Träffade en gammal arbetskompis i omklädningsrummet efter jobbet ikväll. Hon frågade hur det går och så. Hon berättade att hon läser bloggen och att hon tyckte det var bra att jag skrivit att jag tycker det är bra att folk vågar fråga hur det är osv och inte går undan eller låtsas som det regnar. Det var bra. Bra att bloggen hjälper bekanta att våga ta kontakt. Höll på att börja gråta då hon sa "Tänk så glad och stolt Lucas är nu då han ska bli storebror". Den kommentaren gick direkt in i hjärtat på mig. Att få bekräftat att Lucas faktiskt är en del av våra liv och att han räknas fast han inte finns här på jorden med oss. Att andra också ser honom som en del av oss. Tänk vad en liten kommentar kan göra mycket! Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar