Besök

Imorgon kommer min mamma och styvpappa på besök! Jippie!! Ska bli kul att höra vad de tycker om vårt nya hus. Dom har inte heller varit här sen vi fick gravstenen så de har bara sett bilder. Nu får de se den på riktigt. Ska också bli kul att höra vad de anser om min mage, de har ju inte sett mig på länge. Härligt med besök hela helgen.

Bra fundering!

Fick denna kommentar på mitt inlägg "inget missfall":

"Som ni skriver så vill många änglaföräldrar att "vi andra" Ska kunna prata med er och inte ta omvägar, men hur ska man våga om man då så lätt stöter sig med änglaföräldrarna om man inte råkar veta vart gränsen går på cellklump/missfall till en förlust av ett barn? Till exempel... "
Anonym

Jag står fortfarande fast vid att det är bättre att komma fram och prata med oss än att undvika oss. Jag tror inte att vi är mer lättstötta än andra som förlorat en närstående. Men jag tror att det är svårare att bemöta oss som förlorat ett barn och speciellt då barnet dött i magen. Under en väldigt lång tid har det varit något som man inte pratade om, varken drabbade eller andra. Det har varit tabu. Man skulle glömma och gå vidare. Många föräldrar fick aldrig se sitt/sina barn och en del vet heller inte vilket kön barnet/barnen hade. Det är så tragiskt. Nu vet man att drabbade inte mår bra av att "glömma" och förtränga men det pratas fortfarande inte mkt om det i samhället. Trots att jag är barnmorska och vet att det inträffar och har läst om det så tänkte jag inte på att det finns så många änglaföräldrar. Det låter ju så lite med 0,3-0,4% som drabbas men det innebär att det är ca 500 barn/år som föds döda.  Förut räknades barn som dödfödda från 28 fullgångna veckor men detta ändrades 2008-06-30 och innefattar nu alla som föds döda från 22 fullgångna veckor. Om Lucas dött efter förlossningen så skulle troligen ingen ifrågasatt om det varit ett barn eller ett missfall...

Precis som Linn skrev i sin kommentar så tror jag också att det handlar om okunskap och jag tror att mycket beror på det som varit. Både drabbad och andra har fortfarande svårt att prata om det och då blir det ofta svåra situationer man hamnar i. Men vågar man fråga och drabbade vågar/orkar prata om det så tror jag det blir bättre. Jag förstår också att klumpiga kommentarer inte sägs för att såra. Personligen har jag inte fått så många kommentarer som jag känt mig sårad av. Utöver kommentarerna om missfall så kan jag bara minnas ett annat tillfälle som sårade mig och det var då en kvinna jämförde mitt barns död med när hennes kaninungar dog. Detta fick jag höra några få dagar efter att jag fött Lucas. Även om djur betyder väldigt mycket för en del människor så anser jag att man inte kan jämföra kaninungar med min son! Men även här tror jag att det handlade om en person som var nervös och inte visste hur hon skulle beté sig. Men det som sårat mig allra mest är när personer går omvägar och vägrar titta på mig. Då känner jag mig pestsmittad.

Jag tror att de som möter drabbade kan försöka tänka på hur man bemöter människor som förlorat vuxna närstående. T.ex finns det de som fått höra att det var lika bra att barnet dog i magen, barnet var ju ändå sjukt. Men, säger man så åt en person som förlorat en närstående i någon sjukdom? Nä, man beklagar att personen var tvungen att bli sjuk och dö. Vi försöker tänka på att för vår sons skull var det det bästa, om han överlevt hade han inte fått ett fullvärdigt liv och nu slipper han lida. Men det innebär inte att vi tycker att det var det bästa som kunde ha hänt. Det bästa som kunde ha hänt är att han aldrig fått hjärnblödningen och fått vara frisk och vid liv!

Sen är det väldigt individuellt hur man vill bli bemött. En del vill inte prata om det, andra (som jag) pratar om det så fort de får chansen. Men man kan alltid fråga om det är ok att prata om det om man känner sig osäker. Det löser många pinsamma situationer, tror jag. Om jag sitter och diskuterar förlossning, graviditet med någon så pratar jag om mina erfarenheter. Jag pratar om Lucas som en del av mitt liv. Berättar att vi besökt graven, planterat blommor där, visar bilder. Kanske är det jobbigt för en del men det är mitt sätt att hantera förlusten. Känner jag att personen framför mig tycker det är jättejobbigt då pratar jag om annat. Men min son är en stor del av mitt liv, min sorg och den jag är idag och därför kommer jag alltid att prata om honom.

