Halvvägs

Då var vi halvvägs in i graviditeten!Så konstigt det känns. Har verkligen varit en bra första halva. Hoppas det fortsätter på samma sätt. Att vi vågar hoppas och tro och att min oro håller sig på samma nivå som nu.

Förresten, nu börjar vi komma i ordning så förhoppningsvis får ni snart se foton från insidan av huset! :-)

Härligt!

Först och främst så tror jag nu att jag kan friskförklara mig själv. Efter att ha sovit dag och natt i 1 1/2 vecka var det en befrielse att orka gå runt på stan, och inhandla diverse saker till huset, idag. Jippie!

Nummer två, jag (eller vi) har gjort ett stort framsteg idag. Var på barnens hus för att inhandla julklappar i morse. När jag stod där och tittade på kläder såg jag en body och ett par byxor som jag ville köpa till pyret i magen. Trodde Jimmie skulle lägga benen på ryggen och blankt vägra MEN det gjorde han inte. Känns bra att vi har vågat göra första inköpet till bebben. Betyder ju att vi ändå, någonstans, vågar hoppas på ett levande barn.

Busfröets första kläder som inte varit planerade till Lucas först.

Bytte lite blommor vid graven, de i krukan hade blivit så fula

Lika glad som alltid, trots regn och snöslask

Jag = Elefant?

Känner mig mer och mer som en elefant. Innan vildingen i magen är född har jag varit gravid i ca 18 månader av de senaste 20, med endast ett uppehåll på två månader. En elefant är dräktig i 22 månader. Ni ser, jag är inte långt efter. Skillnaden är att jag under den tiden kommer att ha fått två barn medan en elefant endast får en unge. Nog är det allt bra att en normal graviditet inte varar längre än nio månader för människor. För tillfället känns det bra och jag njuter av varje dag. Känner mig stolt över min växande mage och jag älskar att känna den lille röra sig där inne. Otroligt att en krabat på ca 250g kan vara så stark! Men jag undrar hur jag kommer att känna i slutet. 18 månader är en lång tid och med de begränsningar min kropp har under tiden så lär jag vara ganska nedbruten kroppsligt sett. Jag och min sambo har pratat om detta och kommit fram till att om det skulle gå illa även denna gång så måste min kropp få en vilopaus. Jag skulle nog inte klara av en tredje graviditet på så kort tid, oavsett hur mycket jag än skulle vilja. Redan nu flåsar och flämtar jag för minsta lilla ansträngning och min rygg har sett sina bästa dagar.

Nä, det skulle vara lättare att vara hund. De är dräktiga endast 60-63 dagar. Då skulle min graviditet redan vara över och vi skulle få njuta av det lilla livet! :-)

Äntligen

Strålande väder ute och jag känner mig pigg och nästan helt frisk. Fortsätter det så här så kan jag nog jobba på måndag! Härliga dag! Tror jag ska vagga mig runt vårt lilla kvarter så jag får lite frisk luft i mig. Känns positivt idag. :-)

v. 19+3

Ungefär samma storlek på magen som jag har nu hade jag i v. 23 med Lucas... och ja, jag vet att rumpan är lika stor som magen men det ska det bli ändring på när bebben kommit ut och jag är klar med amningen.

VC

Var förbi VC idag. Blev sjukskriven till 5/11. Hostan har åter attackerat mig och nu fick jag Cocillana utskrivet. Crp var bra så ingen antibiotika i nuläget, vill ju helst undvika det också. Men jag kan ju inte fortsätta att vara sjuk hur länge som helst. Börjar känna mig riktigt uppgiven och less nu. Orkar inte vara sjuk längre. Finns så mycket att dona med i huset men ingen ork till det.  Tur att vi hann få vår nya soffa innan jag blev sjuk, mycket bekvämare än den gamla! Fast den lär väl vara utsliten innan jag blir frisk igen... :-S

Kanske...

