och skydda honom från allt ont i min mage. Förhoppningsvis försvinner dessa tankar så småningom.

För några dagar sedan ringde spädbarnsfondens kontaktperson i Västerbotten och pratade med mig. Hon och hennes man miste deras dotter i magen för 3 år sedan och nu är hon kontaktperson för oss som nyligen mist våra barn. Det ger mig hopp om att kunna leva ett någorlunda normalt liv igen. Även hoppet om att kunna hjälpa andra i samma situation på ett eller annat sätt i framtiden blir större. Också skönt att få prata med någon som varit med om samma sak och höra hur hon/de reagerat och hanterat situationen. Den 7:e juni ska vi på samtalsträff med andra par som också förlorat ett barn i magen eller efter förlossningen. Jag ser fram emot att höra andras berättelser även om jag tror det blir en jobbig kväll. Samtidigt som jag önskar att ingen annan behövde uppleva det vi gör nu så är det ändå skönt att det finns andra i samma situation. Motstridiga känslor men det känns som att hela mitt liv består av motstridiga känslor just nu. Kanske det är så det måste få vara ett tag framöver.

Dop

De första dagarna i Finland hos min familj gick bra. Har fortfarande mycket ont i munnen och mycket energi har gått åt till det. Vi har haft kanonfint väder och njutit av det. Har kunnat släppa tankarna på allt det hemska stundvis, tills gårdagen. Det var en jobbig dag.

Igår var det dop. Det var min systerson som döptes. Med på dopet var två andra bebisar som bara var några veckor gamla. Hade försökt förbereda mig på att det skulle vara tufft men det var tuffare än jag trodde. I slutet av dopet var jag tvungen att gå ut ur kyrkan. Tårarna rann nerför mina kinder och allt jag kunde tänka var att det var ett barn för lite med på dopet och att det var ju det här vi skulle göra med vår Lucas. Inte en begravning. På dopkaffet  var det jobbigt att se hur alla gick omkring med sina små och tog hand om dem. Det var ju det vi också skulle få göra. Återigen snurrade huvudet av frågor. Varför vi? Vad har vi/Lucas gjort för att förtjäna detta grymma öde? Hur ska man någonsin kunna leva ett normalt liv och kunna vara riktigt glad igen?

Nu kan jag fungera "normalt" och göra saker jag måste göra men jag tror inte att jag varit riktigt glad en enda gång sedan vi fick beskedet. Jag kan le och skratta men det är något som saknas för att jag ska kunna känna äkta glädje. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag kan säga att jag känt äkta glädje igen? Jag har också märkt att jag glömmer bort saker på två sekunder. Jag måste alltid skriva upp möten och saker jag ska göra annars har jag garanterat glömt bort det. Visst har mitt minne sviktat under graviditeten också men nu jag kan t.o.m. glömma att äta och de som känner mig vet att jag är ett litet matvrak i vanliga fall.  Önskar att det gick att spola fram tiden tills det gör mindre ont. Vet ju att det kommer att göra mindre ont med tiden men ibland känns det inte som det.

Smärta och träningsplaner

Denna dag har verkligen svischat förbi. Har uträttat några ärenden inför Finlands-resan. Nu är allt klart utom packningen och flyget går 05.40 imorgon... knappt lönt att gå och lägga sig. Idag har det inte varit så mycket tid för tankar då det varit fullt upp större delen av dagen, förutom när jag hämtade posten. Dessutom har jag haft ont i munnen efter tand-dragning i går så kvällen har jag ägnat åt jagande av starkare smärtstillande än Alvedon-Ipren. Lyckats få Citodon så nu ska jag troligen kunna sova en liten stund iaf. Trodde aldrig att det skulle göra så ont efter en tand dragits, har ondare nu än jag hade efter att jag fött Lucas... Kan konstatera att min kropp är gjord för att föda barn men inte för att dra ut tänder!

Tänk att fysisk smärta kan få den psykiska smärtan att försvinna för stunden. Har varit så upptagen av att ha ont i munnen att jag stundvis "glömt" den psykiska smärtan. Kan tänka mig att det är den effekten de personer som t.ex. skär sig är ute efter. Nej, jag kommer inte att börja med sånt, tror inte det hjälper mig att bearbeta det som hänt, troligen bara förvärra allt i längden. Jag menar bara att jag tror att jag förstår effekten de är ute efter och jag kan förstå att de faktiskt mår bättre psykiskt för stunden. På något sätt är fysisk smärta lättare att hantera än psykisk smärta, det är som att det gör mindre ont på något vis.

