Saknad

Ända sedan dess att vi fick veta att vår ängel dött har han varit det första jag tänkt på när jag vaknat och det sista jag tänkt på innan jag somnat. Inte en enda dag har gått utan att jag tänkt på vår älskade son. Jag har saknat honom, sörjt honom, tänkt på hur det va att ha honom i magen och funderat över hur vårt liv hade sett ut om han hade fått leva. Tankarna tar aldrig slut. Det som ändras med tiden är smärtan. Saknaden finns alltid kvar men den gör mindre ont med tiden. I början kändes det som om någon slet ut mitt hjärta, slet det i småbitar och stampade på det. Nu känns det mer som småstick i hjärtat. Vissa dagar mindre, andra dagar mer. Läste någonstans att "tiden läker alla sår MEN kvar blir ärr av olika storlekar". Dessa ärr bleknar också med tiden men de försvinner aldrig helt. Det vill jag heller inte. Jag vill aldrig glömma min son, jag vill aldrig glömma det som hänt. Skulle jag få välja mellan att graviditeten med Lucas slutat som tidigt missfall eller att han dog i magen som han gjorde, så skulle jag utan tvekan välja det senare alternativet. Jag har en son, jag har burit honom i min mage och jag har fött honom.  Jag har fått se, hålla och krama min son och det vill jag inte vara utan. Aldrig.