"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you


you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




måndag 9 augusti 2010

Hur göra?

Ikväll blir det jobb för min del. BB en hel kväll. Undras om jag kommer att somna stående inne hos någon patient. Hoppas inte det men risken är stor.

Fick mail om höstens träffar med spädbarnsfonden nyss. Jag vill ju så gärna gå men jag vet ju själv hur jobbigt det var att se gravida kvinnor när vi nyss mist Lucas. Jag vill ju inte att någon ska känna att det är jobbigt pga mig. Första träffen är i början av oktober och då borde jag vara i v. 16 ungefär. Kanske går det att dölja magen men jag vet ju hur jag såg ut med Lucas. Fick stor mage tidigt och nu när det är så tätt inpå förra graviditeten så är risken överhängande att jag blir stor snabbt även denna gång. Får se hur det går. Har mailat kontaktpersonen på spädbansfonden och frågat hur de andra har gjort när de varit gravida.

På tal om stora magar så var jag och min sambo och storhandlade igår. Jag tror att vi blir förföljda av gravida kvinnor. Seriöst, det var inte många ogravida kvinnor som handlade igår eftermiddag. Till och med min sambo reagerade och frågade hur det gick för mig. Men jag kan nu berätta att jag inte längre tycker det är så jobbigt med alla dessa magar. Beror säkert på att jag vet att jag själv har ett litet frö i magen. Ännu ett steg vidare till ett så normalt liv man nu kan få efter att man förlorat sitt barn i magen.

4 kommentarer:

  1. Jag tycker att du är på tok för hänsynsfull. Du ska ju inte behöva be om ursäkt för att du är gravid. Gissningsvis kommer fler att vara eller försöka bli gravida.
    Vad härligt att du kan glädjas åt det lilla som växer. Tänk på att Lucas aldrig skulle önska sina föräldrar att inte våga glädjas åt hans lillasyster eller lillebror! Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag förstår att det kan vara jobbigt att möta gravidmagar när man själv förlorat ett barn. Jag tror ändå att man förstår någonstans djupt därinne att det är en del av livet att - som ni - vänta ett syskon. Även om det kan vara jobbigt, som ni också upplevt, så tror jag också att det kan tända ett hopp för andra. Våga ni gå på mötena som betyder så mycket för er. Kram Malin H

    SvaraRadera
  3. Jag har inte varit här inne på ett tag. ser att Lucas skall få ett syskon! Vad härligt, hoppas att allt går bra!

    Det här kanske låter konstigt och grymt men jag har lättare att acceptera gravida änglamammor än andra. Jag vet det låter helt sjukt, men det känns som att som änglamamma förtjänar man extra mycket att vara gravid igen.

    Vi skall snart bygga hus och jag har redan planerat att göra en minnesplats för Astrid där. Jag har planterat perenna växter på graven som jag tänker flytta till minnesplatsen vartefter de blommat över. Hur den kommer se ut vet jag inte riktigt än. Men det visar sig väl...

    Ha det så bra, och som sagt; STORT lycka till!

    SvaraRadera
  4. Ni kanske har rätt. Kontaktpersonen på spädbarnsfonden trodde inte det skulle vara ett problem heller.

    Veronica: I mina öron låter det faktiskt inte sjukt. Blir någon, som gått igenom samma helvete som en själv, gravid skulle jag nog bara bli glad. Håller nog med dig där! :-)
    Minnesplatsen kommer säkert att bli jättefin! Du måste lägga upp bilder sen när det är klart. Förstår att det tar ett litet tag till men den som väntar på något gott... :-) Tack för lyckönsknigen!

    SvaraRadera