"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you

you never would have died.



In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."



Author unknown




torsdag 10 februari 2011

Bristningar

Blev inte så glad när jag insåg att jag började få lite bristningar på magen då jag väntade Lucas. Efter vår ängels födelse har jag ändrat uppfattning. Varje gång jag ser på min mage blir jag påmind om att vår älskade ängel har levt där inne. När ett barn dör redan i magen har man inte så många minnen så för mig är varje litet minne värdefullt. Bristningarna påminner om tiden då han fanns hos oss och det är guld värt. Trots att han inte fick leva utanför min mage så har han ändå lämnat små spår, små bevis för att han funnits.
Upplagd av kl.

3 kommentarer:

  1. om mig10 februari 2011 kl. 12:29

    Det är en tanke jag aldrig tänkt faktiskt, från och med nu ska jag uppskatta mina bristningar och se det som ett minne från Astrid.
    En fin tanke.

    SvaraRadera
  2. anna a10 februari 2011 kl. 13:44

    Har tänkt precis samma om mina som jag fick när jag väntade Emil! Läste att någon kallade bristningarna för kärlekstatueringar, tycker jag var fint :)

    SvaraRadera
  3. Maria10 februari 2011 kl. 17:42

    När jag var gravid var jag så glad att jag inte fick några bristningar.. och nu är jag arg på mig själv hur jag ens kunde oroa mig för en sån bagatell. Hade inte spelar den minsta roll om hela magen hade varit randig bara jag fått ha min lilla bebis här..

    Kram!

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)