När det gäller gränsen mellan missfall och förlust av ett barn tror jag den varierar från fall till fall. Personer upplever det olika. Men jag tror att det är viktigt att bekräfta de drabbades åsikt. Även många av de som fått tidiga missfall upplever det som en förlust av ett kommande barn. Jag tror att många av de som fått "missfall" (enligt definitionen i Sverige) runt v. 20 tycker det är sorgligt att deras barn inte räknas som ett barn av lagen. Jag tror det är bra att veta att det finns barn som fötts i v. 23 som överlevt!

Jag hoppas ni förstår hur jag menar och att jag kunnat hjälpa er med att våga bemöta drabbade! Ni är välkomna att fråga mer. Men kom ihåg att detta är min synvinkel, jag kan inte prata för alla dom som mist ett barn. Andra änglaföräldrar är också välkomna att skriva vad de tycker är viktigt att tänka på i bemötandet!

6 månader

Idag är det 1/2 år, 6 månader sen vår ängel föddes. Vår fina, fina Lucas. Då trodde jag aldrig att jag skulle leva denna dag. Jag trodde jag skulle dö av sorg. Jag lever fortfarande men jag kämpar, mer eller mindre, varje dag för att kunna fortsätta framåt. För att läka och bearbeta. För att hitta ett sätt att lära mig leva med förlusten av vår son. Och på något ofattbart sätt blir det lättare. Sorgen kommer alltid att finnas men den ändrar karaktär med tiden. Idag är dock saknaden stor. Om han hade fått leva hade vi haft en 6 månaders bebis med allt det innebär. Istället har vi minnen och en grav.

Älskar dig för alltid!

Gäsp

Har idag bestämt mig för att försöka jobba 75% i oktober. Får se hur det går. Är osäker på om jag klarar av det men om det inte går är det bara att gå ner i tid igen. Då har jag försökt i alla fall.

Har jobbat förmiddag idag och jag är helt slut. Sov dåligt, mycket drömmar. Och så upp kl 05.30. Ingen bra kombination. Har dessutom haft en sprängande huvudvärk sedan lunchtid. Har sovit/vilat sen jag kom hem och nu bär det av i säng igen. Får nämligen tillbaks huvudvärken så fort jag kliver upp och rör på mig. Nästan så man skulle kunna tro att jag fått spinalhuvudvärk, utan EDA. Hoppas på en piggare dag imorgon! Natti, natti!

Inget missfall

Vid några tillfällen har jag fått höra "beklagar missfallet". Vad svarar man på det? Jag har inte fått missfall. Lucas var inte ett missfall. Han var en bebis som skulle ha klarat sig om han fötts levande. En bebis som vägde 2295g och var 49 cm lång. Vet att andra som drabbats också fått höra samma sak. Tror en del människor att det bara är en cellklump i magen som sen helt plötsligt förvandlas till ett barn under förlossningen? Det gör ont att en del klassar vår son som ett missfall. Han var definitivt inget missfall. Han är vår son som tyvärr dog och vi blev änglaföräldrar!

Fullt ös

Nu är det full fart med målande och fixande. Dagarna flyger förbi. Finns inte tid till tankar och känslor just nu. Säkert på både gott och ont. Kommer säkert med full kraft efter att allt lugnat ner sig.

Pratade nyss med Jimmie om att det snart är dags för ultraljud. Dagen närmar sig med stormsteg. Ju närmare vi kommer desto mer oroar jag mig. Förra gången såg allt bra ut. Men senaste gången jag var med om ett ultraljud så blev det konstaterat att vår bebis inte längre levde. Inte längre hade ett hjärta som slog. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var jag jättenervös när en kompis skulle göra ultraljud. Hur nervös kommer jag inte vara när det är dags för oss. Men samtidigt så kan jag inte påverka någonting. Och då är det inte lönt att oroa sig heller. Men, det är inte så jag fungerar. Jag är en människa som oroar mig och som är nervös från och till. Så länge det inte tar över mitt liv så är det väl ok. Det roliga är att många gånger när jag känner mig orolig så känner jag en liten fisk i magen! :-) Det verkar vara någon därinne som inte vill att mamma ska vara orolig. Skönt!

