Mycket som händer

Har nu jobbat två dagar på raken och ska även jobba ikväll. Jag förstår inte hur det ska gå till... Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont i ryggen och fogarna och det blev bara värre och värre. Dessutom mådde jag illa och vi hade en del att göra, inte så att vi kunde sätta oss och vila en stund. När nattpersonalen kom var jag så slut så jag skulle ha kunnat lägga mig ner och grina. Psyket är ju inte speciellt stabilt nu för tiden heller. Skulle det ha varit före Lucas skulle jag säkert inte tyckt det var så jobbigt som jag tyckte nu. Dessutom tänker jag mkt på syrrans kompis och för några dagar sen fick jag veta att en kollegas son dog i helgen. Känner så mycket med henne. Jag ryser och börjar nästan gråta varje gång jag tänker på vad hon måste gå igenom. Om det är jobbigt att förlora ett barn som man inte lärt känna utanför magen, hur jobbigt måste det inte då vara att förlora ett barn man lärt känna!? När det blir så här mycket på en gång inser jag att jag är långt ifrån den person jag var före Lucas död. Jag är inte lika stark, det behövs inte mycket för att jag ska vackla och nu händer det alltför mycket runt mig. Skulle vilja lägga mig ner och sova några veckor. Trots att jag sov 11 timmar inatt och vaknade av mig själv är jag ändå trött och nere. Det är bara att hoppas och vänta på bättre tider.