Tänkvärt

Tack för alla era fina kommentarer på gårdagens inlägg. Tyvärr finns det fortfarande de som anser att Lucas och andra änglabarn inte funnits och att man därför inte ska få sörja. Finns även de som anser att alla ska sörja enligt en viss mall, dvs försöka glömma så fort som möjligt och inte prata om det. Kan säga att det finns lika många sätt att sörja som det finns människor på jorden och det är de som vågar sörja och vågar minnas, trots all smärta, som mår bäst i det långa loppet. Att dessutom påstå att vi skulle älska Lucas lillebror mindre för att vi saknar och minns storebror är helt förkastligt. Bara för att man får ett syskon till sitt första barn så älskar man inte något av barnen mindre för det. Dessutom tror jag att vi uppskattar lillebror ännu mer just pga det vi varit med om. Vi vet hur det är att förlora ett barn och vi vet att liv plötsligt och hastigt kan ryckas ifrån oss, därför gäller det att ta tillvara varje liten stund vi har med vårt lilla mirakel. 

Jag hoppas att dessa inskränkta människor ändrar sitt beteende och tänker efter om någon i deras närhet behöver deras stöd vid en förlust, annars kan de såra så oerhört mycket.