En till award!

Såg att jag fått en till award. Tack snälla Maria! Maria är änglamamma till lilla Smulan och är nu gravid igen. Hoppas det går bra denna gång och att Smulan får en lillasyster eller lillebror!

Fakta om mig

Med awarden så följer även några uppgifter.

Om man får denna utmärkelse så ska man: Kopiera bilden & visa att man fått den. Tacka & länka personen man har fått den av. Nominera 7 andra bloggare & länka till dem. Berätta 7 fakta om dig själv.

Jag har svårt att bestämma mig för vilka jag ska nominera men jag kan berätta 7 fakta om mig själv. Nomineringarna får vänta ett tag till.

1. Är född i Vasa, Finland, men bor sedan nio år tillbaks i Sverige

2. Älskar att resa

3. Soldyrkare

4. Beroende av godis

5. Har dykcertifikat (Advanced Open Water Diver)

6. Hett temperament (kallas för Lilla My av min sambo och min familj pga det)

7. Gillar att träna men det är sämre av den varan just nu. Mitt mål är att springa maraton inom en överskådlig framtid. Men det är långt dit. Nu kan jag inte cykla 1 km utan att nästan svimma av syrebrist...

Award

För några dagar sen fick jag denna fina utnämningen.

Motiveringen var:

Ann-Louise, mamma till lilla ängeln Lucas och nu med ett litet syskon på väg..

En blogg som framkallar tårar, igenkännande nickar och även leenden..

En blogg som ger hopp.

Tack snälla Annica för det! Det värmer!
Annica är själv änglamamma till lilla Alva och Tyra. I sin blogg skriver hon om saknaden efter sina flickor, om kampen att bli gravid igen och om önskan att kunna ge sina änglar ett syskon. Hon skriver ärligt om sina tankar och känslor och det ger större förståelse för hur det är att vara ofrivilligt barnlös och att sörja sina änglabarn.

Med denna utnämning följer några uppgifter. Jag återkommer till dom senare.

Helgen och annat smått och gott

Har haft mycket hela helgen med flytt och allt det innebär. Lägenheten är städad och köparna fick nycklarna igår. Skönt. Trots att v i bor i kartonger och renoveringskaos (det blev inte riktigt som vi tänkt oss då frun till den som hjälper oss med tapetseringen gick och bröt armen, stackarn) känns det som jag kommit hem. Jag älskar huset redan. Och jag har en egen trädgård! Nu är det "bara" ett syskon till Lucas som fattas. Allra helst vill jag ha Lucas här, men det är omöjligt. En önskedröm.

Var förbi VC idag. Hade tid för PPD som tydligen ska göras på alla gravida som någon gång varit i Afrika eller Asien mer än en månad. Jag tillbringade 7 veckor på Seychellerna år 2005 och då är tydligen risken för TBC högre för mig. Men jag tvekade. När jag var gravid med Lucas tog jag influensasprutan då vi skulle semestra i Thailand och på så sätt utsättas för högre smittorisk. Idag sitter jag och funderar över om det kan ha varit den som orsakade hans död. Det var lite forskning gjord och nu har det dessutom visat sig att det troligen finns samband mellan sprutan och sömnsjuka hos små barn. Om den kan orsaka det hos ett barn utanför magen, vad kan den då orsaka hos ett barn under utveckling i magen! Vi kommer aldrig att få veta om den kan ha varit orsaken eller bidragande orsak men kanske kan framtida forskning påvisa eller säkerställa att det inte finns några samband mellan IUFD och sprutan. Hur som helst vill jag inte  fundera över om PPD-testen kan orsaka att Lucas syskon dör. Känna oro en hel graviditet för att jag fått ämnen injicerat i mig även denna gång. Därför bestämde jag mig, i samrådan med barnmorskan, att inte ta sprutan. Dessutom är jag helt säker på att jag inte har tuberkulos. Är vaccinerad som barn, tagit PPD test under tiden jag studerade till sjuksköterska och har inga symtom som skulle tyda på det. Jag känner mig mycket lugnare nu och jag vet att detta var rätt beslut för mig. Min oro minskar. Kändes bra att barnmorskan också tyckte att jag skulle avstå från testet och stöttade mig i det beslutet.

