Livet är skört

Var inne och tittade på en blogg, som jag ibland  läser, för några dagar sen.  Inlägget lät olycksbådande men tydligen är jag lite självdestruktiv så jag kunde inte låta bli att klicka på länken och läsa vad som hade hänt. Bloggen jag kom till skrivs av en kvinna som länge varit ofrivilligt barnlös. Nu var hon gravid genom IVF och naturligtvis överlycklig. I söndags hade hon inte känt bebis på ett tag och for in för kontroll och det visade sig att deras bebis, en liten kille, inte längre levde. Han hade dött i v. 35+6. Det gick kalla kårar längs min ryggrad när jag läste och tårarna började rinna.  Snabbt kom minnena över mig. Beskedet, förlossningen och att vara tvungen att lämna vår son i det kalla rummet. Det är det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag ville bara ta med honom hem. Jag är så otroligt ledsen att ännu ett par ska behöva gå igenom det vi gjort och gör. Det är så orättvist och grymt. Det är alltid otroligt sorgligt när ett barn dör men att det händer när paret dessutom haft svårt att bli gravida är ännu mera orättvist. Återigen tänker jag på hur många oönskade barn det finns i världen. Orättvist när det finns de som skulle göra vad som helst för sitt barn men inte lyckas få levande barn eller barn överhuvudtaget.

Ja, som jag konstaterat många gånger är livet inte rättvist. På något sätt måste man acceptera det och göra det bästa av det liv man har. Försöka se det positiva och fina. I mitt fall har jag en underbar sambo, familj och fina vänner. Jag vet att de alltid finns där för mig och de sviker inte trots att jag inte har så mycket att tillföra just nu. Oftast får de höra om hur jag känner och tänker och jag känner mig ganska självisk. Orkar inte engagera mig så mycket om vad som händer i deras liv men de förstår och det är jag tacksam över. Det jag är speciellt tacksam över är min underbara, fina mamma. Hon har alltid funnits där för mig, hela livet. När Lucas dog stannade hon här en vecka och tog hand om oss. Hon såg till att vi fick i oss mat och att vi kom ut i friska luften. Jag har henne att tacka för mycket! Vidare är jag glad över att jag är gravid igen och att Lucas förhoppningsvis ska bli storebror. Och att vi nu ska få bo i ett eget hus. Att våra blivande barn ska få bo i ett hus på landet. Härligt.

Om jag bara tänker efter så finns det så mycket bra i mitt liv. Det måste jag försöka komma ihåg och tänka på när livet blir alltför tungt. Men självklart måste man få vara ledsen och sörja också men jag tror det är viktigt att man inte glömmer det som är bra i ens liv. Annars är det lätt hänt att man tappar livsgnistan och att gå genom livet bitter och sur tror jag inte är någon höjdare.