Produkter att testa
13 år sedan
fredag 20 augusti 2010
Ett mail som berörde
Idag fick jag ett mail av en annan änglamamma. Ett mail som berörde mig mycket. Den änglamamman och hennes syster skulle också ha barn samtidigt men precis som för mig och min syster så förvandlades glädje till sorg. Det var så skönt att läsa att de motstridiga känslor jag har när det gäller min systerson, de är jag inte ensam om. Det är så jobbigt att inte känna endast glädje och kärlek när jag ser eller pratar om min systerson. Att det ska finnas andra jobbiga känslor också. Nu vet jag att jag inte är ensam om mina känslor. Tusen tack för att du tog dig tid att skriva till mig, det berörde mig så otroligt mycket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår verkligen hur du känner. Känslan av att inte kunna vara lycklig fullt ut för någon annans skull är förskräcklig. Man känner sig som en ond människa. Speciellt om det gäller en person som står en nära. Men du ska veta att du inte är ensam. Jag tror alla som mist sitt barn känner så i olika utsträckning. Det är helt naturligt. Kanske kan tiden läka. Göra så att man återigen kan glädjas åt andra. Men i ditt fall förstår jag att det är svårare.
SvaraRaderaJag har en bebis i min närhet som skulle varit ganska nära i ålder med William. Det gör ont. Att se denna lilla bebis växa upp. Alla årsdagar som kommer, alla steg i barnets utveckling. Kommer alltid tänka att det kunde varit William.
Och till sist. Åh så glad jag är att ni väntar ett litet syskon, vad underbart! Men förstås också en gnagande oro... Sänder dom största grattiskramarna man kan!
Många varma kramar från änglamamma Alexandra
Tack för dina kommentarer Alexandra! Alla fina kommentarer värmer och det känns så skönt att veta att det finns andra som känner samma!
SvaraRaderaOch tack för gratulationerna.
Kram
Jag halkade in på din blogg av en händelse för ett tag sedan och är fast nu.
SvaraRaderaMåste bara kommentera det här inlägget. Jag har själv inte förlorat något barn, men en mycket nära vännina gjorde det när jag själv var höggravid. Det var ju inte så det skulle blir! Vi skulle ju föda våra barn med några veckors mellanrum, gå med våra barnvagnar, gå ner våra kilon tillsammans, glädjas åt barnens utveckling OCH fortsätta vara vänner. Det blev inte så.
Min vännina och jag har ingen kontakt idag, på hennes begäran. Vi har försökt att ta upp kontakten men det blev för svårt för oss båda tror jag så nu umgås vi inte alls. Det skär i hjärtat på mig när jag tänker att vår dotter är den så kallade "roten till det onda". Att min vännina ser henne som en anledning att bryta vår tioåriga vänskap. Allt detta samtidigt som jag på något sätt förstår henne, och jag tror att jag hade reagerat på samma sätt som hon.
Egentligen ville jag väl bara säga att det är inte helt lätt på andra sidan heller. Man rår ju inte för att man får ett levande barn, även om den smärta jag känner aldrig går att jämföra med att förlora ett barn. Jag hoppas att du förstår att jag inte menar något illa med min kommentar, utan tar det på rätt sätt.
Jag beklagar djupt att ni förlorade er Lucas, och det finns inget jag kan säga för att göra det bättre.
Elin
Tusen tack för din kommentar Elin! Håller med dig i det du skriver och jag förstår att det inte heller är lätt att stå på "andra sidan". Förstår att det är jobbigt att det är ens eget barn som framkallar motstridiga känslor. Och man ska definitivt inte ha skuldkänslor för att man var den som råkade få ett levande barn. Var glad istället och ta varje tillfälle i akt att njuta av gåvan.
SvaraRaderaSamtidigt tror jag det är viktigt att alla vet vilka känslor som finns och att man försöker förstå, det gäller bägge sidorna. Jag är medveten om mina tankar och känslor och jag ser det som min uppgift att bearbeta dessa för att det med tiden ska bli lättare. Jag vill inte att relationen till min syster eller systerson ska skadas på något sätt.
Jag är ledsen att ni inte längre är vänner. Försök att inte se din dotter som "roten till det onda", för det är hon inte. Det är den grymma döden som är orsaken, inte livet!
Mina gravida vänner har varit ett stort stöd för mig, även om det från början var svårt att se de stora magarna. Men samtidigt så är det de som har störst förståelse för det jag/vi går igenom. Och jag är så tacksam över att de orkat träffa mig, trösta mig och bry sig.
Jag tog inte alls illa upp av din kommentar utan jag är glad att du delade med dig av dina erfarenheter!
/Ann-Louise