Små mirakel

Är glad över att vi valde att berätta om graviditeten så fort. Nu slipper jag låtsas vara pigg och att jag mår bra! :-) Blir ju ännu tröttare av det. Nu förstår alla varför jag inte orkar så mycket. Skönt. Som ni kanske förstår blev det ingen fisketur igår, tillbringade kvällen på toan och i soffan istället. Jag är så tacksam över att allt flyter på och jag känner ingen oro för tillfället. Har inte haft några blödningar på länge och allt känns bra i kroppen. Idag går jag in 10:e veckan (9+0). Inte många veckor kvar nu med ökad missfallsrisk. Hoppas det gå bra!

Redan innan jag blev gravid med Lucas tyckte jag det var fantastiskt med barn. Det är ett under att det föds så många friska barn. Det blev ännu tydligare då jag började läsa till barnmorska. Det är så mycket som ska klaffa och fort går det. Tänk att det redan tickar ett litet hjärta i min mage och har gjort det några veckor! Från att vara två celler till ett litet tickande hjärta på så få veckor är ju helt fantastiskt! Att det fungerar... Sen Lucas dog har jag insett ännu mer vilket mirakel ett barn är. Har hamnat in på olika bloggar och läst om olika öden och jag inser för var dag mer och mer att det här med att "skaffa" barn inte är något att ta för givet. Det finns så många där ute som försöker på alla sätt och vis att bli gravida men som inte lyckas. Tänk så lyckligt lottad jag är som blir gravid så lätt! Sen finns det de som blir gravida men som får missfall efter missfall. Och så finns det de som är som oss. Som får änglabarn. Det finns så många hinder och att det ändå fungerar i så många fall är fantastiskt. Jag önskar och hoppas att vi får vara med i den skara som får levande och friska barn en dag. Och jag vill så gärna att det ska vara den här gången det blir så. För om det skulle hända en gång till, orkar man då fortsätta försöka eller blir man för rädd? Orkar en människa mycket som helst? Jag hoppas att jag aldrig behöver få reda på om jag/vi skulle orka!