Produkter att testa
13 år sedan
måndag 23 augusti 2010
Samvetet
Härom kvällen låg jag och tänkte på framtiden innan jag skulle sova. Jag kom att tänka på min födelsedag. Det är nämligen så att jag fyller 30 i mars nästa år. Planen var att vi skulle åka till Egypten tillsammans med de nära och kära som hade möjlighet att komma med. Jag hade sett ut ett ställe i Egypten där det ska finnas fina dykmöjligheter. Jag älskar nämligen att dyka. När vi var i Thailand över nyår var jag ju gravid och kunde inte dyka så jag tänkte att jag skulle få dyka hur mycket jag vill när jag fyller 30 istället. Nu blir det ju inte så. Förhoppningsvis är jag höggravid på min födelsedag så några resor blir det inte. Och visst är jag glad över det MEN det var ju inte så det skulle vara. Det var inte det vi hade planerat. Vi skulle vara en liten, lycklig familj. Inte en änglafamilj. När jag ligger och tänker på detta så kommer skuldkänslorna igen. Denna gång har jag skuldkänslor gentemot den lille i magen. Att jag tänker att det inte var så här det skulle vara. Jag skulle inte vara gravid nu utan vi skulle njuta av att vara småbarnsföräldrar. Dessa skuldkänslor tar visst aldrig slut. Oavsett vad som händer, vad jag gör eller tänker så finns det tydligen alltid något att ha dåligt samvete över. Suck. Jag är överlycklig att vara gravid men känslorna är motstridiga. Säkert inte så konstigt att de är det. Jag önskar att jag kunde få vara lycklig utan dåligt samvete, att jag kunde få sörja utan dåligt samvete och försöka fortsätta mitt liv på knaggliga ben utan dåligt samvete!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej
SvaraRaderaJag följer din blogg sedan en tid tillbaka. Vi miste vår son i februari förra året. Jag blev snabbt gravid igen och i februari fick Erik en lillasyster.
Jag förstår dina känslor...jag har haft (och har) dem så ofta.
Kram från en annan änglamamma
Förstår precis vad du menar. En ond cirkel, för hur man än vrider och vänder blir det dåligt samvete över någon eller något. Det var ju inte så här det skulle bli. Egentligen.
SvaraRaderaMen det blir lättare. Låt det ta sin tid. Det är så här det blev. Du hade ju inget val och det går inte att ändra på hur gärna man än skulle vilja det. Det kan bli bra ändå. Det blir det. Men han kommer alltid att fattas er, er Lucas.
(Det här med flummigt verkar va min grej. Tack för att du svarade så fint på mejlet!)
Kämpa på! /A-H
Hej! Jag läser också din blogg sedan en månad tillbaka, det var via Linn som jag hittade hit. Tack för otroligt fin och ärlig text, jag grät många tårar för er baby då jag läste dina tidigare inlägg. Jag har inte kommenterat tidigare, men tänkte nu säga lite..jag tycker överlag att vi mammor dras med alltför mycket av det dåliga samvetet, man har ont samvete för allt och lite till, jag funderade häromdagen vart vi skall ta vägen med allt det dåliga samvetet, det är ju inget att bygga på, det finns inget konstruktivt med det. Dåligt samvete för att man gjort något fel är ju en annan sak, då tycker jag att det fyller sin funktion, det påminner oss om att man gjort något som man inte borde ha gjort..men det dåliga "mamma" samvetet, att inte räcka till, att inte kunna ge sina barn det man vill eller ville, att känna att man inte kan eller duger och så vidare i all oändlighet, jag undrar bara varför vi måste ha det så! Det är lätt för oss utomstående att tycka till dig att du inte ska ha dåligt samvete, men som en liten uppmuntran eller ett litet tillrop så vill jag också säga dig att mot din lilla baby i magen och för din egen skull så ska du försöka sluta tänka "tänk om", det tar mycket mera energi av dig, än vad det ger energi. Försök att glädjas över att er Lucas får en liten bror eller syster, att du kan ge honom det. Jag tror inte heller att Lucas vill vara ensam, varken i era hjärtan eller i himlen. Du har en ny baby i magen, ett nytt äventyr väntar och det kan ni dela alla fyra. Det blir er nya framtid! Tack för en fin och känslomässig blogg, hälsningar från Jenni i Österbotten
SvaraRadera