En kollega, som tränar på simhallen, vill gärna ha min hjälp när jag känner att jag orkar. Tror det blir bra, har nämligen tänkt börja simma så småningom. Min naprapat tycker att det vore toppen-träning för min stackars rygg. Då kan jag träna lite styrka först och sedan simma. Enda kravet från min sida är att det sker på förmiddagen, vill inte visa mig i bikini för alltför stor publik än, har faktsiskt nyss varit gravid och lagt på mig några extra kilon. Men träning i lagom mängd tror jag verkligen att min kropp behöver nu, vill återfå styrkan inför en ny graviditet. Kanske blir det träning nästa vecka.

Småsaker som skänker glädje

Blev så glad idag när jag hämtade posten! Fick ett brev från Wila stenhuggeri innehållandes en offert på gravstenen vi vill ha åt vår Lucas. Blev inte lika dyrt som vi trodde och nu är det bestämt att han ska få en spöket Laban gravsten, den är jättefin! Känns bra att ha en annorlunda gravsten som visar att det är ett barn som ligger där. Dessutom är det en leende Laban och det är ju med glädje vi vill minnas Lucas i framtiden. Tack min älskade syster för att du tipsade oss om stenen!!

Konstigt egentligen vad som kan glädja en. Det är kanske inte glädje man förknippar med gravstenar i första hand. Men det är inte bara gravstenen i sig som jag blir glad över utan även att vi får som vi vill och att det går vägen. Det är småsakerna som skänker glädje just nu men lika fort kan dessa småsaker få en att brista ut i gråt. Kan vara en bagatell egentligen men som blir så oerhört stor i min värld.

Imorgon ska vi åka över till Finland och hälsa på min underbara familj, om inte vulkanaskan får för sig att den ska lägga sig över Norden. Går ju flyg nu förtiden mellan Umeå-Vasa! Som tur är går även båten imorgon kväll om det inte skulle gå att flyga. Men jag tar hellre 20 min med flyg än 4,5 timmar med båt...men jag får ställa in mig på att det kan bli båt. Är en sån sak som skulle kunna få mig att storgråta i mitt nuvarande, labila tillstånd. Håll tummarna för att det blir flyg så jag kan fortsätta att vara lite glad mitt i allt elände!

Har varit en sväng till graven idag, hittade en gullig nalle på Babyproffsen som jag lade där. Det ena ljuset brann fortfarande men nu bytte jag ut båda så det ska brinna under hela tiden vi är bortresta.

                             Graven                             

Min älskade sambo

Har tänkt mycket på förlossningen på slutet. Både jag och min sambo tycker att det inte kunde blivit bättre med tanke på omständigheterna. Mina kollegor var underbara. Min sambo går omkring och berättar hur duktig han tycker att jag var. Och naturligtvis är jag stolt över att ha fött barn, dessutom under de speciella omständigheter som var, men jag är minst lika stolt över min sambo och hans insats! Utan honom hade jag inte alls klarat det lika bra som jag nu gjorde. Men min sambo tenderar att glömma bort sin egen insats.

Under graviditeten oroade han sig mycket för hur han skulle reagera, han gillar nämligen inte att se blod (han förstår inte hur jag kan jobba som barnmorska med tanke på det!). Han pratade mycket med kompisar som redan blivit pappor och frågade hur de upplevt förlossningen och vad de gjort när de väl var dags. Han trodde han skulle bli tvungen att gå ut när det väl var dags och att han inte skulle veta hur han kunde hjälpa. Jag brukade skämta med mina kollegor och säga att det enda krav jag har under förlossningen, det är att de ser till att han sitter ner! Vill inte ha någon som svimmar och tar uppmärksamheten från det som sker med mig.

Det blev tvärtom. När jag började få ont visste han precis vad han skulle göra. Han hämtade mat och dryck, värmde rispåsar, masserade ryggen osv och allt utan att jag ens behövde fråga! Han fanns vid min sida hela tiden. Det var som att han aldrig gjort annat än stöttat födande kvinnor och jag kunde inte fått ett bättre stöd. Utan honom hade hela upplevelsen blivit helt annorlunda.

