Små mirakel

Är glad över att vi valde att berätta om graviditeten så fort. Nu slipper jag låtsas vara pigg och att jag mår bra! :-) Blir ju ännu tröttare av det. Nu förstår alla varför jag inte orkar så mycket. Skönt. Som ni kanske förstår blev det ingen fisketur igår, tillbringade kvällen på toan och i soffan istället. Jag är så tacksam över att allt flyter på och jag känner ingen oro för tillfället. Har inte haft några blödningar på länge och allt känns bra i kroppen. Idag går jag in 10:e veckan (9+0). Inte många veckor kvar nu med ökad missfallsrisk. Hoppas det gå bra!

Redan innan jag blev gravid med Lucas tyckte jag det var fantastiskt med barn. Det är ett under att det föds så många friska barn. Det blev ännu tydligare då jag började läsa till barnmorska. Det är så mycket som ska klaffa och fort går det. Tänk att det redan tickar ett litet hjärta i min mage och har gjort det några veckor! Från att vara två celler till ett litet tickande hjärta på så få veckor är ju helt fantastiskt! Att det fungerar... Sen Lucas dog har jag insett ännu mer vilket mirakel ett barn är. Har hamnat in på olika bloggar och läst om olika öden och jag inser för var dag mer och mer att det här med att "skaffa" barn inte är något att ta för givet. Det finns så många där ute som försöker på alla sätt och vis att bli gravida men som inte lyckas. Tänk så lyckligt lottad jag är som blir gravid så lätt! Sen finns det de som blir gravida men som får missfall efter missfall. Och så finns det de som är som oss. Som får änglabarn. Det finns så många hinder och att det ändå fungerar i så många fall är fantastiskt. Jag önskar och hoppas att vi får vara med i den skara som får levande och friska barn en dag. Och jag vill så gärna att det ska vara den här gången det blir så. För om det skulle hända en gång till, orkar man då fortsätta försöka eller blir man för rädd? Orkar en människa mycket som helst? Jag hoppas att jag aldrig behöver få reda på om jag/vi skulle orka!

Helgen

Planen för helgen var att åka till Lycksele och campa med Jimmies bror och hans familj. Dock fick vi lägga de planerna på hyllan då mitt illamående har eskalerat senaste dagarna. Kände inte för att sitta flera timmar i en bil och må illa. Istället blev det kräftskiva med goda vänner. Synd bara att så god mat måste komma i retur men, men...

Idag är både jag och min sambo trötta men av olika anledningar! Jag är nog gladare över min trötthet än han. :-) Om jag orkar ska jag fara iväg och fiska en sväng i eftermiddag. Ett besök vid graven blir det hur som helst.

Har hittat en ny sport att titta på i brist på annat. Simhopp. Faschinerande vad de kan. Och det går bra att slötitta på. Lite jobbigt att titta på 10 m då jag är höjdrädd. Jag sitter alltså hemma i trygga soffan och ändå går det rysningar genom min kropp då de står på kanten innan hoppet... Undrar än i denna dag hur jag kunde ta mig upp i Eiffeltornet, dessutom klättrandes upp för trapporna då vi inte orkade vänta flera timmar i en hisskö...

Svar

Fick denna kommentar efter mitt inlägg om kvinnor som missköter sig under graviditeten:

"Jag har läst din blogg ganska länge och tyckt den var bra. Tills nu....
Menar du att om en kvinna röker så är hon inte värd att få barn??!! Tror nog att det finns värre saker att göra både innan och efter förlossningen än att röka.
Jag tycker också att livet är förbannat orättvist ibland trots att jag har 2 barn som numera är vuxna.
Förlorade min mamma när jag var 13 år, och det har påverkat hela mitt liv. Varför skulle jag mista min mamma när t.ex du har din kvar??
Jag är rökare och har som sagt 2 st numera vuxna barn. Trots att jag i dina ögon inte är en värdig förälder så får jag nog säga att jag lyckats. Båda mina barn är/har varit skötsamma sen barnsben, båda har högskoleutbildning och bra jobb. De är artiga, har empati för andra och har aldrig vållat mig (eller någon annan) några som helst problem.
Jag gillar inte att vara elak, men jag gillar inte heller att bli påhoppad.
Men kanske är det något högre väsen som avgör vem som är lämpliga att bli förälder, det kan ju finnas andra viktigare saker än att vara rökare. Och jag var tydligen en av dessa utvalda....
Från en arg mamma som i dina ögon inte är värd att få barn. Och numera är jag en f.d läsare i din blogg......"
///Sussie

