Fortsättning på föregående inlägg

Det skulle vara skoj och få höra en mer utvecklad version? Jag som inte förlorat ett barn ser bara en kärleksfull mor som förändrats totalt sedan sin sons födelse?

/Anonym

Här kommer lite av det jag blir provocerad av. Det är uttalande som "Mitt liv är slut om jag får en flicka", "Jag kommer att banta, dricka champagne och bli full med Ringo i babybjörnen" och "Barn ska inte hålla på att gråta för att få uppmärksamhet" som gör mig ledsen. Har man förlorat ett barn i magen så är ens största önskan att få ett levande barn, oavsett sort. Och att dricka mig full står långt ner på min önskelista. Jag vill bara få ägna mig åt mitt levande barn och ta hand om det och slippa ta hand om en grav istället. Någongång kommer jag säkert också att längta efter lite partaj men nu finns det inte i mina tankar överhuvudtaget. Prio ett är vårt väntade barn. Skulle det garantera att vi får ett levande barn så skulle jag gladeligen avstå alkohol resten av mitt liv. När det gäller gråtande barn så gråter små barn för att de vill något, det är deras enda sätt att förmedla sig. De gråter när de är hungriga, när de behöver ny blöja, har ont i magen osv. I artikeln (Amelia vänta barn) framkommer dock inte om det gäller äldre barn. För då kan jag faktiskt hålla med om att man ska hålla sig till det man sagt och bestämt och att barn inte ska få som de vill för att de gråter eller skriker.

Ta nu inte detta som att jag tror att jag vet och kan allt när det gäller barn. Eller att jag tror att jag är perfekt. För så är det verkligen inte. Jag kommer säkert att ändra uppfattning om saker och ting när vi väl får ett levande barn. Allt är inte svart eller vitt. Jag kommer också att vara trött och less ibland, precis som alla småbarnsföräldrar. Jag kommer också att göra saker som jag senare ifrågasätter varför jag gjorde. Det jag menade men mitt föregående inlägg är att det inte är en bra idé att sitta och läsa sådana provocerande uttalanden när man förlorat sitt barn för inte ens ett år sedan och väntar ett syskon och allt som finns i huvudet är "Snälla, låt detta gå bra, jag gör vad som helst för få ett levande barn, vad som helst". Något som många tar för givet när man kommit så långt som jag nu gjort. Det gjorde jag också när jag väntade Lucas. Tog för givet att vi, som alla andra, skulle få ett levande barn. Så blev det inte. Och mina tankar och känslor beror till en stor del på det vi gått igenom, vårt bagage. Precis som andra människor utgår ifrån sitt bagage. Skulle vi inte ha förlorat Lucas så skulle jag troligen inte reagerat så mycket på dessa uttalanden utan tänkt "var och en med sitt". Skulle Katrin förlorat ett barn skulle hon troligen inte uttalat sig som hon gjorde heller. Som sagt, man reagerar utifrån sina egna erfarenheter.

Dessa saker sa hon INNAN hon fått barn och om det är som "anonym" skriver, att hon ändrats sedan hon fick barn, så är det ju toppen!