När sedan Lucas fötts så klippte han navelsträngen utan att blinka och han tog bilder av moderkakan! Han som hade varit tveksam till om han överhuvudtaget skulle klara av att vara inne på salen.

Hans agerande under förlossningen visar bara hur han är som person, otroligt mån om andra människors välbefinnande. Jag är så otroligt tacksam över att han är min sambo och att han vill dela sitt liv med mig. Jag har ett otroligt stöd i honom i denna svåra tid och jag hoppas att jag lyckas vara ett lika stort stöd för honom också!

Älskade son, du finns i våra hjärtan för alltid

Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå
När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig
Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten
Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Text: Lasse Berghagen

Breast Cancer Awareness

Som jag tidigare skrivit har en nära anhörig nyss drabbats av bröstcancer, lägger därför upp denna länk.

Sjukhuspersonalen dansar för att bekämpa bröstcancer!

http://www.youtube.com/watch?v=OEdVfyt-mLw

Tung dag

Idag är det 6 veckor sedan Lucas föddes. Det har varit en ganska tung dag, dels för att jag tänkt mycket på förlossningen och Lucas och dels för att det är morsdag i Finland idag (kommer ju från Finland och har kvar min familj där). Jobbigt att morsdag inte fíras samma dag i Sverige och Finland, jag måste nu genomlida morsdag två gånger inom loppet av tre veckor. Se all reklam för denna dag som egentligen är en alldeles underbar dag, har bara svårt att finna någon glädje i år. Jag är ju mamma men av någon outgrundlig anledning får jag inte ha min son hos mig. Kanske han och alla andra änglabarn firar sina mammor i himlen, jag hoppas det.

Har hjälpt min sambo med lite grejer idag och det var bra att jag fick komma ifrån och tänka på annat några timmar, skulle ha varit en ännu tyngre dag annars. Vi for också förbi graven, hade med nya ljus men de gamla som jag tänt i fredags brann än. På något sätt kändes det skönt att se att han haft ljus som brunnit hela tiden sedan jag var där senast. Omgivningen vid graven blir bara vackrare och vackrare för varje gång jag åker dit, nu börjar gräset grönska fläckvis och en del träd börjar få knoppar. Jag längtar efter grönt gräs och en rabatt att plantera blommor i så jag kan göra det så fint som möjligt för min lille son. Det är det enda jordsliga jag kan göra för honom nu, se till att det är fint där han är begraven. Det känns oerhört viktigt för mig.

Ikväll har vi också varit ute och promenerat med en god vän. Tog en längre sväng och ryggen känns riktigt bra, blir bättre och bättre för varje dag. Har skött mig med stretchingen och de lätta styrkeövningarna och det har gett resultat, har nog aldrig varit så vig som jag är nu vilket säger en del om hur mycket (eller lite) jag stretchat tidigare. Blir peppad att fortsätta då jag ser så goda resultat redan.

Bloggens syfte

Några bekanta sedan lång tid tillbaka har hört av sig efter att de läst bloggen. De undrar om det känns konstigt för mig att de hör av sig trots att vi inte haft någon större kontakt på flera år. Trots att de inte varit säkra på hur jag skulle reagera har de vågat ta kontakt och det tycker jag är bra.

Anledningen till att jag började blogga är först och främst ett sätt för mig att skriva ner mina tankar och känslor. Jag tror det kan hjälpa mig i mitt sorgearbete. Men bloggen är också ett sätt att förmedla hur vårt liv ser ut just nu till nära och kära och bekanta, oavsett om vi haft mycket eller lite kontakt senaste åren. Jag tror det är viktigt att alla ni runt oss vet hur vi tänker och känner och även förstår att det inte alls känns jobbigt för oss att ni tar kontakt. Tvärtom känns det bra att veta att det är många som tänker på oss och som känner med oss, att vi inte är ensamma i vår sorg och våra försök att återgå till en "normal" vardag igen. Är även många som hört av sig som hoppas och håller tummarna för att vi ska lyckas ge Lucas ett syskon inom snar framtid, det värmer. Alla kommentarer ger oss styrka att fortsätta, så var inte rädda för att ta kontakt. Tror också att alla som läser kan hjälpa oss i sorgen genom att komma med åsikter och synpunkter. Genom att "tvingas" tänka vidare och i andra banor bearbetar man sorgen. Det är värre att stänga ute allt och inte tänka, trots att det kan kännas som den lättaste vägen just nu.