Svar: Förstod nästan att alla inte skulle gilla inlägget men det är så här jag känner nu och det har jag rätt att göra, liksom Sussie har rätt att känna som hon gör. Jag har förlorat mitt barn och då kommer vissa känslor. Jag kan inte förtränga dom bara för att jag trampar någon på tårna. Jag måste bearbeta dom och bloggen är ett sätt att bearbeta det som hänt, mina känslor och tankar.

I inlägget skrev jag aldrig att någon inte är värd att få barn. Jag skrev att jag är arg och besviken över att de som t.ex då röker får barn som mår bra och jag som skött mig får ett dött barn. Röker man under graviditeten (eller använder andra droger) tar man ett beslut som riskerar sitt barns hälsa, jag riskerade aldrig mitt barns hälsa och ändå dog han. Det är det som känns orättvist och för tillfället är jag arg över att det kan vara så. Och jag menar inte att alla barn som har rökande mammor ska dö, det är inte rättvist mot barnen eller föräldrarna. Inga barn ska behöva dö. Jag tror att många som mist någon nära ofta funderar över varför just han/hon skulle dö. Och känner orättvisa för det finns alltid de som lever ett ohälsosammare liv som fortsätter leva. Så kommer det alltid att vara och många efter mig kommer att fundera över varför det är så. Som Sussie skriver så finns det absolut värre saker man kan göra än röka under graviditeten och ínlägget riktade sig inte enbart mot rökare utan överlag mot människor som missköter sig under graviditeten. Det är dokumenterat att rökning, alkohol och andra droger påverkar barn negativt. Jag skrev att jag anser att när man är gravid har man ett ansvar gentemot det ofödda barnet och dess hälsa och det står jag fast vid! Jag är ledsen att Sussie och ev. andra känner sig påhoppad men detta är mina tankar och känslor nu, det kan jag inte komma ifrån.

Nervöst

En gravid vän har varit på kontroll av fosterläge i dag och nu fick jag sms om att allt såg ok ut. Men det är först nu efter sms:et som jag insåg hur spänd jag varit under dagen. Det handlade bara om en kontroll av läget, inga misstankar alls på att något skulle vara fel men ändå har jag varit nervös hela dagen... Tydligen förknippar jag ultraljud med dåliga nyheter. Om jag varit så här nervös över min vän, hur nervös kommer jag inte att vara inför rutinultraljudet vi ska göra i början av oktober då? Tur att det är kl 10 på morgonen, hinner bara vakna så ska vi iväg. Om jag kan somna kvällen innan vill säga...

Har inte gråtit på länge nu, har känts som att tårarna tagit slut. Men idag när jag satt vid Lucas grav kom tårarna, de bara sprutade. Skönt efteråt, kändes som att det var mycket som lättade. Kanske ovanstående var en orsak till att de kom idag. Det lite "komiska" i det hela var att jag direkt efteråt skulle handla och dessutom upptäckte jag att jag inte hade några näsdukar med mig... Jag lyckas alltid med det. Börjar jag inte tjuta mitt bland allt folk så nog gör jag det innan jag ska ut bland en massa människor.  :-S Så nu har jag knallat runt på Ica Maxi med rödgråtna ögon och mascara längs kinderna! Måste lära mig att alltid ha näsdukar med mig! Hur det nu ska gå till, gravid och snurrig som jag är.... Framsteget är att jag nu vågar ha mascara på mig när jag är ute bland folk, trots risken för tårar! :-)

En trevlig dag men ilska i övrigt

Tur att mitt illamående kommer på eftermiddagarna/kvällarna för då kan jag göra saker innan det kommer. Idag har jag varit på stan och fikat med underbara tjejer. Tog med oss maten till en park och satt där och njöt av vädret. Härligt!