Jag börjar se ett ljus i tunneln. Gårdagen var inte rolig, sov i princip hela dagen. Idag känns det bättre, fortfarande trött men jag har återfått hoppet om att bli frisk snart. Hoppeligen slipper ni snart mina inlägg om förkylningen. Hoppas jag snart ska orka skriva om annat!

Till alla änglar

Det fortsätter...

Skulle ha haft middagsgäster idag men då jag fortfarande inte är frisk så blev det inget. Det var Jimmies bror med familj som skulle ha kommit men då hans fru är infektionskänslig så blev det inget. Synd men inte värt att riskera något.

Har känt mig lite bättre igår och idag men fortfarande har folk svårt att känna igen min röst och jag får grymma hostanfall mellan varven. Tur jag är ledig morgon så får vi hoppas att jag orkar jobba på tisdag.

Orkade ta mig en sväng till graven. Lade dit granris och tände ljus. Så vackert med snön.

Myyys

Snö och kyla ute

Värme och mys inne



Rudolf med röda mulen

Det är så jag ser ut nu. En fin och svullen näsa som lyser röd som ett lingon. Och om möjligt är jag ännu mer däckad idag. Det verkar som jag har åkt på en långdragen förkylning. Var förbi apoteket en sväng nyss. Apoteket i denna by är inte stort och jag kände mig som en riktig smittohärd när jag stod där och trängdes bland andra kunder. De flyttade längre och längre bort från mig när jag stod där och hostade och snörvlade. Skulle jag också ha gjort. Tur det gick relativt fort så jag snabbt kunde ta mig  ut i den friska luften och hosta.  Men nu vill jag bli frisk!

Moa vs Edwin

Syrrans lille Edwin har börjat ta sig framåt. Detta innebär bekymmer för storasyster Moa. Lillebror har nämligen börjat sno hennes saker vilket inte uppskattas. Vanliga kommentarer hemma hos syrran nuförtiden:
- Bebin får int ta Moas saker heller!!
- Bebin får int sätt Moas saker i munnen heller!!
- Ajabaja bebin!!
Och tydligen är det två starka viljor det handlar om. Ska bli kul att se in real life.

Jag hoppas att vi också någon gång har liknande scener som utspelar sig hemma hos oss mellan våra barn...

Sköönt!

Fick veta av syrran att allt gått bra hittills för hennes kompis och att bebben mår, efter omständigheterna, bra. Skönt att kunna andas ut och vara glad för deras skull istället för orolig. Helt klart dagens bästa nyhet!

Dagens sämsta är jag jag fortfarande är däckad av förkylningen. Verkar hålla i sig läänge. Min nya bästis är en kopp rykande het honungsvatten.

Håll tummarna!

Imorgon kl 09 ska syrrans kompis snittas i v. 29+5. Jag skrev ju om henne tidigare och de har kunnat hålla kvar bebis i magen tills nu. Men imorgon är det dags. Håll tummarna nu att bebis mår bra när den tittar ut!

Hemma

Ligger sjuk hemma i soffan idag. Håller nästan på att hosta upp lungorna mellan varven. Halsontet fortsätter och huvudet sprängs snart i småbitar. Har varit en ganska trist dag tills jag läste nedanstående. That made my day!

(klicka på bilden för att få den större)

Man ska nog inte tolka allt bokstavligen!

Livligt

Har varit på utbildning hela dagen vilket har inneburit mycket sittande. Det har inte uppskattats av den lille. Så fort jag lutat mig framåt har det blivit liv i magen. En liten fisk som sprattlat runt hejvilt därinne. Däremot blir det nog inte förväntad effekt för den lille, jag har ju bara njutit av sprattlandet. Dessutom kände jag den första sparken idag! Lillebror eller lillasyster börjar växa till sig och bli stark. :-)

Dagen har flytit på ganska bra. Imorse var jag helt igentäppt i hela huvudet och halsontet har hållit mig vaken stor del av natten. Trodde inte jag skulle palla hela dagen på jobbet men det gick. Kändes ganska bra mitt på dagen men nu håller jag på att bli sämre igen. Bara att fortsätta kurera och gå och sussa.

