"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




söndag 8 augusti 2010

Det skulle inte vara så här

Jag är tacksam och glad över att vara gravid. Jag är glad varje gång jag mår illa och när jag är trött. Och jag är glad över att jag lätt blir gravid men jag tycker ändå att det är jobbigt att "behöva" genomgå en graviditet till så nära inpå den förra. Det var ju inte så det skulle vara. Nu skulle vi ju vara en lycklig liten familj och tänka på blöjbyten, eksem och framsteg den lille gör. Vara glada och oroa oss över det småbarnsföräldrar oroar sig över. Njuta av livet. Istället är vi tillbaks på ruta ett, illamående och att räkna veckor. Antalet veckor tills missfallsrisken minskar, antalet veckor tills barn kan överleva och antalet veckor tills vi får hålla den lilla. Förhoppningsvis ett levande litet knyte denna gång. Allt är så tudelat. Å ena sidan är vi jätteglada och å andra sidan är allt så fel. Vi vill ju bara ha Lucas. Men det får vi inte. Orättvist.

Nu är ordningen återställd, vi var till graven idag som vi brukar vara på söndagar. Det var härligt. Vi hann innan regnet kom. Men jisses så blommorna har vuxit på en vecka. Måste vara värmen och allt regn. Nu är det mina blommor som nästan ser ut som buskar, de stackars blommorna i mitten är nästan kvävda... hmmm... nåja, de täcker ingen annans grav och jag har nu lärt mig att dessa blommor kan växa hur mycket som helst bara förhållandena är de rätta. Blir en annan sort nästa år. Och nu är det väl inte så länge tills de ska tas bort och nya ska planteras inför vintern. Annars får jag väl ansa dom.


Lyktorna på sidorna syns knappt mer...


Så här såg det ut från början...liite skillnad...

3 kommentarer:

  1. Blivit en stor läsare av din blogg!Den väckte upp mej,ruska liv i mig,gjorde mig ledsen o sen glad o fick mig att inse att inget är för givet och man måst försöka ta ut allt av varje dag!Och jag tycker de är såå himla orättvist med,man kan helt enkelt int förstå, undrar varför sånt måst hända åt nån som vill ha barn o sku vara super föräldrar... när de finns så många som int sköter o älskar sina små!? Jag hoppas att de på någå sätt hjälper att jag faktiskt tänker på er, o varje dag hoppas allt går fint denna gång!! kram a

    SvaraRadera
  2. Tack för att du tänker på oss och håller tummarna för att det ska gå bra denna gång! Det betyder mycket för oss!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Kommer man nånsin ifrån,"det skulle inte vara så här"?Tänker det dagligen,tänker att jag borde inte igen behöva gå igenom oron för om det kommer bli en bebis,jag borde inte behöva ha biverkningar pga hormoner,jag borde varit mamma till två bebisar nu..Men Lucas finns ju alltid med er i hjärtat,fast det inte var så det var tänkt och nu ska han bli stolt storebror..Kram

    SvaraRadera