Annars så tror jag att jag kommit in i en period av ilska. Jag är arg över att det går bra för människor som missköter sig att få barn. Förut har jag mera varit ledsen över det och kännt en stor orättvisa. Men nu är jag arg. Arg över att det kan få vara så. Hur kan det komma sig att skötsamma människor som inget annat vill inte kan få levande barn eller bli gravida över huvudtaget? Så alla gravida som dricker alkohol, röker eller missköter sig på annat sätt: Håll er undan mig för annars lär ni få höra ett och annat!! Och kom inte med "men jag har försökt sluta men det går inte". Det gäller 40 veckor av ens liv, ynka 40 veckor av ett helt liv. Det går! Jag har rökt, jag har snusat och jag drack alkohol innan jag blev gravid men redan innan vi började försöka få barn så slutade jag snusa för att jag vet att det är bäst för barnet. Och det gick bra för jag hade en liten, liten, ännu ofödd människas hälsa att tänka på. Klarar man inte av det så ska man nog inte skaffa barn. För när man väl fått barn så är det mer än cigaretter eller alkohol man får "offra". Då har man ansvar för en liten människa som inte kan ta hand om sig själv men det ansvaret börjar redan när barnet växer i magen. Finns säkert de som inte håller med mig men jag har i alla fall forskningsresultat på min sida.

YES

Kom nyss hem. Har skrivit på försäljning av lägenheten! Jippie! Äntligen, har gått trögt under sommaren. Folk har bokat visning och så har de avbokat med kort varsel då det varit bra väder... Har tappat räkningen på hur många gånger vi städat inför visningar men nu slipper vi det! En månad kvar till flytt så nu ska vi börja packa ner våra saker i flyttkartonger. De som köpte lägenheten flyttar in några dagar efter att vi flyttat så det blir inga dubbelhyror heller. Perfekt! :-)

Högst på önskelistan

Har gått bra att jobba heldagar på BB men nu är jag trött. Tog på ganska mycket att jobba kväll och sedan förmiddag dagen efter. Mådde illa redan när jag vaknade imorse efter alltför få timmars sömn. Hann bara svälja sista tuggan av frukosten så åkte den upp igen. Åkte till jobbet på tom mage och satt och mumsade mackor hela tiden. Har mått illa hela dagen och undrat om någon stackars patient ska behöva se på när jag kräks. Lyckligtvis slapp de se det.

Kan även hälsa ett nytt graviditets symtom välkommet, nämligen finnar. Ser ut som en tonåring. Fick det i början av graviditeten med Lucas också. Men jag tackar och tar emot. Alla tecken på att det är höga hormonhalter som rusar runt i min kropp är mer än välkomna! Mera, mera! :-) Ni kanske tycker jag är helknäpp men jag tar vad som helst bara vi får ett levande barn. Om det så krävs att jag ska stå på huvudet i nio månader så gör jag det.

Vet att många i min närhet reagerar när jag pratar om vår högsta önskan, som är att få ett levande barn. Det är det där ordet "levande" som gör att folk reagerar. Det är ju något som många tar för givet när missfallsrisken minskat. Att barn som föds är levande. Men i vår värld är det inte så. Andra får levande barn, vi får döda barn. Därför är vår högsta önskan inte att få barn, det är att få ett levande barn. Hoppas ni förstod vad jag menade.
God Natt

Hur göra?

Ikväll blir det jobb för min del. BB en hel kväll. Undras om jag kommer att somna stående inne hos någon patient. Hoppas inte det men risken är stor.

Fick mail om höstens träffar med spädbarnsfonden nyss. Jag vill ju så gärna gå men jag vet ju själv hur jobbigt det var att se gravida kvinnor när vi nyss mist Lucas. Jag vill ju inte att någon ska känna att det är jobbigt pga mig. Första träffen är i början av oktober och då borde jag vara i v. 16 ungefär. Kanske går det att dölja magen men jag vet ju hur jag såg ut med Lucas. Fick stor mage tidigt och nu när det är så tätt inpå förra graviditeten så är risken överhängande att jag blir stor snabbt även denna gång. Får se hur det går. Har mailat kontaktpersonen på spädbansfonden och frågat hur de andra har gjort när de varit gravida.

