Dödstrött

Är hemma nu efter ännu en kväll på jobbet. Är så sjukt trött. Hade många pass under en vecka och med facit i hand (och som jag anade) blev det för många. Har haft svårt att koncentrera mig på jobbet, svårt att sova och jag känner mig labil. Känns som att tårarna bränner under ögonlocken hela tiden och bara väntar på att få komma ut. Jag är helt slutkörd, i kombination med alla hormoner som snurrar runt i kroppen blir det inge bra. Nu har jag ju i alla fall försökt och nu vet jag definitivt att heltid blir det inte för min del än på ett tag. Ska bara sova nu och ta det lugnt. Tur att min sambo är bäst och står för flyttandet till huset. Själv ska jag försöka packa ner en och annan sak i lådor men det mesta är redan nerpackat. Lyllo mig!

Tårarna som hotat komma i tid och otid har jag lyckats hålla tillbaks på jobbet utom vid ett tillfälle. Skulle ta emot rapport från förlossningen och det visade sig att paret hade förlorat sitt första barn i magen, precis som vi. Jag gav luren till en kollega och sedan kom alla känslor och tårarna. Jag hade inte hand om det paret för jag var inte säker på om jag skulle kunna aggera professionellt om de skulle få det jobbigt. Att få ett levande syskon kan ju framkalla många känslor. Tur att jag har världens finaste kollegor som förstår och som finns där när det blir jobbigt.