Idag är det tio månader sedan vi fick beskedet att vår ängels lilla hjärta inte längre slog. Då trodde jag att jag inte skulle överleva och nu sitter jag här, tio månader senare, med hopp om en ljusare framtid. Med hopp om att snart få ett litet syskon till vår ängel. Men glömmer det gör man aldrig. Vi kommer alltid att ha ett barn för lite här på jorden.
Hej ann-louise,
SvaraRaderakikar in här för första gången,
och har suttit och läst en lång stund.
Vad grymt att måsta mista sin bebis,
fågan varför kommer alltid,
men alla frågor har heller inte svar...
Din blogg sprider trots allt ni gått igenom
framtisdtro, och jag tror att du genom din blogg kan ge andra mycket!
Håller tummar och tår att ni får må bra, och att ni snart får träffa ert andra underverk!
kram
camilla k.
ps. när jag satt och läste började jag fundera om du kanske är ann-louise som gick tillsammans med mig till närvårdare och sen i SYH..? [caisa.k[at]hotmail.com]
märkligt hur det är.. hur livet kan ta sånna vändningar. Är glad för din skull att du kan se framtiden på ett ljust sätt.
SvaraRaderakram mia
Tack snälla ni!
SvaraRaderaKramar