AJ

Nu känns det som om någon slagit mig i skallen med en stekpanna. Halsen känns svullen och jag har ont i öronen. Tror det är dagas att krypa till kojs och hoppas på att det känns bättre imorgon... Vill INTE vara sjuk!

Spädbarnsfonden och halsont

Var på möte med spädbarnsfonden igår. Alltid lika givande att prata med andra drabbade. Visade sig att en till änglamamma är gravid och är beräknad 10 dagar efter mig! Skoj! Och fler är det som försöker, blir kanske babyboom kommande år. Skulle vara riktigt trevligt om det blev så.

Mindre trevligt är att jag vaknade flera gånger inatt pga jag hade ont i halsen. Imorse kunde jag knappt prata eller svälja för den delen. Under dagen har jag kurerat mig med flera koppar te. Synd att jag inte kan dricka Finrexin då jag är gravid. Det är grejer det. Hoppas det blir bättre för nu väntar 4 dagars jobbande. Fast jag börjar morgondagen med utbildning, behöver troligen inte prata så mycket så det ska säkert gå bra.

Besök i trädgården

Nu är min sambo glad! Imorse kom han inrusandes i sovrummet och ropade "vakna, vakna". Yrvaket undrade jag vad stod på. Det visade sig att vi hade två rådjur som stod och mumsade i vår trädgård. Nu är han helt lyrisk och han var tvungen att ringa svärmor och berätta att vi har rådjur hos oss och att det smäller minsann högre än deras harar! :-)

Inte världens bästa bild. Den är tagen innifrån med blixt men det syns ju vad det är iaf.

Fest

Är nyss hemkommen från en 30-årsfest. Jimmie är kvar och partajar men trötta jag for hem och nu väntar sängen. Det var många nya och trevliga människor som vi träffade. Och när man träffar nya människor, spciellt när man har en växande mage, så kommer frågan om antal barn. Vi har sen tidigare bestämt att säga som det är, att det är nr två som är i magen. Ibland slutar det med det men ofta kommer följdfrågan "hur gammal är första?". Numera har jag inga problem med att berätta, jag vet att jag inte bryter hop utan kan sakligt förklara vad som hände. Ikväll fick jag berätta många gånger. En kille som frågade blev väldigt berörd av vår historia och fällde några tårar. Han hade många frågor vilket gladde mig. Att han vågade fråga är stort. Sen när vi pratat klart om Lucas sa han "jag är glad att du orkade berättade vad som hänt för mig". Det värmde mitt hjärta!

Nej se det snöar...

Årets första snö faller nu! Är så mysigt att sitta i huset och titta ut. Tror dock inte jag tycker det är lika mysigt då jag ska gå till tågstationen. Det blåser nämligen en del också. Nu är det bara att vänta på våren för när den första snön smälter i vårsolen blir Lucas storebror! :-)

Var föbi graven i söndags, som vanligt, och det var så härligt höstväder! Starka färger i gult och rött! Det var så fint att titta på Laban och Labolina som stod mitt bland alla färger och smilade åt alla som gick förbi. Åtminstone jag blev lite gladare!

Orsak till blödningarna?

Glömde ju berätta att vi fick en trolig orsak till mina blödningar tidigare i graviditeten. Det är så att min moderkaka sitter lite lågt och då kan man blöda lite. Den är inte helt föreliggande men en liten del kan vara det, lite tidigt att säga än. Får se senare vid ultraljuden jag kommer att göra. Om den är föreliggande när det närmar sig förlossning så kommer det att bli snitt, det ser jag verkligen inte fram emot. Jag är inte förlossningsrädd men jag gillar däremot inte tanken på snitt! Jag ryser när jag tänker på att någon ska skära i mig. Men så länge bebis mår bra så ska jag nog ta mig igenom ett snitt också om det behövs! Bara att hoppas att min moderkaka sköter sig snyggt och jag får föda vaginalt!