Kanske kan jag också nå ut till andra som drabbats och förhoppningsvis kan bloggen hjälpa dom på något sätt. Jag vet ju att jag själv har letat och läst bloggar som är skrivna av andra änglaföräldrar. När jag känner mig tillräckligt stark kommer jag att, på ett eller annat sätt, jobba för att andra som drabbats ska få ett lika bra bemötande och omhändertagande som vi fått och stödja forskning inom detta område, IUFD (intrauterin fosterdöd). Ni som känner att ni också vill stödja forskning kring IUFD kan besöka spädbarnsfonden.

Jag kommer att fortsätta skriva här så länge jag känner att jag/vi får något ut av det.

Vår Ängel

Vi saknar dig vår ängel
och sorgen är så stor.
Vi ville lära känna dig mer, både far och mor
Du bor i våra hjärtan
men i oss finns ett sår
Ett barn för lite finns det alltid i familjen vår

Författare: Okänd

En dag på stan

Idag blev det lunch på stan med en kollega. Gick bra. Vi hade en trevlig stund på Costas, pratade om ditt och datt men också om det som hänt. Känns ändå bra att prata om Lucas och förlossningen ibland. Skönt att komma hemifrån en sväng. Efter lunchdejten sprang jag runt på stan och letade diverse grejer. Hittade bl.a. en fin liten ängel att lägga vid graven på Hjärtero. Gick också in på Ingrids eftersom jag fått presentkort där för att köpa amnings-bh. Frågade om det gick att få förlängd giltighetstid och när jag förklarade vad som hänt brast allt och tårarna började rinna. Tyckte så synd om expediten som kämpade hårt för att inte börja gråta hon också... Resten av tiden fick jag springa runt med kletig mascara runt ögonen. Har knappt använt smink sedan vi fick det hemska beskedet pga risken för tårar och för att jag inte orkat bry mig men imorse fick jag ändå för mig att jag ville fräscha till mig lite. Friskhetstecken kanske. Men låter nog sminket vara ett tag till nu, är för labil än. Tycker bara så fruktansvärt synd om expediten, hoppas inte att jag förstörde hennes dag totalt.

Insikt

Är nyss hemkommen från en vän, hon bjöd på lunch. Imorgon ska jag luncha på stan med en kollega. Skönt att komma hemifrån en stund varje dag, behöver lite luftombyte. Har även tagit upp mina promenader igen, ryggen verkar hålla. Känner att kroppen mår bra av allt stretchande och den lätta träningen. Måste fungera nu, vill att kroppen ska bli stark snabbt med tanke på våra planer att skaffa ett syskon inom snar framtid.

Tror att de senaste dagarna varit jobbigare då  jag sakta börjar inse vad som hänt och vidden av det hela. Jag börjar förstå att vi faktiskt förlorat vårt barn och oavsett vad jag gör kommer han fortfarande att vara död. Vi måste leva ett helt liv utan honom, ett helt liv utan vår son och med all sorg och saknad. Vet inte hur många kvällar jag bett att få vakna upp följande dag och inse att detta bara varit en hemsk mardröm. Men varje morgon vaknar jag med en känsla av att något fruktansvärt har hänt och så inser jag att vår son är död och begraven och aldrig mer kommer tillbaka till oss. Tårarna rinner när jag undrar hur vi ska klara av att leva ett helt liv, en evighet, utan vår son, utan vårt älskade barn. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Att föda barn är en bagatell och jag skulle gladeligen göra om det varje dag, varje minut och varje sekund bara det skulle ge oss vår son tillbaka. Jag förstår ju att vi på något sätt kommer att klara av det men hur det ska gå till, det vet jag inte. Jag längtar till den dagen då jag är gammal och har gjort mitt här på jorden för då hoppas jag att jag får se min älskade son igen och kanske också får svar på alla min frågor. Tills dess hoppas jag att alla änglar tar väl hand om vår älskade lilla ängel.