Försäkringskassan

Läste nyss om en tjej som sågade försäkringskassan helt. Det var en jättesorglig historia hon skrev om. Oftast när man hör något om försäkringskassan och handläggarna där är det i negativa ordalag. Tidigare har jag inte haft någon erfarenhet av försäkringskassan, så jag har inte kunnat uttala mig, men nu har jag det. Jag var mycket rädd i början. Rädd att jag skulle behöva kämpa för att kunna vara sjukskriven. Allt pga vad jag tidigare hört. Men det blev tvärtom, jag är mycket nöjd hittills. Det finns handläggare som är fantastiska och det är orättvist att de som är bra dras med i allt det negativa. Jag pratar med min handläggare ca 1 gång/månad. Hon är empatisk och visar stor förståelse för min situation. Hon stressar mig inte. Hon sa att det är viktigt att jag får en ärlig chans att komma tillbaks till mitt jobb som barnmorska. Jag får ta det i min takt och det är nog en stor anledning till att jag faktiskt är uppe på 50% nu. Kanske har jag bara haft turen att få en fin handläggare men det är viktigt att poängtera att de finns. Och att de gör ett fantastiskt jobb! Jag önskar att alla kunde få samma fina bemötande som jag fått!

Jag vill alltid älska

Text: Erik Hillestad
Melodi Carola

Ingen förstår vart du blev av,
Men fast din vagga är en grav,
tror jag du fann en öppen dörr,
som barnen gör,
till rum med änglar att få se,
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med.

Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång.

Ingen är vackrare än du,
för du har himmelsklädnad nu
du som är mammas sorg och skatt,
jag ber i natt:
När du hör vita vingars sus,
bed att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus!

Jag vill alltid älska,
jag ska aldrig glömma!
En gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång.

Bort om allt jag drömt
är du nånstans gömd.
Aldrig blir du glömd.
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång.

Det är dig jag älskar!
Det är dig jag älskar!
Och en gång ska tårar
ge upp för sång.
Ja, då ska min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång.


Den här texten fick jag av min kusins fru. Hon skrev att hon alltid tänker på oss då hon hör låten. Fin text. Tack!

Husägare!

Då var man husägare! :-) Skrev alla papper idag. Blev lite försenad för precis när jag skulle fara hemifrån bestämde min kropp sig för att göra sig av med maten jag precis fått i mig. Bra tajming. Har ägnat kvällen till packning och städning men nu tror jag att jag gjort mitt. Ska lägga mig på soffan och slappa tills det är dags att gå och sova för natten. Sov länge i morse och ändå är jag helt slut. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag inte gjort så mycket idag. Sambon städar och jag har endast packat några få kartonger.

Tjejen vars son dog i magen nyligen uppdaterade bloggen idag. Hon skrev om förlossningen och om hur svårt det var att lämna kvar sitt barn på sjukhuset. Kände igen mig i så mycket av det hon skrev och det var riktigt jobbigt att läsa. Har läst om andra änglaföräldrars upplevelser också men på nåt vis känns det jobbigare då jag vet att de går igenom detta nu. Inte för flera år eller månader sedan, utan nu. Liten tröst i det hela är att omhändertagandet och bemötandet av vårdpersonalen var bra. Är en så viktig del i det hela då det är där minnena av barnet slutar. Inga nya minnen som tillkommer. Ja, begravningen då men minnen av att känna och vara fysiskt nära barnet tar slut vid förlossningen.

Livet är skört

Var inne och tittade på en blogg, som jag ibland  läser, för några dagar sen.  Inlägget lät olycksbådande men tydligen är jag lite självdestruktiv så jag kunde inte låta bli att klicka på länken och läsa vad som hade hänt. Bloggen jag kom till skrivs av en kvinna som länge varit ofrivilligt barnlös. Nu var hon gravid genom IVF och naturligtvis överlycklig. I söndags hade hon inte känt bebis på ett tag och for in för kontroll och det visade sig att deras bebis, en liten kille, inte längre levde. Han hade dött i v. 35+6. Det gick kalla kårar längs min ryggrad när jag läste och tårarna började rinna.  Snabbt kom minnena över mig. Beskedet, förlossningen och att vara tvungen att lämna vår son i det kalla rummet. Det är det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag ville bara ta med honom hem. Jag är så otroligt ledsen att ännu ett par ska behöva gå igenom det vi gjort och gör. Det är så orättvist och grymt. Det är alltid otroligt sorgligt när ett barn dör men att det händer när paret dessutom haft svårt att bli gravida är ännu mera orättvist. Återigen tänker jag på hur många oönskade barn det finns i världen. Orättvist när det finns de som skulle göra vad som helst för sitt barn men inte lyckas få levande barn eller barn överhuvudtaget.