Nomineringar

Fick ju två bloggawards för ett tag sen och med dem följde några uppgifter:

Man ska kopiera bilden & visa att man fått den (check)

Tacka & länka personen man har fått den av (check) 

Nominera 7 andra bloggare & länka till dem

Berätta 7 fakta om dig själv (check)

 

Bara en sak kvar att göra då, nominera 7 andra bloggar. Här kommer de:

 

Veronica- Mamma till ängel Astrid

Tonci- Nybliven mamma till ängeln Andor

Alexandra- Mamma till Felicia och ängeln William

Malin- Jimmies brors fru som skriver om kampen mot cancern

Linn- Skriver om det mesta, ligger nu på sjukhus och kämpar för att deras lilla barn i hennes mage ska överleva

Joanna- Skriver om sin längtan efter barn och om kampen att bli gravid genom IVF

Sofie- Berättar om sin son Victor, som förlorade kampen mot sin cancer för drygt ett år sen, och om Victors lillasyster Vilma som föddes efter Victors död. Det är tack vare Victors och Vilmas föräldrar föräldrar vi hade möjlighet att få en så fin gravsten åt Lucas. Det kommer jag att vara evigt tacksam för!

Tack

Tack alla fina som hållit tummarna och som glädjs med oss!

Kramar till er!

YES!

Allt såg bra ut på ultraljudet!! Det var minsann en livlig krabat där inne. Inte stilla 5 sekunder. Fick inga bra bilder pga allt sparkande och snurrande men det är jag bara glad över. Någon som visade att h*n mår bra. Läkare såg det hon behövde se för att kunna säga att allt ser bra ut och det räcker för min del. Härligt! Nu vet läkaren vad det är för sort men vi ville inte veta. Min käre sambo försökte lura läkaren att försäga sig men tji fick han! Han är en sån som alltid letar fram julklapparna i förtid, öppnar dem och slår in dem igen. Men detta ska förbli en hemlighet tills det lilla livet behagar titta fram! Nästa ultraljud blir 29/11, är då i v. 24.

Ja, just det, beräknat datum för den lille är 20/3 2011, enligt sista mens var det 13/3 men jag var förberedd på att det skulle skjutas fram en bit.

Ultraljud

Håll tummarna för oss imorgon. Ultraljud kl 10.00! Och jag är nervös. Jag känner ju att det är ett litet liv i magen som rör sig men jag förknippar ultraljud med när vi fick veta att Lucas inte längre levde. Det är som att jag är inställd på dåliga nyheter. Vill inte ha fler dåliga nyheter nu, vill bara få ett friskt och levande barn! Snälla, kan vi inte få det!?

Jobb, jobb, jobb...

Har jobbat idag igen. Känns att det är mer jobb nu. Igår, när jag var ledig, låg jag i soffan och slötittade på TV hela dagen. Orkade inte göra något. Benen kändes som bly och hjärnan hade tagit ledigt. Slut i hela kroppen idag igen. Tur att jag blir bortskämd av Jimmie som fixade middag. Fick hallonmousse till efterrätt också! Nu är jag mätt och belåten och ska gå och sova.

Får se om jag klarar av att jobba 75%. Ska jag ligga helt utslagen när jag kommer hem efter jobbet och på mina lediga dagar så går det ju inte.

Livet i magen är det full fart på. Varje gång jag och Jimmie sitter och pratar och någon av oss uttrycker oro så sprattlar det till i magen ordentligt. Som om någon vill berätta att h*n mår bra. :-) Det är jag tacksam över! Snart får vi se det lilla livet på ultraljud också. Och litet är det, ca 100-150g är vikten och längden runt 14 cm. Men visst är det fantastiskt då man tänker på att befruktningen skedde för ca. 15 veckor sedan och var då endast två celler som smälte samman! Snacka om att det går undan där inne.