Berg- och dalbana

Idag var jag till jobbet för första gången. Var lite spänd före, visste ju inte hur jag skulle reagera. Jag och min kollega, som förlöste mig, träffades först i centralhallen och sedan gick vi tillsammans till BB och förlossningen. Samtidigt som det var skönt att träffa arbetskamraterna igen var det också känslofyllt. Att dessutom göra det på den plats där vår lille son föddes gjorde det inte lättare. Men det kändes helt ok att sitta och prata med dom. Jag har ju så fina kollegor. Det blev tårar men också skratt. Och att jag dessutom hade stöd av kollegan som förlöste mig var bra, bara det att jag kände att hon fanns vid min sida gjorde det lättare.

Vi gick också in till det rum där jag födde Lucas. Då kom tårarna. Sist jag var i det rummet fick jag hålla min son, nu finns han i mitt hjärta istället. Jag inser att det kommer att vara en jobbig väg tillbaka men det ska gå bara jag får ta det i min egen takt.

Igår började min sambo jobba. Det var en jobbig dag för mig, jag grät mycket. Vet inte om det berodde på att jag var ensam eller om det bara var en "sådan" dag. Kände att jag var tvungen att ta mig ut och for då till graven. Letade efter en fin ängel att lägga vid graven men hittade ingen. Köpte två hjärtan istället. Tände också ljus i lyktorna. Längtar till sommaren, det kommer att vara så fint där då.

I övrigt är mitt liv fortfarande som en berg- och dalbana i kombination med fritt fall. Dalarna är djupa och topparna når inte riktigt upp. Uppför går det trögt och långsamt men ner går det med en rasande fart och utan förvarning. Känns som att jag är väldigt labil fortfarande och jag vet aldrig vad som får mig att "rasa ner". Jämfört med första veckorna har jag gjort stora framsteg men det är en lång väg kvar. De tankar jag tycker är jobbigast och som kommer ofta är hur orättvist jag tycker allt är. Finns så många som missköter sig och inte bryr sig om sina barn. Det är inte så att jag missunnar någon annan att få barn och jag önskar definitivt inte att andra ska drabbas av detta fruktansvärda men jag tycker ändå att allt är så orättvist. Varför Lucas och varför vi? Vad har han/vi gjort för ont?


                                       Sov Gott vår älskade son

Utsikten över dammen från graven sett

Lucas får en kusin

Som jag tidigare nämnt skulle jag och min syster få barn med några veckors mellanrum. Vi hade alla sett fram emot att de två kusinerna skulle vara jämngamla och vi undrade ju förstås hur nära det skulle bli. Tänk om de skulle födas samma dag! På några få sekunder slogs allt detta underbara och roliga i spillror.

Den 10:e april, nästan två veckor efter att Lucas fötts, fick han en liten kusin. Min syster fick också en son. När vi fick det samtalet brast vi ut i gråt. Vi var lättade över att allt gått bra men vi kände också en stor sorg. En sorg över det vi själva gått miste om. Det kändes jobbigt att hon också fått en liten kille. Varje gång vi ser honom kommer vi att bli påminda om Lucas. Jag kände också en stor sorg över att jag inte kunde glädja mig över att min syster fått ett barn. Jag minns när hon fick sin dotter, hur jag hoppade upp och ner och hur glad jag var. Jag kunde inte känna några sådana känslor denna gång och det var så jobbigt. Det var så hemskt att inte kunna känna glädje för deras skull. Hur hemsk och egoistisk kan man vara? Följande dag fick vi se bilder på honom. Han liknade inte alls Lucas och då kändes det bättre.

Min syster och hela hennes familj kom hit under begravningen av Lucas. Då fick vi se det lilla livet och det var så skönt att verkligen se att han inte alls liknade Lucas. Det var inte alls så jobbigt att hålla honom som jag trott. Jag fick faktiskt känslor för det lilla pyret, det är ju trots allt min systerson. Fast ibland kände jag stygn av avundsjuka, samma som när det gäller alla småbarn och gravida kvinnor. Det skulle ha varit min egen son jag håller i famnen. Varför får inte vi har vår lille Lucas hos oss?

Jag kommer nog alltid att ha en speciell relation till min systerson, jag måste bara försöka vända det till något positivt. Det kommer att vara jobbigt i början men med tiden borde det bli lättare, jag hoppas det iallafall.