På tal om stora magar så var jag och min sambo och storhandlade igår. Jag tror att vi blir förföljda av gravida kvinnor. Seriöst, det var inte många ogravida kvinnor som handlade igår eftermiddag. Till och med min sambo reagerade och frågade hur det gick för mig. Men jag kan nu berätta att jag inte längre tycker det är så jobbigt med alla dessa magar. Beror säkert på att jag vet att jag själv har ett litet frö i magen. Ännu ett steg vidare till ett så normalt liv man nu kan få efter att man förlorat sitt barn i magen.

Det skulle inte vara så här

Jag är tacksam och glad över att vara gravid. Jag är glad varje gång jag mår illa och när jag är trött. Och jag är glad över att jag lätt blir gravid men jag tycker ändå att det är jobbigt att "behöva" genomgå en graviditet till så nära inpå den förra. Det var ju inte så det skulle vara. Nu skulle vi ju vara en lycklig liten familj och tänka på blöjbyten, eksem och framsteg den lille gör. Vara glada och oroa oss över det småbarnsföräldrar oroar sig över. Njuta av livet. Istället är vi tillbaks på ruta ett, illamående och att räkna veckor. Antalet veckor tills missfallsrisken minskar, antalet veckor tills barn kan överleva och antalet veckor tills vi får hålla den lilla. Förhoppningsvis ett levande litet knyte denna gång. Allt är så tudelat. Å ena sidan är vi jätteglada och å andra sidan är allt så fel. Vi vill ju bara ha Lucas. Men det får vi inte. Orättvist.

Nu är ordningen återställd, vi var till graven idag som vi brukar vara på söndagar. Det var härligt. Vi hann innan regnet kom. Men jisses så blommorna har vuxit på en vecka. Måste vara värmen och allt regn. Nu är det mina blommor som nästan ser ut som buskar, de stackars blommorna i mitten är nästan kvävda... hmmm... nåja, de täcker ingen annans grav och jag har nu lärt mig att dessa blommor kan växa hur mycket som helst bara förhållandena är de rätta. Blir en annan sort nästa år. Och nu är det väl inte så länge tills de ska tas bort och nya ska planteras inför vintern. Annars får jag väl ansa dom.

Lyktorna på sidorna syns knappt mer...

Så här såg det ut från början...liite skillnad...

Hemma igen!

Hemma i Umeå igen. Gillar inte att sitta fyra timmar på den där båten. Finns inget att göra där. Inte för att jag är en person med mycket energi just nu men det finns inga bekväma stolar att vila i heller. De har gamla biosalongstolar som inte går att fälla bak. Föredrar flyget men det går inte Umeå-Vasa för tillfället då Umeå flygplats håller på att reparera landningsbanorna. Nästa gång vi åker över ska det väl gå att ta flyget igen. Flygningen tar 15 min och båten fyra timmar till samma pris...inte svårt val för mig.

Nåja, nog gnällt, vi är ju hemma nu och jag mår fortsättnings vis illa och är hur trött som helst. :-) Är inte heller orolig för tillfället. Jag tar en dag i taget och det är ju så att oavsett hur mycket jag än vill så kan jag inte påverka utgången av denna graviditet. Tjänar alltså inget till att sitta hemma och oroa sig hela dagarna. Hoppas det håller i sig för det är så jobbigt att gå omkring och vara orolig hela tiden. Tror det lilla livet mår bättre om jag är lugn också. Nä, nu ska jag gå tillbaks till soffan och där tror jag bestämt att jag ska ligga tills det blir dags att sova för natten!

En annan änglafamilj

I förrgår träffade vi en annan änglafamilj. De förlorade sin lille son i magen ca 2 månader efter att vi förlorat Lucas. Som jag tidigare skrivit tycker jag det är bra att träffa andra änglaföräldrar. Att få prata med andra som vet hur det är och vad vi går igenom. Att få höra deras historia och upplevelser. Det jag slås av gång på gång är hur lika änglaföräldrars tankar och känslor är. Självklart finns det det som skiljer också men mycket hör och läser jag gång på gång. Dessutom är änglamamman i den familjen också barnmorska vilket gör det hela ännu mer speciellt. Vi har nog ganska liknande tankar och känslor om vårt jobb som är väldigt speciellt i vår situation. Vi kommer definitivt att träffa denna änglafamilj igen, förhoppningsvis nästa gång vi besöker mina hemtrakter. De berättade var deras son är begravd så idag var vi förbi med en ros åt Lucas lille lekkamrat.