Avundsjuka

Inom loppet av några veckor har två nära vänner fått barn. Det har gått bra vilket jag är glad över men samtidigt kommer avundsjukan. Den jobbiga avundsjukan. Jag ser ju det vi gick miste om. De fick det vi också skulle ha och det gör ont. Saknaden är extra stor nu. Jag hoppas att vi en dag får samma lycka. Att Lucas får bli storebror till ett levande barn. Önskar att avundsjukan en dag försvinner för gott för det är inte roligt att gå omkring och vara avundsjuk på sina vänner. Men jag kan inte hjälpa det. Den bara kommer över mig. Trots det fortsätter jag kämpa, jag vill träffa mina vänner trots att det gör lite ont. Jag vet att det kommer att bli lättare för varje gång. Och jag vill inte att min sons död ska komma emellan mig och mina vänner. Då skulle hans liv och död bli förknippat med det och då tror jag att allt skulle bli ännu jobbigare.

Jag hoppas att ultraljudet på måndag visar att allt är bra och att vi är ett steg närmare att få ett friskt och levande barn!

Änglakompis

Läste i tidningen att Lucas fått en till liten änglakompis. En flicka som inte fick leva mer än 23 dagar... Sorgligt. Blir så ledsen varje gång, jag vet ju vilket helvete föräldrarna går igenom nu. Barn borde inte dö, ska inte dö...

Tiden rusar

Idag går jag in i v. 17 (16+0) och om exakt en vecka är det dags för ultraljud. Tiden bara flyger iväg. Tycker nästan tiden går snabbare nu än då jag var gravid med Lucas. De flesta brukar ju säga att tiden går fortare när man väntar barn nummer två. Jag har alltid tänkt att det beror på att man är så upptagen med att ta hand om nummer ett men jag undrar om en del av det har att göra med att man redan genomgått en graviditet. Det är inte lika nytt. Fast, för vår del, kan det ju också handla om att vi har haft fullt upp med flytt och renovering. Kanske det börjar gå långsammare när vi kommit i ordning och inte är lika sysselsatta. Tiden får utvisa hur det blir. Jag är då tacksam över att det gått fort hittills. Tänk, om fyra veckor är vi halvvägs till målet. Skönt!

Döden

Då har föräldrarna åkt hem. Det har varit riktigt trevligt att ha dom här. De tog flyget imorse i blåsten. Jag kunde inte somna om förrän de hörde av sig efter landningen. Har blivit så otroligt rädd att det ska hända mina nära något. Speciellt Jimmie. Kan bli orolig bara för att han ska åka till eller från jobbet. Dessutom får jag dödsångest ibland. Blir rädd att jag aldrig ska vakna efter att jag somnat. Döden har blivit så verklig, så nära, sen Lucas dog. Kan mitt eget barn dö i min mage så kan vem som helst dö, när som helst. Så har det alltid varit förstås men jag har inte tänkt på det på samma sätt som jag gör nu. Började läsa boken "Plötslig spädbarnsdöd" av Elisabeth Magnusson igår och det var skönt att få bekräftat att jag inte är ensam om min dödsångest och rädsla att mina nära ska råka ut för något. Det är tydligen ganska vanligt när man förlorat sitt barn. Gäller bara att fortsätta kämpa emot och inte låta känslorna ta över helt och hållet. Inte så lätt alltid men det ska gå!

Tårar av glädje

När jag läst detta ville tårarna inte sluta rinna! Fick vänta en bra stund innan jag vågade ringa Jimmie och berätta. Om jag ringer dit och gråter tror han ju förstås att det blivit missfall eller att något annat hemskt har hänt. Men i detta fall var det tårar av glädje. Blev så rörd av omtanken Malin S visat! Tack fina du, you made my day!!

"I helgen har vi en konsert i Kramfors med min kör. Vi har bland annat en sång som heter "Andetag". Googlade runt lite på den och såg bland annat att en änglamamma skrivit ner texten på den till sin dotter. Jag vill tillägna Lucas den sången i helgen. Kram!"

Här kan ni läsa texten som änglamamman skrivit ner på sin blogg:
http://tillminneavminangel.bloggagratis.se/2009/03/29/1533417-till-min-lilla-angel-volund-andetag/

Här kan ni lyssna på sången:
http://www.youtube.com/watch?v=wxCrJIoh6-A