Ja, som jag konstaterat många gånger är livet inte rättvist. På något sätt måste man acceptera det och göra det bästa av det liv man har. Försöka se det positiva och fina. I mitt fall har jag en underbar sambo, familj och fina vänner. Jag vet att de alltid finns där för mig och de sviker inte trots att jag inte har så mycket att tillföra just nu. Oftast får de höra om hur jag känner och tänker och jag känner mig ganska självisk. Orkar inte engagera mig så mycket om vad som händer i deras liv men de förstår och det är jag tacksam över. Det jag är speciellt tacksam över är min underbara, fina mamma. Hon har alltid funnits där för mig, hela livet. När Lucas dog stannade hon här en vecka och tog hand om oss. Hon såg till att vi fick i oss mat och att vi kom ut i friska luften. Jag har henne att tacka för mycket! Vidare är jag glad över att jag är gravid igen och att Lucas förhoppningsvis ska bli storebror. Och att vi nu ska få bo i ett eget hus. Att våra blivande barn ska få bo i ett hus på landet. Härligt.

Om jag bara tänker efter så finns det så mycket bra i mitt liv. Det måste jag försöka komma ihåg och tänka på när livet blir alltför tungt. Men självklart måste man få vara ledsen och sörja också men jag tror det är viktigt att man inte glömmer det som är bra i ens liv. Annars är det lätt hänt att man tappar livsgnistan och att gå genom livet bitter och sur tror jag inte är någon höjdare.

Dödstrött

Är hemma nu efter ännu en kväll på jobbet. Är så sjukt trött. Hade många pass under en vecka och med facit i hand (och som jag anade) blev det för många. Har haft svårt att koncentrera mig på jobbet, svårt att sova och jag känner mig labil. Känns som att tårarna bränner under ögonlocken hela tiden och bara väntar på att få komma ut. Jag är helt slutkörd, i kombination med alla hormoner som snurrar runt i kroppen blir det inge bra. Nu har jag ju i alla fall försökt och nu vet jag definitivt att heltid blir det inte för min del än på ett tag. Ska bara sova nu och ta det lugnt. Tur att min sambo är bäst och står för flyttandet till huset. Själv ska jag försöka packa ner en och annan sak i lådor men det mesta är redan nerpackat. Lyllo mig!

Tårarna som hotat komma i tid och otid har jag lyckats hålla tillbaks på jobbet utom vid ett tillfälle. Skulle ta emot rapport från förlossningen och det visade sig att paret hade förlorat sitt första barn i magen, precis som vi. Jag gav luren till en kollega och sedan kom alla känslor och tårarna. Jag hade inte hand om det paret för jag var inte säker på om jag skulle kunna aggera professionellt om de skulle få det jobbigt. Att få ett levande syskon kan ju framkalla många känslor. Tur att jag har världens finaste kollegor som förstår och som finns där när det blir jobbigt.

Flytten börjar!

Fick veta igår att vi får tillgång till huset redan idag!! Nu ska här tapetseras, flyttas och donas. Eller, Jimmie donar och jag kommenderar! ;-) Ryggen är fortfarande i oskick. Får nog lära mig leva med att ha ont resterande av graviditeten. Fast, som jag tidigare skrivit, jag går igenom vad som helst bara vi får ett levande barn! Tycker mest synd om Jimmie och mina kära kollegor som får ställa upp och göra sånt som jag inte klarar av. Jobbigt att vara beroende av andra på detta sätt, speciellt på jobbet.

Träff med arbetskompis

Träffade en gammal arbetskompis i omklädningsrummet efter jobbet ikväll. Hon frågade hur det går och så. Hon berättade att hon läser bloggen och att hon tyckte det var bra att jag skrivit att jag tycker det är bra att folk vågar fråga hur det är osv och inte går undan eller låtsas som det regnar. Det var bra. Bra att bloggen hjälper bekanta att våga ta kontakt. Höll på att börja gråta då hon sa "Tänk så glad och stolt Lucas är nu då han ska bli storebror". Den kommentaren gick direkt in i hjärtat på mig. Att få bekräftat att Lucas faktiskt är en del av våra liv och att han räknas fast han inte finns här på jorden med oss. Att andra också ser honom som en del av oss. Tänk vad en liten kommentar kan göra mycket! Tack!