Jag har tänkt att vi kanske skulle göra en liten minneshörna i trädgården vid vårt nya hus när vi flyttat dit och nu kommer vi definitivt att göra det. Änglafamiljen vi besökte hade gjort en jättefin minneshörna i sin trädgård och det vill jag också ha. Speciellt nu då det blir så långt till kyrkogården när vi flyttar. Vi har redan inhandlat en ängel. Nu saknas det en lykta och så får vi se var och hur det blir sen men en minneshörna blir det! Tack för inspirationen och en mycket trevlig kväll!

Livet efter döden

När ens barn dör blir det oundvikligt att tänka på livet efter döden. Dessa funderingar har väl funnits från och till tidigare också men det är efter Lucas födelse och död som jag funderat extra mycket på det. Jag är inte troende men för att orka gå vidare måste jag tro att det finns ett liv efter detta och att vår ängel leker tillsammans med andra änglabarn där. Var det är eller hur det fungerar har jag ingen teori om men det är nog ett paradis för små barn. Att tro att allt tar slut efter döden ger mig dödsångest och jag måste få hoppas att jag någongång kommer att få se och hålla min ängel igen. Vad tror ni händer efter döden?

Mums!

Bilden visar vad vi har sysslat med idag. Eller den visar vad de andra gjorde. Jag stannade hemma, vilade och läste Kalle Anka. Bra att läsa när man inte orkar tänka! Dock fick jag stå för rensandet när de kom hem. Inte mer än rättvist. Mamma bakade. Finns inget bättre än mammas pajer.

 

Tog en kort promenad idag. Välbehövligt men jobbigt att ta sig iväg då jag helst av allt ville sova. Skönt efteråt. Nu blir det sängen igen. Undras om jag kan ta nytt rekord i hur länge man kan sova? Tror jag gör det med lätthet! Mitt största hot är nog min kompis Lena, hon är grym på att sova och försova sig. :-) 

God Natt

Söndagar

Trots att vi har det bra här är det lite jobbigt idag. Vi har gjort det till rutin att alltid åka till graven på söndagar och det går ju inte nu. Lucas föddes en söndag och därför har det blivit söndagar vi åker dit. Idag är det 18 veckor sedan han föddes och första söndagen vi inte är där sedan han begravdes. Men han finns i våra tankar trots att vi inte kan vara där.

Till något helt annat. Min käre sambo är helt till sig över att ha sett en hare mumsa på jordgubbar i min mammas jordgubbsland igår. Han satt lääänge i fönstret och bara tittade. Haren vågade sig ca 3 meter från fönstret och det var något helt nytt för min sambo som är betongbarn och bott hela sin uppväxt i höghus. Ibland syns det älgar och rävar här också, vore ju toppen om han fick se något av de djuren! Imorgon ska mamma och min sambo ut och plocka blåbär om det inte regnar. Jag stannar hemma. Ser inget nöje i att knata runt i skogen och må illa. Jag brukar också hitta av alla vattenfyllda hål och jag kan inte minnas en enda gång jag plockat bär och kommit hem utan att vara dyngvåt upp till knäna. Dessutom är jag fruktansvärt trött. Skulle kunna sova dygnet runt. Ja, jag vet att jag är duktig på att sova i vanliga fall också men denna trötthet är utöver det vanliga. Känns som att jag aldrig kommer att bli pigg igen oavsett hur mycket jag än sover. Bra med graviditets symtom. Nu just finns det inga tvivel om att jag är gravid och det där inne lever. Skönt.

Finland

Nu är vi i Finland och har det bra. Vädret kunde vara bättre men man kan inte få allt. Skönt att komma hemifrån och från lägenheten. Längtar ännu mera nu tills vi år flytta in i huset!

Min sambo har klippt gräset idag och han stortrivdes. Jag anser dock inte att vi behöver en sittgräsklippare till våra dryga 800kvm!

Jag vill ha egna bärbuskar att plocka...

Katten Wilma

Min sambo har länge tyckt att svärfar ska byta ut ena flaggan och nu fick han äntligen sin vilja igenom! :-)