Mycket som händer

Har nu jobbat två dagar på raken och ska även jobba ikväll. Jag förstår inte hur det ska gå till... Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont i ryggen och fogarna och det blev bara värre och värre. Dessutom mådde jag illa och vi hade en del att göra, inte så att vi kunde sätta oss och vila en stund. När nattpersonalen kom var jag så slut så jag skulle ha kunnat lägga mig ner och grina. Psyket är ju inte speciellt stabilt nu för tiden heller. Skulle det ha varit före Lucas skulle jag säkert inte tyckt det var så jobbigt som jag tyckte nu. Dessutom tänker jag mkt på syrrans kompis och för några dagar sen fick jag veta att en kollegas son dog i helgen. Känner så mycket med henne. Jag ryser och börjar nästan gråta varje gång jag tänker på vad hon måste gå igenom. Om det är jobbigt att förlora ett barn som man inte lärt känna utanför magen, hur jobbigt måste det inte då vara att förlora ett barn man lärt känna!? När det blir så här mycket på en gång inser jag att jag är långt ifrån den person jag var före Lucas död. Jag är inte lika stark, det behövs inte mycket för att jag ska vackla och nu händer det alltför mycket runt mig. Skulle vilja lägga mig ner och sova några veckor. Trots att jag sov 11 timmar inatt och vaknade av mig själv är jag ändå trött och nere. Det är bara att hoppas och vänta på bättre tider.

Barnmorskebesök

Har varit till barnmorskan idag. Allt såg bra ut! :-) Är nu i v. 12+2 och risken för missfall minskar. Vågar hoppas att det inte blir missfall nu. Men att det ska bli ett levande barn vi får känns väldigt avlägset och abstrakt än. Som jag skrivit tidigare, andra får levande barn och vi får döda barn. Sjukt att tänka så men man blir ganska förstörd av att ens barn dör. Svårt att tänka logiskt. Något positivt, jag är nu säker på att det är bebis jag känt i magen vid några tillfällen. Har en liten fisk som sprattlar runt därinne ibland. :-)

Mera positiva nyheter: Har nyss fått uppdatering om syrrans kompis. Ingen bebis som tittat ut än! :-) Varje dag som den håller sig kvar är värdefull. Hoppas, hoppas den får vara kvar lite till.

Bojkotta facebook?

Tror jag måste bojkotta facebook. Varje gång jag går in där är det någon som lagt ut bilder på sin nya familjemedlem. Alla får barn nu. Och det skär i hjärtat att se de lyckliga familjerna. Inte för att jag vill att de ska vara olyckliga familjer utan för att jag också vill tillhöra en lycklig familj. Det gör fruktansvärt ont att se alla leenden och de små liven. Vi fick inga leenden, bara tårar och en oerhörd sorg. Dessutom ska hälften av alla nyfödda killar tydligen heta Lucas. Ännu mera aj. Att se bilder på så många levande killar med det namnet gör också ont. Vår Lucas lever inte och får inte vara här. Jag vill också ha min Lucas. Vi kanske borde ha valt ett mera ovanligt namn. Fast då vore det ju inte Lucas, om han hade ett annat namn... Det går bra med de som redan hette det innan vår Lucas föddes men det är jobbigt med alla nya liv som får det namnet.

Jobbigt besked och oro

Syrrans kompis är inlagd på förlossningen pga blödningar och hotande förtidsbörd. Hon är gravid i 24:e veckan. Har inte kunnat tänka på mycket annat sen jag fick veta det. Har bara träffat henne som hastigast några få gånger men det är ändå jobbigt. Jag tänker på hur tufft det måste vara för henne, hennes familj och nära och kära. Och jag vet att min syrra är orolig. Jag hoppas och ber att allt går bra. Lucas behöver inga fler lekkamrater, det finns tillräckligt med barn i himlen. Jag försöker se positivt på det, det finns faktiskt barn som fötts i den veckan som mår bra. Rekordet i Umeå är 22+5 eller 22+6, minns inte exakt. Men med min egen erfarenhet i form av ett änglabarn är det svårt att hålla borta alla tankar. Men tjejen ifråga är en kämpe så hennes ofödda barn borde också vara det! Snälla, hålla alla tummar ni har för dom!

Fint igen

Kom nyss hem från graven. Kunde inte hålla mig längre. Blommorna som var så fina från början hade verkligen gjort sitt. De ersattes nu med nya, fräscha blommor. Hade tänkt vänta några veckor till för tydligen sker jordförbättring på kyrkogården fram tills 25:e september och då vill de inte att man planterar nya blommor under den tiden. Men då kom jag ju på att mamma och styvpappa gett pengar till blommor för läänge sen men jag har ju inte kunnat köpa några då det varit vildvuxet där och inte funnits plats. Därför köpte jag blommor i en kruka som får stå där tills de också gjort sitt. Så nu har Lucas fått blommorna av mormor och styvmorfar! :-)

                                                   Gravstenen syns igen

Flytt

Nu är det två veckor kvar tills vi bor i vårt hus! Längtar verkligen men samtidigt känns det jobbigt att det blir 3 mil längre till Lucas. Tur vi jobbar i stan båda två så vi kan åka förbi graven efter jobbet. Sen så ska vi göra en minneslund hemma också men för mig är graven ändå viktigast och det är där han ligger. Kanske ändras det med tiden.

Igår var vi till Jimmies bror och hans familj. Vi berättade för deras barn att Lucas ska bli storebror och att de ska få en till kusin och ni skulle ha sett deras miner! :-) Snacka om lycka. Hade i övrigt en mkt trevlig kväll med god mat och härligt sällskap. Blev dock en ganska tidig kväll för jag var som vanligt trött.

Snus

Forskning om snusning under graviditet visar på ökad risk för missfall och för att barnet dör i magen. Jag hoppas verkligen att fler och fler slutar med droger under graviditet, det är så onödigt att få missfall eller att barn dör pga det. Det är inte värt det. Tro mig, ingen vill gå igenom det vi gör! Sorgen får man leva med resten av livet och skuldkänslor har man trots att man skött sig bra under graviditeten. Vill inte tänka på hur jag skulle ha känt mig om jag inte slutat snusa före...

Läs artikeln på aftonbladet HÄR. Måste se om jag hittar den fullständiga forskningen, vill läsa hela. Blir kanske inte det lättaste då Aftonbladet inte har källhänvisning.

Magen

Då har vi plåtat magen första gången denna graviditet. Den är redan stooor. Undrar var detta ska sluta? Blir nog skottkärra in på förlossningen, hoppas bara Jimmie orkar skuffa in mig! :-) Var likadant med Lucas, jag blev stor fort, låg på översta SF-kurvan. Nu har jag dessutom inga muskler som orkar hålla emot och vadderingen på magen är kvar så den trycks ju ut också. På måndag är det 12+0, hoppas att det går vägen nu och dett inte blir något sent missfall. Tycker mig ha känt ett litet fladder där inne men jag är lite osäker på om det faktiskt är bebis jag känner. Är ju så tidigt än men jag kände Lucas redan i vecka 12 också så det är inte omöjligt.

Ser nog ut att vara lite längre gången än v. 11+4...

Så bra jag har det ändå!

Efter två dagars arbetande är jag helt slut och har ont i fogar och rygg. Och det ekar i kylen. Vilken tur att jag då har världens bästa sambo. Han kommer hem från jobbet, duschar och åker gladeligen iväg och storhandlar. Vi skulle ha gjort det tillsammans men jag orkar inte. Vi brukar handla tillsammans ganska ofta för det är roligare så. Han är bäst på det sättet. Och nu då jag inte orkar något och har ont ställer han upp helhjärtat för mig. Alltid och utan att klaga. Fyller vatten i mitt fotbad så mina trötta och frusna fötter får det bra, masserar, lagar all mat (minns inte när jag lagat mat senast), tvättar, handlar och städar. Ja, han gör nog allt och lite till. Och jag ligger i soffan med fjärrisen i handen och orkar knappt byta kanal. Vad skulle jag göra utan honom. I helgen ska han tvätta fönster inför flytten. Och jag... ja, jag hejar väl på från soffan då...